Svensk zoologi/Kapitel 07
| ← Rödaktig sjöstjerna |
|
Hafs-örn → |
N:O 7.
VANLIG UTTER.
LUTRA vulgaris. Utter. På Finska: Sauko. På Franska: Loutre. På Engelska: Otter. På Tyska: Fisch-Otter. På Italienska: Lodra. På Spanska: Nutria. På Ryska: Wydra. På Danska: Odder.
Svartgrå eller brun glänsande, korthårig; under hufvud och hals ljusgrå. Fötternas tår äro med simhufvud hopbundne och utan hår. Svansen föga längre än halfva kroppen.
Linn. Syst. Nat. Ed. Gmel. 1. p. 93. Cl. 1. Mammal. Ordo 3. Feræ.
(Mustela Lutra} Faun. Svec. Ed. 1. (Lutra) Ed. 2. p. 12. (Viverra Lutra).
Thunb. Beskrifn. på Sv. Djur s. 19. (Must. Lutra). Cuvier Tabl. élém. p.
115. Pennant Britt. Zool. 1. p. 83. Schreb. Sängth. 3. s. 457. Buffon H.
II. VII. p. 134. XIII. p. 323. Kalm Bohusl. Resa. K. Vett. Ak. Handl. 1752.
s. 139. (J. Low).
Ofta sakna vi den tydliga gränslinien emellan flera
slägter ibland de organiska varelserna, antingen derföre att
våra blickar icke hunnit följa hela kedjan af dem, eller
icke ännu förmått uppdaga deras hushållning och
bestämmelse. Vi märke att sjelfva den odödlige Författaren
af Systema naturæ synes icke med full visshet hafva
utstakat platsen som det djur, hvilket här föreställes, borde
intaga i den naturliga ordning hvartill det hör. I början
ansäg han det såsom ett eget slägte, men förde det i
sednare tider än ibland Veslornas eller Stinkdjurens,
och än ibland Mårdarnas. Men vid betraktandet af de
Utterlika arterna som vi känna, tyckes oss den
förstfattade meningen naturligare, emedan desse, tillsammans
ställde i ett slägte, utgöra liksom en föreningslänk
emellan Mården, Stinkdjuret och Skälhunden. Skiljaktige från
begge de förres, till hvilka de för öfrigt komma närmast,
vistas Uttrarne beständigt i vattnet, under hvars yta de
dyka och söka af fisk deras förnämsta föda; klifva icke i
träd, och hoppa icke med uppåt krökt rygg och utsträckt
svans; de hafva ett bredt plattadt hufvud; sträf tunga
med uppstående fastän mjuka taggar; mest 6
framtänder i hvar käk, och af dessa, de medlersta kortare än
de yttre, med huggtänder, en på hvar sida, längre än
de öfriga och på inra sidan kantig; 5 oxeltänder (molares)
å ömse sidor i begge käkarne; alla fötterna korta, försedda med fem tår hvilka äro genom en simhud
förenade.
Dessa gemensamma kännemärken kunna tillegnas det härjemte afbildade föremålet, äfvensom den för sitt skinn så ryktbara Hafs-Uttern, och ändteligen vår finska Tuhkuri och den Nord-Amerikanska Vison.
I anseende till sitt stora hufvud, lågt sittande öron, små ögon, oviga rörelser och gnällande läte liknar Uttern, i sin första ålder, ganska mycket en späd hundhvalp. Fullvext väger han emellan ett och halftannat pund, och blir vanligt 1¼ aln lång från nosen till början af svansen, som är mycket tjock vid roten, men något plattad, spetsas småningom af åt ändan, och lår nästan tre qvarters längd. Halsen är kort och jemntjock. Ögonen äro små och sitta närmare nosen än vanligt hos andra däggande djur. De korta rundade öronen fyllas i deras öppning med täta hår, troligen för att hindra vattnet att intränga när djuret dyker. Munnen, försedd med 36 tänder, är icke heller stor, ehuru läpparne äro köttfulle och kunna tätt tillslutas; men kring nosen och mungiporna sitta en mängd långa morrhår, liksom radtals, af hvilka de bakre äro tjockare och mera utskjutande. Vid undra läppen finnas ock dylika, men färre. De saknas äfven icke på kinderna och på sjelfva strupen. Också öfver och bakom ögonen upptäckas några på hvardera sidan. Ehuru Uttern är ganska kortbent, äger han dock i fötterna en utmärkt styrka, och deras ledgångar den smidighet, att de med lätthet vridas tillbaka, nästan i linie med kroppen, för att liksom fenor kunna användas, hvarföre alla fem tårna på hvardera foten äro med en stark simhud sammanbundne. Klorna äro nästan lika hundens, men längre och spetsigare på framtassarne. Så har naturen dragit omsorg för ett djur, som skulle söka sin föda i fiskarnas rike.
