Den fromma fru Signild på sotsängen låg —
Dess afsked herr Esbjörn så smärtesamt sårar.
»Låt», sade hon, »sorgen ej nedslå din håg!
Mig plåga, långt mer än min död, dina tårar.
Jag önskar att Gud snart en maka dig ger,
Att du må bli glad och ej sakna mig mer!
’Nej, Signild, om nånsin jag glömmer vårt band,
Så glömme mig Gud!’ — »O, din ifver dock hämma!»
Så ropte hon, räckte sin vissnade hand
Och fortfor med kärlig och döende stämma:
»O, gerna, min man, må du glömma det så,
När hon har dig kär och vill älska de små!»
Fem gråtande döttrar dess säng stodo när —
Tungt föllo de tårar på moderligt hjerta.
För sonen det likväl mest blödande är,
Så späd, o, så späd, till så grufvelig smärta!
Och då sina systrar han gråtande ser,
Så menlöst han smeker — de gråta dess mer.
Fru Signild nu dödde, blef jordad och glömd:
Herr Esbjörn snart äktade Gullborg den rika,
För giädtighet, qvickhet och skönhet berömd.
I spel och i dans hon för ingen gaf vika:
Thy lefde hon ständigt i nöjen och sus
Och sörjde så litet för barn och sitt hus.
De hundar de tjuta så rundt om det slott,
Och vaxljusen brinna så bleka i lagen,
De tjuta igen ... ljusen slockna så brådt —
Herr Esbjörn med Gullborg blef illa i hågen.
Vid midnattens stund flyga dörrarne opp:
Det susar som vinden i ekarnes topp.
Tid halfslocknad eldstad satt Lina och qvad,
Att sofva i skötet sin gråtande broder.
Hon lullade honom och snyftande bad,
De snart måtte följa sin hvilande moder.
Och hastigt, och hastigt, nu isas dess blod:
En vålnad i likdrägten för henne stod.
»Elina, min dotter, hvi sitter du här?
Hur må mina små — hur må syskonen dina?»
’O, nämn mig ej dotter! Ehvem du ock är,
O, låt mig i frid!’ ropte ångstfullt Elina.
’Som blomstren min moder var hvit och var röd,
Men vissnad och bleknad är du som en död7.
»I grafven der bleknar den kind, som var röd —
Från grafven jag kommer: din gråt jag der hörde.
Mitt isnade hjerta blef varmt af din nöd,
Min klagan den evige domaren rörde.
Jag reste de multnade lemmar med häst,
Och murarne remnade, marmoren brast.»
Glad kände den späde den talandes röst:
Med utsträckta armar han skuggan vill närma.
»Ack», suckade Signild, »ack, tomt är mitt bröst,
Min arm utan styrka, min famn utan värma!
Elina, han känner sin moder ännu —
Min dotter, min dotter, hvi tvekar då du?»
’O, moder, från grafven du kom till oss små
O, tag oss då med dig ... Med ömkan oss skåda
Vi frysa och svälta, vi ligga på strå,
Och hårdsinta tjenstpigor öfver oss råda.
O, se till din späde, hur stelnad han är!
Thy satt jag med honom vid eldstaden här.’
Ömt slöt hon nu barnen i moderlig famn —
Det famntag dem var som när vårvindar fläkta.
Till Gullborg nu skred hennes vredgade hamn:
»O, Gullborg, se barnen i armod försmäkta!
Det gör att jag nu ur mitt hvilorum går.
O, Gullborg, din räkenskap en gång blir svår!
De dunbäddar hvila nu tjenstpigor på,
Som åt mina späda jag efter mig lemnat:
De frysa, de hungra och ligga på strå —
Ack, var då slikt öde de menlösa ämnadt?
O, hade du burit och födt dem som jag,
Så sorglöst du glömde dem icke hvar dag.»
Nu hastigt gol hanen, och Signild försvann
Som morgonens töcken för solen försvinner.
Från styfmoderns ögon en tåreflod rann:
I hjertat nu ångern så lefvande brinner ...
Och allt sen den stunden i landet knapt bor
Så älskansvärd maka, så kärleksfull mor.
