Svea
|
| På Wikipedia finns en artikel om Svea (dikt). |
Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer,
folk, som ärvt hjältars land och deras dygder glömmer!
Ur skuggan av min dal jag ägnar dig en sång.
Dig söver smickrets röst: hör sanningens en gång!
En annan sjunge fritt till våra tiders heder
om våra nya ljus och våra milda seder.
I yppig vilas famn han fritt förakta må
de hjältedar, som flytt, den kraft, han kallar rå.
För sorglös njutning född, för lekar blott och löjen,
han läspe tidens lov och fire dagens nöjen.
En var sitt lynne har. Jag älskar dig ej, tid,
som smilar över oss i falsk och veklig frid.
Mig gläder stormens sus och fädrens stora minnen.
Jag älskar deras mod och deras höga sinnen,
då nordens son ej än tog andras seder an
och njöt, vad jorden gav, och tålte som en man.
Bort med den falska konst, som sinnets kraft förvekar,
och flärdens tomma prål och yppighetens lekar! -
Folk, som vid öknens barm växt opp och med besvär
en knapp och oviss skörd från frusen torva skär;
som, strött kring polens ring bland skogarna och fjällen,
upphugger, nattbetäckt, din bärgning utur hällen!
Vad yra fattar dig? Du säljer utan blygd
ditt fria självbestånd, din ära, ja din dygd
för tomma njutningar, från fjärran länder förda,
som suga landets märg och sinnets krafter mörda;
du härmar oförsynt, och glömskt av fädrens lag
all söderns veklighet, och saknar dess behag.
Naturen lede dig! Hon gav för skilda zoner
åt sederna sin färg, åt språken sina toner.
I söderns paradis, där solens milda kraft
uppammar självsådd skörd och kokar druvans saft,
där himlen jämt är blå, och i en evig sommar
orangens gull slår opp och lagrens krona blommar,
och mellan bäckars sorl och västanvindars gång
själv språket smälter bort i lena toners sång; -
där bjöd naturen själv den glada mänskan njuta.
Hon leder nöjets dans och knäpper sångens luta,
och livet, fritt för sorg som för behovens hot,
är yppigt som den jord, som blomstrar för din fot. -
Kring Roms besegrare, kring Odens ätteläggar
hon gjutit isfylld våg och murat fjällens väggar;
utöver snöklädd trakt med dristig hand hon satt
det stormbebodda moln, den norrskenslysta natt.
Se kring dig! Flammande kring fjällen fästet svänger,
utöver forsens svall, förvägna klippan hänger,
och skogen, vart du går, omgjordande din stig
står hög och allvarsam och blickar ner på dig.
Här sjunker dal vid dal, där klyft på klyfta lastad
står opp, i hedendag av jättehänder kastad;
tätt över skullran hän de höga stjärnor gå;
i klippan växer järn, och männer däruppå.
Här vill naturen se det enkla, allvarsamma,
här vill i torftigt bo hon stora sinnen amma.
Här vandre fri och stolt bland fjällarna en ätt
som självmant gör sin plikt och kräver ut sin rätt
och, i sin enfald vis, uti sitt armod ärad,
omfamnar faran glad och döden oförfärad.
Så växte fordom opp bland tallarna en släkt,
som kuvat österns våld och söderns bävan väckt.
O Sveas forna dar, o fädrens gudaminnen,
i seklers långa natt I skymten och försvinnen.
I sången leven kvar! Den tiden är förbi,
då, trygg som klippans rot, som himlens vind så fri
och närd utav den skörd som på hans täppa grodde,
Europas segrare i nordens hyddor bodde.
För ära och för rätt, för kung och fosterland
han slösade ej ord, men väpnade sin hand.
Han plöjde fädrens jord och ärvde deras seder,
såg glad i livet in och trygg i graven neder;
och skild från vekligt prål och yppighetens flärd,
han ej beskattad blev, men ärad av en värld.
Ej Asien klädde än, ej Indier honom födde,
för honom söderns folk, och ej dess druvor blödde.
Osmakligt var ej än vadhelst som nämndes svenskt;
hans sinne som hans dräkt var varmt och fosterländskt;
och inga nöjens gift och ingen ångers smärta
stal hälsan från hans kind och modet ur hans hjärta,
Nöjd med vad jorden bjöd och skog och bölja gav,
han sökte ingens skygd, och hade ingen slav.
Med svärdet och en vän han trygg och rik sig trodde
och gästfrihet var namn på hyddan, där han bodde.
Så levde han förnöjd, och utan kvinnligt knot
han gick med öppet bröst sitt ödes storm emot,
förtrodde blott åt Gud sitt hjärtas tysta klagan
och kysste fadrens hand inunder fadersagan.
Hans religion var dygd. Ett handslag var hans ed.
Med samma djärva mod han tänkte, som han stred,
och manligt dristig, fri, av ingen fördom fången,
steg djupt i forskningen och höjde sig i sången. -
I ädle, mossa gror på edra glömda ben,
er levnads hjältedikt är slutad längesen.
En annan värld står opp. Välan, välan, I fäder,
vem är den mänskoätt, som på er aska träder?
