Stockholmsvåren
av Anna Maria Lenngren
Diktad 1796. Här ur en utgåva av Samlade skaldeförsök från 1890.


Jag qväder dig, du ljufva vår!
Dock nej — jag qväder ej: jag endast dig beskrifver ...
        Med stora steg du till oss går,
        Och stoppningen af kitt och blår
        Jag från mitt gamla fönster rifver.

        Jag ser väl inga trän i knopp,
Jag ingen fjäril ser, och hör väl ingen lärka,
Men, sälla vår, jag kan din ankomst deraf märka
        Att gikten flyger i min kropp
        Och mina fötter börja värka!

Ditt ljufva antåg röjs af tecken utan tal:
Af snufvans gångbarhet, af febrarna och flussen,
Af vandrarns bryderi på gatan i sitt val
        Emellan högarna och pussen.

        Visst är du ej det minsta lik
        Den vår, som skalderna beskrifva,
        På helsa och på blomster rik:
Jag hör ej annat af än getmjölk och hektik —
        Hvad lofsång kan jag dig då gifva?