»Det är fasligt! — mer och mera
börjar man att observera,
klandra, dömma, kriticera
oss på höjderna,
oförtäckt och högljudt prata;
Borgarna bli obstinata,
unga män indelikata
och sjelfsvåldiga!
Tacka vill jag forna tider!
Ve! o ve! Fördömdt! — jag lider
incroyabelt! — fannen rider
hemorrhoiderna!
O, vårt ljufva herravälde,
som oss närmast thronen ställde!
folket teg — och icke skällde
publicisterna!
Men respekten för noblessen
har förkolnat, sedan pressen
på allt småfolk och bassessen
öppnat ögona;
sedan Julirebellionen
snokat opp den inventionen:
att ej anse mer personen
efter anorna;
Lurkar utan blod, harpyer,
sluka våra revenyer;
och obskura parvenyer
säterierna;
godsen äro pantförskrifna,
och vi, liksom väderdrifna
vrak, till spillo sjelfva gifna
åt orkanerna.»
Så på äldre, kulna dagar
en utlefvad hofman klagar
på en tid, som ej behagar
gamla grefvarna;
den de kalla utan heder,
tout à fait renonce på seder;
men, som hotar rifva neder
ståndsfördomarna;
Och hans tunna läppar smila
blåsurt; uttryckslöst sterila,
hans två matta ögon hvila
på porträtterna,
som der suffisanta hänga
i alkoverna – och blänga
så aristokratiskt stränga
och försmädliga.
Alltid syns han vredgad krama
blod ur naglarna – och stamma
sockersött sitt: «Hin anamma
de idéerna
och den falska opinionen,
att de der ofrälse hjonen
kommit under fund med tonen
i salongerna!»
Om ibland hans kammarsvenner
högsta favoriten spänner
på lösvadorna och bränner
nådig lockarna,
(nota bene i peruken),
eller knyter crèpe-halsduken,
sirligt veckad, stärkt och struken
om halsknoterna;
Om han promenerar, rider
på passgångarn, eller skrider
stolt i dansen fram och vrider
sig i turerna,
sjelfkärt speglar sig, generar
med lektyr sin syn, frotterar
sig med Camphert, assisterar
Vid hoffêterna.
Lägger patience, tar droppar
in för kramp och magflen, doppar
händren i essencer — stoppar
ull i örona;
varm Carlsbader, som Vampyren
kokhet Turkblod ur blessyren,
dricker — svettas ut merkuren
uti badena.
Eller tuggar magmorseller,
vissa piller, — fonteneller
tänder, flugor ömsar — eller
borstar benena;
jemnt han brummar: »Herre, sätten
damm för våldet, näfverätten;
hu! den brustna etiketten
och Fransoserna!»
Ty — o ve! lifegenskapen,
är förbi — och galenskapen,
att för ett familjevapen
blotta hjessorna;
och vi gudskelof! ha inga
fogdar mer, som menskor tvinga,
att, som hundar, gatlopp springa
på hofgårdarna!
Och ej mera bönder visa
sig så barnsliga och prisa
ödet för att få bespisa
de grossmyndiga,
som behaga, att förtära
välbevåget hvad de skära
opp ur åkrar, som de nära
med svettdropparna.
Men, när folket drifver gyckel
med hans fadda kryp och hyckel,
börd och kammarherrenyckel
och livréerna,
trösta honom hans mätresser,
som ursäkta små faiblesser,
fast han dela får karesser
med betjenterna!
Och bland Dandys i förmaken
fräckt han skrattar åt den saken;
mobben tadlar ju på baken —
(och rouéerna
»Vida sätta sig deröfver!»)
»låt dem skrika! — hvad behöfver
han af dem väl?», ett chèf-d'oéuvre
uti cirklarna!
I sitt kabinett han sluter
sig vällustigt inne — skjuter
före reglarna — och njuter
på elastiska,
mjuka, svällande divanen
vekt Siestan. — Courtisanen
sofver middag, till dess hanen
gal om morgnarna!
Vissa ryktbara balanser,
de förnämas decadencer,
oersättliga vacancer
på Rådstolarna
stört i trone menlösheten,
att till allt kapaciteten
fans hos frälset, dugligheten
blott hos granderna.
Också för dem sympatien
släckts, och trots de Svenska bien!
stäckes aristokratien
och dess herrliga
ärftliga prerogativer;
och den rangen ensam blifver
qvar, som allmänt bifall gifver
åt förtjensterna!
Ja! på hela vida jorden
ifrån södern och till norden
Ridderskap fins blott till orden
på diplomerna!
Snillets, dygdens och det rena
hjertats adelskap allena
nu beherrskar de gemena
råa massorna!
Alltsom tiderna, »de gamla
goda» sig till fädren samla,
börja efter hand ock ramla
kastprinciperna,
företrädet, som högdjuren
haft, inskränkes nu till turen
framför kryparne vid couren
och buffeterna;
Och vi hoppas med Guds nåde
med det första mista så de
högväl- som välborna, både
tallricksslickarna,
och de viljor, som dem bruka,
samt den svärm af titelsjuka
narrar, som än äro mjuka
uti ryggarna!
