Stora rådet, hållet af råttorna
| ← Biet, humlan och bromsen |
|
Apans dom mellan vargen och räfven → |
| Fabel av Gustaf Fredrik Gyllenborg. Ur Svenska parnassen, band II s. 189–190 av Ernst Meyer från 1889. |
Stora rådet, hållet af råttorna.
En katt, ett djur af tigerslaget,
Med råttor höll en sådan jagt,
Att efter mången blodig slagt
Knappt någon fans af hela laget.
En rest af dessa små, som krupit under jord,
Med smulor höll ett magert bord
Och tog den bistra katt, som ströfvade kring husen,
Ej för en katt, men sjelfva busen.
En dag, när med ett hiskligt skri
Han höres på ett tak sin kärlekshandel pläga,
Ha råttorna sin helg, en timme ändtligt fri.
I deras stora råd de gå att öfverväga
Hvad medel helst man tror sig äga
Att hämma kattens tyranni.
Herr Præses först och främst man får med undran höra,
Hans djupa vett är allmänt kändt.
I råd han aldrig brast, fast aldrig honom händt
Att råda hvad sig låter göra.
Det ljuder ej dess mindre väl,
Han styrker till med goda skäl,
Att man på kattens hals en bjellra måste fästa,
Som honom fjerran röja skall
Och hindra alla svek och vådeliga fall.
Förslaget är det aldra bästa.
En bjellra! det blir skönt! ... Men hvem skall fästa den?
Det andra frågan blir, som bort den första vara.
Gå du, min bror! — gå sjelf, min vän!
En svarar: inte jag, och andra intet svara.
I denna strid en timme flyr.
Man sig med hjelppmedlen bryr,
När katten ner från taket kilar.
Farväl! det stora råd, som bort på längsta håll
Från bänkar, bord och protokoll
Med snabba fötter undan ilar.
Rådgifvare i öfverflöd
Kring bordet fylla hela kretsen.
De finna bot i högsta nöd,
Men hvem af dem vill bryta spetsen?