Nu så föll den vita snö,
föll på björk och lindar.
Frusen är den klara sjö,
väntar vårens vindar.
Liten sparv,
fattig slarv,
ätit upp sitt sommararv.
Frusen är den klara sjö,
väntar vårens vindar.
Vid den röda stugans dörr
stod en liten flicka:
”Sparvelilla, kom som förr,
kom ett korn att picka!
Nu är jul
i vart skjul.
Sparvelilla, grå och ful,
sparvelilla, kom som förr,
kom ett korn att picka!”
Sparven flög till flickans fot,
flög på glada vingar:
”Gärna tar jag kornet mot,
kornet, som du bringar.
Gud skall än
löna den,
som är här de armas vän.
Gärna tar jag kornet mot,
kornet, som du bringar.”
– Jag är icke den du tror,
ty ditt öga tåras.
Jag är ju din lilla bror,
som dog bort i våras.
När du bjöd glad ditt bröd
åt den fattige i nöd,
bjöd du åt din lilla bror,
som dog bort i våras.
