Staffan var en stalledräng.
Vi tackom nu så gärna.
Han vattna' sina fålar fem,
Allt för den ljusa stjärna.
Ingen dager synes än,
Stjärnorna på himmelen de blänka.
Två de voro röda,
De tjänte väl sin föda.
Två de voro vita,
De va de andra lika.
Den femte han var apelgrå,
Den rider Staffan själv uppå.
Innan hanen galit har,
Staffan uti stallet var.
Innan solen månd' uppgå,
Betsel och gullsadel på.
Innan någon vaknat har,
framme han vid skogen var.
Han rider först till källan,
Han dricker djupt ur skällan.
I den fule ulvens spår,
så raskt och oförskräckt han går.
Staffan lade ulven ner,
nu finns inte vargen mer.
Gamle björnen i sitt bo,
nu till vintern får han ro.
Staffan red till källarknut,
där han var van få ölet ut.
Nu är eld i varje spis,
med julegröt och julegris
Nu är frid i varje hus,
med julegran och juleljus
