Stadsmajorn
av Gustaf Lorentz Sommelius
Sign. Beppo, tryckt i Nyaste Freja 1841 n:r 36 (11 Maj 1841)

STADSMAJORN.

Hvad är det för strunt till liten
sup? hut kypare! jag vill —
dra för fan med sockerbiten! —
ha en sådan der en till;
det är också fly förbannadt —
alltid är den der sig lik!
spetsglas! har du intet annat
i din helvetes Boutique?

Möjligt har jag mina nycker!
men jag säger oförtäckt:
ett cylinderformigt tycker
jag gör alltid mer effekt.
Satan vet hur det sig våller;
mellertid har jag den tron:
kanske för det innehåller
mera uti proportion.

Gud är mäktig i de svage;
men en pepparkaka — ve!
den förslår uti min mage,
som en pinne i helvete;
och biscuiter! Gud förbarma
sig! Af spisbröd rätt och slätt,
bakt af rågmjöl, kan den arma
kroppen blifva riktigt mätt!

Bort med Sherry och Madeira!
för min våmm det duger ej;
finkel kan jag digerera,
men ej sådant slisk! o nej!
Du förstår: jag djefvuln modet
ger! slå i! nu är det nog.
Den skall stimulera blodet;
kypare, den spiken drog!

Oh! i strunt små bitar skuren
Holländsk sill på en assiette!
tror du, att jag till naturen
är en af mig kommen sprätt?
Och af metvurst sen en skifva!
ut med hela hurfven! veg!
jag tror, lymmel! att du drifva
vill med dina kunder gäck!

Är jag väl en af de nätta
och smalbenta slokarne,
som här trängas och försätta
qvällen med att dricka té?
Nej, att lefva utaf väder;
vid min själ! jag det förstår!
Ge mig hit ett stycke tjäder,
nota bene som förslår!

Benig kalfstek, halstrad bringa,
och exempli gratia:
refbensspjell! — ack! finns här inga
af de feta skinkorna?
Med ett ord: sefvera bara
inga crêmer och sallat
och grönsaker! kors bevara
mig! blott fast och stadig mat.

Något skulle man väl dricka:
perlan kan väl vara bra
till att börja med; men flicka!
ge mig priskuranterna!
Cognac, Fransk af alla sorter!
och Genevre hela da'n,
Engelsk öl och Lorentz porter:
det kan passa, ta mig fan!

Söta viner och likörer,
äkta Erke-bischoff, fy!
med så äckliga kulörer,
att man bums på dörrn kan fly!
dylikt anstår edra knoddar
och små pepparstrutar; men —
hållt! diverse arter toddar! —
langa hit af dem, min vän!

Nu det tar sig, en man dricke
med Batavia först: nånå!
och se'n en — ja, hvarför icke?
med Jamaica ofvanpå!
sådant — det kan höfvas mina
år och gamla vanorne,
aldrig har jag tålt de fina,
granna etiketterne.

Och det tanklöst dumma snacket
af förståsigpåare,
att rödt vin beror af lacket,
som är satt på flaskorne!
Hvad jag vet, är: lika snöda
äro alla slagena —
hvilket hin! de gula, röda
stämplar ha på korkarna!

De mig alltid förekomma
lika vedervärdiga,
som kanel och muskottblomma;
saffran och träättika,
halfbuteljer, halfportioner,
små pastejer, blanc-mangèr,
sylt, marenger, champignoner,
smömos på matsedlarne!

Men varm Bank-pounsch ock reta
kan en fattig syndare,
Och Brûleau! det skall Gud veta:
är förbannadt frestande;
jungfru! jungfru! jag i valet
hesiterar skarpt: men se!
för att komma väl ur qvalet,
tar jag begge delarne!

Se'n vår man sig icke glömde,
Nej, så länge, som han fann
tår i glasen, han dem tömde:
pounsch och toddy om hvarann!

Och när jag förtäljt allt detta
om hans kroppsliga begär;
något måste jag berätta
om hans rang och karakter:

Vän af skrån och af enheten,
en bland Stadens Äldste, han
medlem var af societeten,
som en gammal ålderman.
Och se'n knekt! bevars! af rätta
genren, serra tri! och si!
Stadsmajorn vid vårt honnette
Borgerskaps Kavalleri!

Disciplinen dock han skydde,
som en vattensjuk en elf;
och alldeles ej han lydde
någon annan, än sig sjelf;
detesterande för resten,
så soldater, som milis,
den han hatade, som pesten,
liksom plie och exercis!

Ingen sak i opinionen
fann han så impopulär,
som reorganisationen
af vår Borgar-militär;
utom dess för tjock, med mera,
för att till ett högerom,
kroppen menskligt manövrera;
fins här troligt ingen, som

Tviflar om det nya skicket
varar, att han lemnar ju,
liksom Josef uti sticket
manteln, pliten hos sin fru?
Men för resten var han fredlig,
frank och gästfri utan krus,
endast något för beskedlig
och fördragsam i sitt hus!

Beppo.