Supplikanterna
av Gustaf Lorentz Sommelius
Sign. Qvodlibet, tryckt i Aftonbladet 1841 n:r 229 (4 Okt. 1841)

BLANDADE ÄMNEN.


SUPPLIKANTERNA.

(Ett gammalt stycke, hittadt i en byrålåda på landet, som
således icke pekar på nuvarande förhållanden.)

Är än börjad audiensen?
Tar man mot hos Excellensen?»
 I tamburerna
Grannt utstyrda herrar skrika,
Och beskäftiga de kika
 I dörrspringorna.

Ändtligt öppnas Tabernaklet.
Som det Delphiska Oraklet
 Med sin gunstiga
Min, till en och en i sender,
Nu den högvälborna vänder
 Nådigt blickarna.
 
»Hvad är ni?» »Kapten, min herre!»
»Af familj?» »O nej!» »Dess värre!»
 »Än meriterna?»
»Tio fälttåg.» »Inte annat!»
»Tjugu sår.» »Aj, aj, förbannadt
 Lite vigtiga.»
 
Gubbe, stå ej der och bocka! —
Inte vilja vi ha tocka
 Der vanbördiga
Chefer. — Skynda dig i harmen
Med Tschakot'en under armen
 Utför trapporna! —
 
»Nein, Wir wollen Euch nicht haben!»
Blott åt Gardena och Staben,
 »Den talangfulla,»
Ges nu sådana vacancer;
Ej mer finnas apparancer
 För bedrifterna!

Hvad gör det, att du har fäktat
Käckt — och hundra gånger jägtat
 Undan Ryssarna,
När du guld för dygd försmådde —
Och ej verka alls förmådde
 Vid Riksdagarna!

Om du ej på Riddarhuset
Riktigt ställer fram i ljuset
 Det otacksamma
Folkets oförstånd och nycker —
Och för öfrigt alltid tycker
 Liksom »Gubbarna».
 
Icke alls förstår att prisa
Det landsfaderliga visa
 Och riksgagnliga,
Som de styrande uträtta,
Eller är i stånd att tvätta
 Af dem fläckarna.

När man icke kunnat läka
Kabinettets sår — och späka
 Rabulisterna —
Ej en gång försökt att rida
Spärr mot borgare — och sprida
 Skräck bland massorna.

Ej i landet velat hela
Ministèrens fel — och spela
 Uti händerna
På högmögende millioner,
Till Missioner och Pensioner
 Åt StadsRådena?
 
Veteranen gick förlägen,
Som han kom; sängkammarvägen
 Smög den ståtliga,
Fina, båldt insinuanta
Ädlingen med de charmanta
 Egenskaperna;
 
Han, som merendels baklänges
Åker uti statsvagn, tränges
 Kring de mäktiga;
Och pligtskyldigst tillgjordt draga
Får på mun, när de behaga
 Vara lustiga.
 
Och hvad hände? Jo den snörda
Junkerns böner blefvo hörda;
 Och den hyggliga
Unga karln vardt chef för korpsen;
Mannen der med silfverhåren
 Blef i lederna.

Först och främst fick han sig kurra,
För han glömde bort att hurra
 När den vresiga,
Utaf gallsot mest förtärde,
Generaln for sina färde
 Ifrån mötena.

Se'n han hundsnus fick förskräckligt,
Ty han hade ej tillräckligt
 I högmössorna
Passe-poiler, eller rockens
Dimensioner, som tumstockens
 Ordermässiga! —
 
Ja! bestämdt arrest han finge,
Om han utan hällor ginge,
 Ens till tofflorna,
Hade håret långt i nacken,
Eller alltför bredt i fracken
 Mellan knapparna.

Qvodlibet.