O blygd! Är detta er, är detta göters stam,
fåfänglig, glitterströdd, småsinnad, avundsam,
med sina små begär, med sina halva dygder
och söderns yppighet i fattigdomens bygder?
Var är din forna kraft, ditt forna allvar? Var
det hjältenamn, o folk, som trötta ryktet bar?
Och nitet, som gav gods, gav liv för statens heder,
och ärans gudadröm och fädrens rena seder?
Du leker utan blygd på deras helga stoft
och jollrar flärdens ord och fångar blommans doft.
Gå, jag har ingen sång för dylika bedrifter,
lägg bort ditt ärvda namn och köp dig andra grifter!
Vad säger jag? O Gud, o Sverige, Vasars jord,
förlåt den vilda sorg, förlåt en ynglings ord,
som ville ge sitt liv, sin sällhet tusen gånger,
blott att ej se ditt fall, din blygd, din sena ånger.
Se, ifrån fallets brant, där svindlande du stod,
du rycktes nyligen av dina ädlas mod.
Med hjärtat milt och fritt, med håret silverfärgat,
beskyddar Karl ännu ruiner, dem han bärgat,
och Segrarn står bredvid, beundrad av en värld,
och Oscar växer opp att föra Fingals svärd.
Skall aldrig deras namn ditt duvna sinne väcka?
Skall evigt ditt fördärv var ädel möda gäcka?
Och är den enda lön, du ämnar deras dygd,
ett fortsatt skådespel, o Svea, av din blygd?
Du bär ej utländskt ok. Ditt eget ok är värre.
Var slav av sitt begär har en tyrann till herre.
Den ej umbära kan bär lätt en oväns band,
och svärdet trives ej uti han snåla hand.
Du sover, Svea folk! Vem vill din vila rubba?
Men sveket med sin dolk, men våldet med sin klubba,
de vaka omkring dig. O, väckte dig min sång
med djup av gravens röst, med dån av åskans gång!
Se, med de väldige ha dina fäder tvistat,
men nu går solen upp i länder, som du mistat.
O Finland, trohets hem, o borg, som Ehrnsvärd byggt,
nyss lik en blodig sköld från statens hjärta ryckt!
En tron står opp ur kärr, vars namn vi knappast vetat,
och kungar böja knä, där våra hjordar betat.
Farväl, du Sveas värn, farväl, du hjältars land!
Se, Botnens bölja för vår gråt intill din strand. -
Välan, en högre makt nationers öden väger.
Gråt, Svea, vad du mist, men skydda, vad du äger!
Från Sundets rika strand längst upp till fjällhög nord,
där lappen flyttar kring sin frihet och sin hjord,
vad skogbekrönta berg, vad fält, med skördar prydda!
O, älska vi vårt land, nog ha vi land att skydda.
Låt, Svea, dina berg fördubblad ge sin skatt,
låt skörden blomstra opp i dina skogars natt.
Led flodens böljor kring som tamda undersåter,
och inom Sveriges gräns erövra Finland åter!
Du äger icke allt av fädrens helga bygd;
hav mer än deras land, hav ännu deras dygd,
den lugna storheten, den djärva frihetsanden;
knyt fastare ihop de sprängda samfundsbanden;
stå ej bekymmerslös mitt i en väpnad värld,
och vila, om du får, men vila vid ditt svärd!
Bliv åter, Svea folk, bliv åter, vad du varit;
lär av vad andra land, av vad du själv erfarit!
Det frihet är och rätt och ljus du vakar för:
hör mänsklighetens bön, om du ej skaldens hör!
Se tiden! Är han gjord för svagheten och flärden?
Erövrare gå fram, som jordskalv, genom världen.
Europas gamla form ej längre hålla vill,
den nya skapelsen med svärdet yxas till.
Vad troner störtas om! Vad riken sönderstyckas!
Förtrycket nämns försvar, och rätt är det, som lyckas.
Tror du dig ensam trygg? Så är ej våldets art.
Var viss, det klappar ock uppå din fjällport snart.
Betänksamt ödet står, med griffeln höjd, att rista
i kopparn in vår dom, den eviga, den sista.
Ett ögonblick ännu! Det plånar ut med köld
de nötta kronorna, o Svea, från din sköld.
Upp, ännu är det tid att deras helgdom bärga,
än har du kung och stat och gravar till att värja,
och vålnan av ett namn, som minnets stolthet gör.
Kan du ej rädda dem, så kan du dö därför. -
Se, Bälten kasta än kring dig de fria armar,
och fjällens fästning står, och himlen sig förbarmar.
Än sår du egna fält och kan dem fylla än
med malmstöpt åskas hot, med klingor och med män.
Än kan du med ditt mod en häpen värld förfära
och rädda, fallande, åtminstone din ära. -
Så sjöng jag. Solen sjönk. Med stjärnor natten kom.
Till ringa hyddas lugn jag ville vända om.
Bedrövad, tyst jag gick utöver dödens sängar.
Men hör! Ett sällsamt ljud far genom harpans strängar,
och natten ljusnar opp, och röster ropa mig,
och själen, hög och fri, från stoftet svingar sig.
