Stamboks-vers (Sehlstedt 1871)

[ 57 ]

Stamboks-vers.

1.

Hvad skall jag i din vackra stambok skrifva,
Som ej är skrifvet än?
Det är väl bäst jag ber att få förblifva
Din gamle, gode vän.

2.

Den udd, hvarmed din mun oss stundom plägar snäsa,
Är fullt ut lika hvass som spetsen af din näsa.

3.

Emellan oss får intet dunkel finnas,
Ditt hjertas våg vill jag se klart uti:
Glöm gerna bort, om du mig ej kan minnas,
Förgät mig ej, om du kan låta bli.

4.

Min lärde vän! Du trifs med skäl
Bland sången, ungdomen och lyran.
Du glömmer icke att må väl,
Fast du är arbetsam som myran.
Men vore styrkan som mitt mod,
Låt vara, att det tycks förmätet,
Du hann ej nysa förrn du stod
Hos oss med hela lärosätet.

[ 58 ]

5.

Hvad skall jag skrifva på din bröllopsdag!
Din vackra gård, ditt namn och ditt bohag,
Din snickarverkstad, dina jern och yxor,
Dem tar du nog till vara här vid lag —
Men dina byxor?
Dem blir du af med, det ser jag.

6.

Landtbrukare till profession
Och mjölnare, fastän baron,
Och väldig fiskare med tretti skötar
Och andra fiskredskap och garn!
Nu kan du sköta dem — och rifva ned din qvarn.
Den står nu spöklikt blott på berget der och rötar,
Se'n Ericsson har sagt, en man som har reson,
Att solen sjelf i egen hög person
Vill mala mjöl till våra grötar.

7.

Att verlden ej är oss i lag,
Vi veta att berätta.
Förslag man hvälfver på förslag
Att komma på det rätta.
Det bästa dock man förbiser
Bland de förslag som hvälfva:
Att verlden bättre blir, ju mer
Vi oss förbättra sjelfva.

8.

Om du får ur lyckans rika brunnar
Hvad du önskar sjelf, så der omkring,
Och dertill allt godt, som jag dig unnar,
Hoppas jag dig fattas ingenting.