Nu, sen adelns makt med klangen
af dess guld förklingat, rangen
är åt fanders, och ur svangen
gå väl moderna;
att tills vidare besätta
Statsrådsposter med för detta
Stabsryttmästare ur lätta
Lifdragonerna.
Också lär malicen skylla
dem, att platserna så fylla,
som på slagtarens bokhylla
de der verkena
utan text; att de uppföra
sig, som manneqviner — höra
först på ordern, förrn de röra
våga läpparna.
Ej man statsman är, fast vacker
karl, i hvarje simulacre
hjelte, käck i fausses-attacker
hos mamsellerna;
dricka, springa kan för fyra,
är högmodig, vågar styra
de gemena måttligt yra
ryttarkamparna.
Spelar högt, och har manier,
skryter af galanterier,
ljuger och gör opp partier
på muffbalerna,
lefver stort och depenserar
diplomatiskt, kurtiserar
rika flickor och manierar
hjelpligt tömmarna.
Sitter rationelt i sadel;
och bland Stockholms skeppsbroadel
gifter sig, om ock med tadel
af kamraterna;
och (för syns skull mest) aktriser
har med nycker och kapricer,
utan rundning och delicer
alls i formerna.
Om man också döljer sina
spindelben i superfina
kläder, handskarna de skina;
och binoclerna,
klara, som demanter, glida
glatt emellan dem — och vrida
sig åt alla sidor vida
omkring logerna.
Är vid gardet, mäktar slösa
fashionabelt — har pretiösa
saker uti de pompösa,
höga rummena;
och beställsamt töres trippa
i bottesmollerna, med sippa
steg, kring hvarje nippertippa
bland hofdamerna.
Ordonnansoff'cer har blifvit
konverserar öfverdrifvet
bra (om allt ting), det är gifvet;
och på gatorna
kråmar sig, är spänd i gången,
som en betslad get — och mången
tak markerat med batongen
på paraderna;
Silfversporrar bär, med skåller
cicelerade — och håller
ekipage, ger vissa roller
uti husena,
räknas der bland cicisbéer,
är charmant i societéer,
les honneurs gör vid supéer,
öppnar balerna.
Grimacerar hånfullt, rycker
medlidsamt på axeln, knycker
spotskt på nacken; ty man tycker
»Att ej sluskarna»
(medelklassens ståndspersoner)
»lika lefnadsvett, fasoner
ha, som grefvar och baroner
och de adliga.»
Fast man äger ton och airer,
gör briljanta karrierer,
är en verldsman — och affärer
har med judarna,
jemnt är med och pladdrar Franska
som en infödd, — sjunger Spanska
Barcaroller — och är ganska
qvick i kretsarna.
Tar lektion hos Berg i sången,
lejonet är för saisongen
och olidligt i chaise-longue'n
vräker lemmarna,
och får enskildt gracer röna
af grefvinnor, som belöna
viss dilettantism i sköna
fria konsterna.
Figurerar obeskrifligt
väl — och valsar ytterst lifligt,
lätt — och är oeftergifligt
sträng i formerna —
con amore klär sig — står ett
dygn på tå — och benar håret —
freqventerar hela året
innocencerna.
Gnolar på amfiteater
högt — har tusen fler olater
på sig, än af krigsmandater
bli ursäktliga,
om ock lagrarne de spirat
opp på halfön, lyckan virat
dem kring hjessan — då man firat
sjuk triumferna.
Och man gjort en tur utrikes,
tuggar om allt, hvad som skrikes
i familjerna; — desslikes
svär på bladena,
(om man drager på den strängen),
läser Paul de Kock på sängen,
klatschar och örfilar drängen,
smeker doggarna.
Ja! låt vara, att man fore
uti sjuglasvagn — och store
relationer hade — vore
äldst bland grefvarna,
kunde föra hästgardister;
kan det hända, att man brister
statsmansblicken, och minister-
egenskaperna!
Om man bure än så många
ordnar — i hvart knapphål långa
sidenstumpar; ej de fånga
mera sinnena,
som blott inre värde spana
efter, sen de blifvit vana
alntals köpa likadana
band i bodarna!
Dock — J ädlingar! — J tappen
derför icke modet! — klappen
än på nådens dörr — och nappen
friskt på krokarna!
Guld på refven är; till betet:
Sinecurer; — för samvetet
sörjer han, som skiljer hvetet
ifrån agnarna!
Med den vördnadsfulla foten
stampa bra! – och ta emot en
spark af lyckan, som drar noten
i det grumliga
vattnet! — bråka och votera! —
Kammarjunkare! — ej mera
det behöfs, att avancera
opp till stjernorna!
O Reptiler! — och j månge
slingrare, som »ormen långe»
smidiga i kroppen — trånge
i begreppena —
frälse och ofrälse! tukten
all sjelfständighet — och lukten
excellensparfymer; bukten
er, som kattorna!
Dulcamara.