Färgen på skinnet är olika efter åldern och klimatet, föränderlig emellan mörkbrun, ljusare eller gråaktig, utom någon hvithet på sidorna om nosen och under strupen; men håren äro alltid korta, något styfva, och glänsande. Bland inelfvorna saknar Uttern blindtarmen (cæcum), men äger å ömse sidor om rectum, ytterst, tvenne små blåsor, som innehålla en hvitaktig stink:, de vätska, hvilken tätt vid öppningen uttömmas. Häraf skönjes frändskapen med Stinkdjuren. Köndelarne äro små. Ingen pung förvarar testiklarne, utan desse gömmas i ljumskarne, och långs uppåt glans löper ett litet ben. Sädesblåsor har Buffon icke kunnat upptäcka. Hos honan, som äger 2 spenar under buken på hvar sida, likna de yttre köndelarne en långs efter och en tversföre gående spricka, hvilka begge sins emellan förenade formera ett slags säck. Äfven klitoris har ett litet ben i ändan. Lifmodern är derjemte ganska liten.
I Sverige och Finland, liksom för öfrigt i hela Europa, norra delen af Asien ända till Kamschatka, Persien och norra Amerika träffas Uttrar, fastän hos oss temligen sparsamt, i insjöar och strömmar eller i sött vatten; de skola också finnas i hafvet, såsom, enligt Kalms intyg, vid Nordsjöns stränder. Jemte vattnet söka de sig gömställen eller hål i jorden, dem de välja antingen förut danade, eller gräfva de dem sjelfve under rötterna af pilar och sälgarter, eller under stenar bredvid stranden, med ingång under vattnet, ofvanföre hvilket hålan befinnes med en dold öppning till jordytan, för inandandet af frisk luft, hvilken djurets organisation icke tillåter det att länge sakna, emedan den ovala öppningen i skiljeväggen emellan hjertats kamrar tillslutes tidigt, att blodet icke kan framsläppa under afbruten andedrägt. Om derföre Uttern fastnat i utsatta nät, qväfves han snart af brist på tillfälle att komma till vattenytan. Han ombyter ofta näste, och går både opp och införe strömmar, samt simmar snabbare än Bäfvern, som har simhud blott på bakfötterna. På stenar ofvan vattenbrynet lägger han merendels sin träck, hvaraf hans tillhåll lätt upptäckes.
Vid midsommarstiden, äfven senare, eller, som andre säga, i början af året, men förmodligen icke mer än en gång på tolf månader, para sig Uttrarne, hvarvid de om nätterna röja ett starkt enformigt läte. Honan går 9 veckor drägtig, och föder 3-4 ungar, hvilka, liggande på en gräsbädd i boet, di henne de begge första månaderna; under hvilken tid hon blottställer sig mycket för deras försvar; hon lär dem tidigt simma och dyka samt njuta den föda naturen sedan för dem ärnat.
Denna består i fiskar och grodor, kräftor, vattenmöss och småfåglar, och kanske äfven dessas egg. I brist på sådana näringsämnen förtäras äfven vexter och bark af trädens grenar. Man har äfven sett Uttrar i nödfall angripa lam, grisar och höns; men fisk smakar dem likväl bättre. De bita och döda vanligen mera deraf, än de på en gång kunna uppäta. Af de större fiskarne lemnas hufvudet och ryggraden, men de smärre slukas hel och hållne. Man har sett dem fånga stora laxar på det sättet, att af tvenne Uttrar den ena intagit sitt ställe ofvanföre, och den andre nedanför fiskens tillhåll, och begge jagat honom fram och tillbaka, tills han omsider blifvit deras rof. Om vintern gå de på isen, och då de finna en vak, nedstiga i den, och uppkomma åter med fisk i munnen, antingen ur samma vak eller i dess grannskap. De röra sig helst den mörka tiden af dygnet, gömde om dagen i egna nästen eller i sådana som Räfvar eller Gräfsvin öfvergifvit. De sola sig likväl någon gång, på stenar eller stockar ofvan vattenbrynet, vände mot vädret, men dyka vid minsta tecken till fara och osäkerhet.
