»Ge rum! Jag vill mig utflygt ge!»
Så skrek en struts till tranorne.
»Jag kan ej stoftets låghet lida.
Ge rum!» Och alla tranorne
Att vördsamt maka sig till sida,
Att sträcka hals och ben och uti tystnad bida
Det underverk, som skulle ske.
»Ge rum! Det är bestäldt — jag upp till fästet svingar!»
Nu bråkar han sin tunga kropp ...
Nu flaxar han ... se så, låt gå — friskt opp ... hopp, hopp!
Men nej, förgäfves allt: han har för korta vingar
Och hinner ej två tum ur kärret opp.
En narrs försök till ömkan bringar,
En inbilsk narrs försök till ömkan och förakt —
Att ändra denna lag står ej i ödets makt ...
Också i snillets verld det idel löje väcker,
Då strutsen fruktlöst vingar sträcker
Och står i gyttjan fast, men ropar dag från dag:
»Ge rum, ge rum — nu flyger jag!»
