Det är så skärande kallt i kväll,
och frosten på gallrat fönster
däruppe i Frederikshavns kastell
har ritat sällsamma mönster.
En skog av finaste uddar och spjut
hon smider i silvrat glitter,
liksom till tävlan hon manade ut
den fånge, vid svarvstoln där sitter.
I lampans flackande, gula sken,
som rörs av vinddrag därinne,
han snider ur vitaste elfenben
ett drömslott med tandad tinne.
Då tanken våndas i frätande sorg,
och livet är tröstlöst mulet,
han flyr till drömmarnes leksaksborg
och drejar det snurrande hjulet.
Den hand, som svingade Sveriges svärd
och härar till seger fick föra,
nu sysslar maktlös och febertärd
med sköraste dvärgagöra.
Belägrat, lutar hans land till fall;
bak ramlande murar det strider.
Dess bröstvärn springa med knall på knall -
men fången, han drömmer och snider.
En borg han reser ur vallens ring,
där Svea tronar i lycka,
och dotterstäderna runt omkring
som sköldar tinnarne smycka.
Här, Alt-Stettin, är din grip att se,
för Vismar är buffelns änne,
där Revals lejon, de trogna tre,
och Rigas nycklar, de tvenne.
Du byggnad av snille och hjältemod,
i svenska bröst oförgätlig,
som sammankittats av trofast blod
i sekler med möda omätlig,
du Karlars kärlek, Gustavers hopp,
du Sveavälde i norden,
i fångens dröm byggs du åter opp,
se'n du har grusats på jorden!
Men lyckans likasom svarvstolns hjul
kan ännu en gång sig vända,
och ännu kan fana blå och gul
gå fram till seger måhända.
Än lever kung Karl. Sin goda sak
han värnar med värjan i handen.
Ett åskmoln, laddat med blixt och brak,
han står på den skånska stranden.
Där blickar han ut över Sundets våg,
som hastigt lade sig frusen,
och leder mot isen ett hotfullt tåg
av bussar väl tjugotusen.
Blott kölden håller sig lika skarp,
ett ramtag vill lejonet måtta
och griper så i ett väldigt varp
kung Fredrik, hans stad och hans flotta.
Hur noga från kunskap därutifrån
den fångne fältherrn man stängde,
på vägar, som bjödo bevakning hån,
ändock till hans öra det trängde:
han vet, fast sluten i fängslets famn,
vad häpna ryktet förkunnar,
den nyhet, det åskslag, som Köpenhamn
upprepar med tusende munnar.
Han vet det. Kanske i morgon re'n
får Sveriges öde förvandling;
vad fången leker i elfenben,
det utför kung Karl i handling.
En ring i det stora förbundets ked
ett lyckligt svärdshugg kan bräcka -
då lossna de andra. Räddning och fred
är vinsten - vill kölden blott räcka.
Ett hävdens jätteblad, vitt ännu,
är Sundets snöfält, det vida.
Han ser det - han hör hur i takt och tu
de blå bataljonerna skrida.
Hör, trummor och valthorn! Han känner igen
den marsch, som klingar ur dimma:
för Dalarnes gossar han diktade den
vid Narva en gryningstimma.
De nalkas. Han ser dem, han känner dem väl,
de trogna, skyllrande leden,
som hälsade honom ur folkets själ
i krutrök på Ringstorpsheden.
Sitt namn och segerns han hörde än
de döendes läppar stamma.
Här komma de åter i andra män,
i nya och dock de samma.
De är ju de samma ögon blå,
den samma vitgula luggen
och samma seniga armar också,
som gett de förfärliga huggen,
då luften av smatter och hurra var full,
och rader av röda rockar
i rusande anlopp stångades kull
av Smålands raggiga bockar.
Men i ett nu han förgäter allt -
hur stormande hjärtat klappar
inför en reslig och smärt gestalt
i rocken med mässingsknappar!
mot pampen lutad, på gammal sed
kung Karl sin hand honom räcker,
och böjd över älghudshandsken ned
med kyssar han handen betäcker.
Han känner, hur avund har skött sitt spel,
hos hjälten den fångne att svärta,
hur lömskt de uttytt vart mänskligt fel,
förtalat hans redliga hjärta.
Ett enda ord är tillräckligt strax
att väcka de flydda tider:
"Måns Bock, du gamle Måns Lurifax,
så fick jag dig åter omsider!"
Så drömmer den fångne. Hjulet står still,
han lever bland blåklädda troppar.
Det bräddfulla hjärtat brista vill,
på kinden så varmt det droppar.
En vindstöt - i fönstret en vinande skräll!
Ur sina syner han spritter.
I fängslet på Frederikshavns kastell
allena vid svarvstoln han sitter.
Till verkligheten han åter kom
vid lampans flackande flamma.
Därute vinden har kastat om,
och kölden bröts med det samma.
På Sundet en plötslig töväderstorm
nu river isbron den vida,
och regnet plaskar uppå plattform,
där taktfast patrullerna skrida.
Ack, Stenbock behöver ej veta mer.
Det luftslott han byggde i natten,
i dessa skurar störtar det ner,
det vart till vatten, till vatten!
Det skimmer av lycka, som lyste opp
i mörka, förtvivlade tider,
är sakta slocknat i regnets dropp -
men fången, han drömmer och snider.
Han snider ur vitaste elfenben
ett drömslott med tandad tinne,
där Svea tronar i ärans sken
orubbligt i sönernas minne.
Då livet likt nattgammal is bedrar,
som ute på fönstret gråter,
står minnet lika strålande kvar -
och svarvhjulet snurrar åter.
