Speglarne
| ← Till Laura |
|
Amors råd → |
När som ensam utaf sorg betagen
Ned på flodens blåa duk jag ser,
Darra dystert mot mig bleka dragen:
Ingen ros på bildens kinder ler.
Mellan spegelväggar många timmar
Vandrar jag uti din Faders borg:
Ren och klar krystallen mot mig glimmar;
Men dess klarare syns bildens sorg.
Och han ser på mig så full af smärta
Mannen, som i glaset fången står,
Att ur djupet af mitt eget hjerta
Qväller medlidsam en stilla tår.
Men liksom en engel från det höga
Nalkas du min famn så ljuf och mild.
När mitt öga kysser så ditt öga,
Ack, hur saligt målad är min bild!
Åkermannen Kronos upphör plöja
På den sälles panna för en stund.
Åter rosor, Amors barn, sig höja,
Som en morgon, uppå kindens grund.
Derför, som en morgonstjerna, tindre
Mildt ditt öga på min dunkla stig!
Ej ditt ögas ljus deraf blir mindre,
Att det genom natten lyser mig.
Ty ej Solen på sin ban den höga
Lider ändring af så ringa lån,
Som när blomman, med ett törstigt öga,
Dricker lif och skönhet derifrån.