I glans är världens rund för skaldens syn förgången.
En Gudom fattar mig. Det bor en Gud i sången.
Jag ser en syn!
(O, lyssnen till orden!)
Det dånar i jorden,
det flammar i skyn.
Valkyrior rida
på frustande hästar.
Hell, dödsjungfrur, hell!
I dag skall man strida.
I Valhalla gästar
en skara i kväll.
Upp männer, till striden!
Den kommer ej mer.
I dag fäster tiden
sitt öga på er.
Se, högarnas famnar
upplåtas med dån,
och fädernas hamnar
stå upp därifrån.
De se, hur I fäkten. -
Den bortdöda värld,
de ofödda släkten
anropa ert svärd.
Mulna hopar
skaka fädrens spjut.
Stridslur ropar,
lösen flyger ut.
Svärdsklingor springa, och blodströmmar vandra,
härarna famna i vrede varandra.
Mörker och damm
omhölja jorden.
Framåt, fram!
Strid är för norden,
strid är för frihet, för barn och för maka.
Vägen går framåt, den går ej tillbaka.
Havet förskräckt,
tiger och undrar.
Solen är släckt,
Asa-Tor dundrar.
Undan! Där kommer han, där kommer kungen.
Blodiga rosor han sår över ljungen.
Karlarnes svärd
brinner i handen,
slår, och en värld
bleknar i sanden.
Fädren, som skåda, hur striden sig vänder,
klappa från högen i dimmiga händer.
Segren är ryckt
till oss av hjälten.
Brusande flykt
gjuts över fälten.
Bävan, förstörarn, förödelsebringarn,
jagar de slagne på flåsande springarn.
Den slaktning är slagen,
och fritt är vårt land.
I blod sjunker dagen
vid himmelens rand.
De fallne nerträda
till Asarnes hov,
och barderne kväda
de bleknades lov.
En gud ser jag komma
med kransade hår.
Där växer en blomma
i varje hans spår.
Han lyfter de fria
i faderlig famn,
gör svärdet till lia,
och frid är hans namn.
Och Svea sitter å sin tron på fjällen,
med stjärnekronan omkring gullgult hår.
Hon blickar stilla ner i sommarkvällen;
dess rykte nyfött genom världen går.
Fullbordat har en dag, vad sekler ämnat:
dess kraft är prövad, och dess namn är hämnat.
Se, upp till statens nya tempel tåga
ej skilda flockar, men ett brödrafolk.
Det ligger aska över avunds låga,
och tvedräkt faller för sin egen dolk.
Ren som en stjärna blickar religionen,
och lag och frihet hålla vakt kring tronen.
Fördärvet, flärden, kan ej längre stanna;
dess smitta flyr för nordens friska vind;
och allvar vilar på var manlig panna,
och oskuld rodnar på var tärnas kind.
Flit, välstånd blicka ur var hyddas fenster,
och i palatsen bor det blott förtjänster.
Och fritt är varje bröst, och fri var tunga,
och statskonst öppen såsom solens ban.
I forna öknar gyllne skördar gunga,
och skeppen dansa över ocean.
De milda dvärgar, skymtande i kvällen,
uppläsa skrinlagd rikedom ur hällen.
Och hög och fri, på blåa skyar buren,
står sångens mö, ett barn av nordens land,
högtidlig, dristig, enkel som naturen;
i harpans strängar stormar hennes hand.
Hon sjunger kraft och mod i millioner,
och södern lyssnar till de höga toner.
Så såg jag synen
i norrskensnatt.
Dess bilder försvunno,
och stjärnorna brunno
vid himlabrynen
igen så matt.
Jag lyfte min hand
i natten och svor
att leva och dö för mitt land.
Och stormen for
med orden till himmelens rand;
men stjärnor och havet, och fjällen och heden
de hörde den dyra, den heliga eden.
Och solen rann opp
ur lågande öster
och sken på mitt hopp.
Och skogarnes röster
och havsvågens sorl och den susande nordan
de sjöngo den dag, då min syn får fullbordan.
Du sover i skyar
bak österns port,
du dag, som vår ära förnyar.
Upp, skynda dig, fort,
och stig över blånande sjö!
Du ofödde hämnare, kom utan hinder
och låt mig få se dina lågande kinder
och värma mitt bröst i ditt sköte - och dö!
Men I, som kören med de gyllne tömmar
er stjärnevagn utöver nordens sfär, -
på Sveas kronor och på Götas strömmar,
I höge Karlar, blicken nådigt ner!
Rätt ofta tror jag eder stämma höra,
då tyst och rörd jag blickar till er opp.
Hon viskar sakta uti nattens öra
om forntids ära och om framtids hopp.
Men var ert minne, var er dygd förgäves,
skall Svea falla här i tidens höst,
en slav bland folken utan namn, och kväves
er hjältelåga evigt i dess bröst; -
då styren stjärnbeströdda tistelstången
mot havets avgrund med förtvivlat mod,
att med vår jord vår skam må bli förgången,
och ingen veta, var ert Svea stod!