Stjernorna (Vallmoknoppar)
| ← Råd af en lefnadsmätt |
|
Brage → |
Stjernorna.
O glindrande stjernor!
I lysande tärnor
Högt på den molnfria himmelen blå!
Jag hänryckt er hyllar,
Då ute jag sitter,
I ådrorna spritter,
Och hjernan förbryllar
Bland blommorna små;
Den grönklädda våren
Med sippor i håren
Och glittrande perlor på svällande barm,
Hvar natt J belysen
Med blixtrande strålen.
J leende mysen
Och tjusande målen
I purpur hvar Charme,
Som rosorna visa,
Och skalderna prisa
Med sväfvande toner uti hvar sång,
Som höjs till naturens
Ära — och skönast
Ljuder, der furens
Prakt är som grönast
Bland jublande foglarnes bingelibång.
I gungande vågen
Hur ofta J sågen
Med bländande blickar
En anderik qväll!
Hvar ros på Terrassen
Var tjust i sin håg,
Och stum uti vassen
Hvar sjöfågel låg,
Så hänryckt och säll!
Fåglarne tystnade
Vindarna lyssnade,
Aspen var still,
Ej Talltrasten slog,
Och glädtig och mild
Hvar vårsippa log —
Elfvorna sutto
Rädda och sprutto
Bak neckrosens blad.
Zefyrus hviftade
På rosor, som skiftade
I doftande rad
Färg för dess flägtar,
Då fullmånans sken
Bröts mot en lilja,
Blygsam och ren;
Och humlan drog nektar,
Och biet med stygn gjorde ängklockan mehn;
Löjorna simmade,
Aborrar stimmade
På blånande sjön,
Tills J förbrunnen,
Till intet försvunnen
För solen, så skön!