Icke mindre för den skada som dessa djur göra i fiskvatten genom fiskens utödande, än för det värde som deras skinn äga, har man upptänkt och användt särskilta medel att fånga dem, t. ex. med räfsaxar, som uppgillras på de ställen der träcken efter dem finnes, och hvarest de gemenligen åter infinna sig. Till vittring brukas Valerian-Rot (Svensk Bot. n:o 25) eller ock Bäfvergäll, och saxen fästas i så långt snöre, att Uttern kan utsimma dermed i vattnet, hvarest han då qväfves. Ofta finnas de hafva afbitit den häftade foten, ehuru de derigenom förlora färdigheten att simma. Lefvande skulle också Uttern kunna fångas med en sax 2-3 gånger större än vanliga räfsaxar, då vid hvar halfcirkel fästas ett rymligt nät gjordt af messings eller ståltråd med lösa och rörliga maljor liksom kedjorna på en pansarskjorta. Denne blank och renputsad smörjes med inelfvor af fisk, och uppgillras på en uppstående och spetsig sten i vattnet, under hvilket näten, nedsänkta, döljas. På giilret i saxen fästas en fisk, eller lägges dess inmäte ofvanpå. Saxen slår då tillhopa när Uttern griper fisken, och han fastnar inom nätet som i en bur. Med hundar kunna äfven Uttrar jagas, så mycket lättare, som deras oangenäma lukt upptäcker dem. De upphinnas lätt, i synnerhet om de aflägsnat sig från boet och stranden. Likväl försvara de sig envist och bitas med sina förföljare. De yngre Uttrarne gå icke gerna ur sina hålor, fastän hunden skäller öfver nästet der de sitta. Att skjuta Uttern i vattnet är merendels fåfängt, emedan han sjunker genast till botten, eller i dödsångsten fastbiter sig vid stockar eller stenar, så att han icke utan svårighet kan erhållas. Gamla Uttrar tagas lättare i sax än de unga, hvilka före Michaelitiden äro ännu nog späde att fångas. De vexa äfven mycket långsamt. Ibland fastna de i utsatta fisknät och blifva på detta sätt ertappade. Man har anmärkt, att icke något ljud höres af hanarne då de tagas, men deremot gifva de drägtiga honorna det gällaste skrik.
Utterns kött har en ganska tranig och obehaglig smak, men ätes ickedessmindre på vissa orter. I katolska länderna, der religionen förbjuder kött i fastlagen, kan det af Uttern och Bäfvern med fullkomligt samvetslugn förtäras, emedan man der ansar dessa djur närmare befryndade med fiskarna. Pennant såg en Utterstek tillredas i ett Kartusian-kloster nära Dijon, af de andeliga derstädes, hvilka eljest, i följd af deras stadgar, icke kunde tillåta sig förtärandet af annan köttmat.
Skinnet som af Bundtmakare beredes till bräm på pelsar och mössor m. m. är temligen i värde, helst ett vackert större Utterskinn kan hos oss betalas med 8 à 10 Rd. Rgs. Det är vackrast då det tages om vintern, ty under löptiden lossna håren något. Franska Utterskinn äro vanligen mindre än de Engelska, brunare än de Svenska, Norrska och Finska. De från Norra Amerika äro deremot större samt mörkare och merendels gulbruna under buken, och håren i allmänhet finare, samt på botten tätare. De Virginianska anses dock vara de bästa. Emedlertid öfverträffas alla af Hafs-Utterns (Lutra marina), denna dyrbara och begärliga handelsvara från kusterna af den Oceanen, som skiljer Asien från Columbi verldsdel. Detta skinn, som var mindre kändt i Europa före upptäckten af Polynesien, är glänsande svart med en gul fläck på undra sidan af halsen. Kineserne bruka i synnerhet sådana skinn till bräm, och hafva de blifvit af dem betalta med 90 à 140 Rubel stycket.
Uttern kan utan tvifvel räknas ibland de slugare djuren. Ehuru af ett vildt och bitande lynne, kan han likväl tämas; och ännu späd, sker detta ganska lätt. Han låter då locka sig som en hvalp eller kattunge, leker som denna och hyllar sig gerna till menniskor, samt synes icke sakna sitt naturliga element, vattnet. Äfven med åldern bibehåller han samma spakhet. Fisk är emedlertid hans begärligaste födämne, och renlighet en af hans utmärkta egenskaper. Vid Finspång i Östergötland såg man en Utter af denna beskaffenhet för icke lång tid sedan. Fullkomligt fri och lös, sällade han sig ofta med hundarne, lekte med dem, infann sig förtroligt i sjelfva boningsrummen, och gick dagligen ned i det förbiflytande vattnet. Som han sedan försvann, förmodas att han antingen genom våda eller våldsam åtgerd omkommit.
Denna egenskap att kunna tämas, gör honom äfven skicklig att inöfvas till fiskfångst, och således blifva ett nyttigt husdjur. Buffon ville icke medgifva detta, men fordne djurkännare, såsom en Aldrovand, Jonston m. fl. viste redan att berätta dylikt, och för snart 300 år sedan skref Olaus Magnus (Hist. de Gent. Sept. L. 18. C. 16.), att de förmögnares kockar i Sverige brukade tama Uttrar att hämta fisk till köken; och om äfven desse forntidens sägner icke skulle äga vitsord, så kunna icke de uppgifter nekas som Low och Hårleman lemnat samtiden (Vett. Akad. Handl.). I följd af dessa, och den derjemte anförda metod att inöfva, har man sett att Uttern kan dresseras som en hund och läras att förse sin ägare med dagligt förråd af fisk, samt genom inlockande af vilda Uttrar inom tjenliga mjerdar och afstängda dammar, bidraga till deras fångande, och på detta sätt förekomma den skada som af dem tillfogas, dels medelst fiskens utödande, dels genom förstörandet af nät och fiskebragder.
Tab. — Figuren är tecknad efter ett af Herr Doktor Rislacki väl uppstoppadt Djur, hvilket han ägt lefvande.