Svea satt och blickade med tårar
Öfver hafvet mot sitt barn, Suomi,
Som hon fordom slöt i modersfamnen.
»O du dyra, från mitt hjert ryckta,
Sköna dotter, som jag än begråter,
Nu en annans brud, en främlings maka!
Är du lycklig? Ler du krönt af blommor,
Är du stolt och rik på ädla söner?
Har du glömt din gamla trogna moder?
Gif, Suomi, gif mig nu ett tecken,
Lugna detta bröst. der du har hvilat,
Sänd en helsning hit på vindens vingar.
Svea lyssnar, vågar icke andas,
Hör blott vågens dofva suck mot stranden,
Ser blott bölja efter bölja ila.
Tyst! — Nu sväfvar sånger öfver hafvet,
Sköna sånger från Suomis hjerta,
Drömmar ifrån hennes barndomsdagar,
Ädla minnen af förflutna tider.
Samma språk, det sköna modersmålet,
Samma ande än, den nordiskr fria,
Frisk och ren, som vinden ifrån bergen.
Det är en stålklang i de djerfva ljuden,
Vårens dofter och kristallens klarhet.
Lik ett månljus, darrande på vågen,
Skimrar der en fröjd af saknad bruten.
Ack! En hägring skådar Sveas öga,
Det är tecknet, som hon bad om. — Skåda!
Ja, det är de ädla sköna dragen,
Af ditt anlet's, hafvets ros, Suomi!
Hjerat klappar högt af salig smärta.
Sveas tåresymda blickar klarna,
Diktens hägring, hulda dottrens helsning,
Ljufva sånger öfver dunkla vågor,
Kantelet, som klingar skönt i natten,
Minnen, djupt i bådas hjertan gömda,
Nu besvarat alla hennes frågor.
Och med famnen sträckt mot fjerran stranden
Ropar hon: »Suomi, du är lycklig;
Ty att sjunga så är ädel sällhet:
Och du fröjdar än din trogna moder.»
