←  Tunglik flundra
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Fjärilen machaon
Trädgårds-helix-snäcka  →


[ 23 ]

N:O 17.

FJÄRILEN MACHAON.

PAPILIO Machaon. På Fr. Le grand porte-queue. På T. Schwalben-schwanz. Fenchelvogel, Königinnenpage. På H. Le page de la Reine-Vlinder

Vingarne lika färgade, svafvelgula, med mörka fläckar och kant; de bakre äro försedde med svans och ett brandgult vingöga med blå ring i inre och nedersta hörnet.

Linn. Syst. Nat Fd. Gmel. Tom. 1 Pars 5. p. 2238 n. 33. Cl. 4. Insecta. Ord. 3. Lepidoptera. Faun. Svec. n. 1931. — Fabr. Ent. Syst. 3. p. 30. n. 87 (Cl. VI. Glossata). — Cuvier Tabl. élém. p. 591. — Papil. d'Europe t. 1. f. 1. — Rœsel 1. p. 2. t. 1. — Sepp Niederl. Ins. 1. 2. 16. t. 5 — Jablonsk. Nat. Syst. Schmetterl. 3. p. 162. t. 45. f. 1. 2.




Med icke mindre beundran än nöje lånar man uppmärksamheten åt Fjällvingarne, hvilka, begåfvade med fyra fjällbetäckta vingar, en hoprullad tunga och en hårig kropp, utgöra en af de betydligaste flockar af Insektskaran. Betraktade i deras fullkomliga tillstånd, med hvilken skönhet och prakt äro icke ofta färgerna blandade på deras stoftfulla vingar som upplyfta dem i luftens regioner, för att af dem riktas med invånare liksom af fåglarne. Men låtom oss ett ögonblick skärskåda upphofvet af dessa lysande kräk och de förvandlingar de skola undergå, innan de, efter att ha uppfyllt deras bestämmelse att fortplanta sitt slägte, åter försvinna.

Kort tid eller ofta några timmar efter parningen, som nedanföre skall omtalas, lägga Fjällvingarnes honor deras egg från 100 till 1000 tals, och detta sker med den besynnerliga omsorg, som naturen synes hafva inplantat hos de fleste djur för deras affödas trefnad. Än förvaras da på sådana vexter, af hvilka larverne skola hämta deras föda, fastän föräldrarne njöto helt olika näringsämnen; än finnas de omsvepta med ett klibbigt eller hårigt ämne aom modern hyser i mängd inom sig; än fästas de på undra sidan af bladen eller i skrymslor för att skyddas mot vädrens åverkan, och alla dessa med flera förvarings-sätt äro så mycket nödigare, som makarne endast få dagar öfverlefva deras förening.

Således åt naturen lemnade, kläckas dessa bördiga egg inom längre eller kortare tid af solens värme, och de [ 24 ]masklike larverne framkomma, skilde från andre Insekters deri, att aldrig äga mindre än åtta och vanligt icke mer än 16 fötter. Kroppen består hos alla af 12 afdelningar, hvaraf den främste ändas med hufvudet försedt med sina frätredskap; och å ömse sidor af kroppen synas 9 andhål. Verkliga eller brukbara ögon sakna de tvifvelsutan, ehuru somlige velat tillegna dem sådana. Dessa barn, så olika sina mödrar, förtära i brist af annat i början lemningarne af de egg som alstrat dem; men föda sig sedan af blad, frukter, rötter eller af vissa trädämnen. Man har äfven anmärkt att någre med tydligt urval uppfräta sina egna likar.

Under det larverne tillvexa, afkläda de huden flera (3—4) gånger, och detta sker vanligen hvar åttonde dag; likväl innan denna förrättning timar, sitta de liksom sammanskrumpne och orörlige, utan att söka någon föda under förloppet af en eller par dagar. De få nu en större yta, ofta helt andra färger, utseende och vapen. Ändtligen då de efter en månad eller mera erhållit deras bestämda storlek, förvandlas de i puppor eller chrysalider; men detta händer likväl icke utan förberedelser som äro hvart slägte egne. Sedan larvhuden tillika med dess hufvud lossnat, upphänga sig en del, såsom de af Dag-Fjärilarnes familj, än lodrätt, än horisontelt, medan andre inspinna sig i glesare eller tätare säckar af silke, liksom en art svepning, danad af en vätska som stelnar i luften till en tråd, då den utdrages genom ett par små hål inunder munnen. Andre åter dölja sig i jorden, under hvars yta de såsom larver nedkrupit. Således blir samma djur, som kort förut bekläddes med en brokig, sträf, hårig och mjukare hud, samt mångfotadt visade lifliga rörelser, nu overksamt, orörligt och omgifves af ett hårdt hornaktigt skal, utan tecken till fötter. Samma djur som i egenskap af larv, icke kunde lefva en dag utan föda, bevarar sig nu hela månader och år utan minsta näring lika välbehållit. En tredjedel af larvens längd bortgår, och kroppens skapnad förändras, blir rund eller kantig, efter olika slägters natur, hård, glänsande, eller ock sträf som Karduan, och finnes äfven, fastän sällan, hårig, samt får stundom form af ett lindbarn. Inom detta skal upptäcker man lätt alla delarna af den tillkommande Fjärilen, äfven andhålen på sidorna och de slidor i hvilka vingarne ligga dolde. Det förtjenar särdeles anmärkas, att pupporna antingen [ 25 ]hängande utan betäckning, eller de som gömma sig under jordytan, beständigt kännas nästan iskalla, ett säkert märke att de äga lif, oaktadt blottställde för den skarpaste köld. Vätskornas omlopp måste otvifvelaktigt alltid fortfara, och man upptäcker vid minsta klämning, äfven rörelser hos puppan på den strängaste vinterdag. Det är också lika märkvärdigt, att i samma ögonblick som den nyss förut lifliga puppan med en knifsudd öppnas, kroppen genast fryser till en isklump, fastän de inre delarne icke blifvit vidrörde.

Sedan således lifvet, medan detta slummerlika tillstånd varar, underhållits genom de safter som under Larvåldern samlades, och desse blifvit förtärde och bortdunstade, måste puppans varelse upphöra och utvecklingen af den omsider fullkomnade Fjärilen nalkas. Denna tidpunkt är likväl olika för olika arter. Nu brister puppans skal omkring bröstet, och Fjärilen framkommer utrustad med nya sinnesorganer. Först utkryper han med hufvudet, spröten och fötterna, och sedan hel och hållen, då vingarne synas i början ganska korta. Perpendikulärt hållne, i följe af det läge Fjärilen genast väljer, ser man dem ögonskenligt vexa inom timman, och medelst den ur kroppen inträngande saften utvidgas till en fyradubbel storlek. Om de under detta tilltagande stympas, flyter en gul saft droppvis ur såret, och skulle Fjärilen sakna den ställning han tarfvar, samt behörig stillhet, blifva vingarne för alllid vanskapade. Men fullkomligen utvecklad, betjenar han sig genast af sina medfödda förmögenheter, och njuter från första ögonblicken vällusten af blommans nektar och sin parnings lystnad.

Vi se således först ett krälande djur, så en mellanvarelse som hvarken kan gå eller flyga, och sist ett vingadt kräk, som i skönhet, i regelbunden sammansättning, färger och teckning föreställer ett af Naturens konststycken, beundransvärdt för den yppersta konstnär, hvars pensel icke förmår nog fullkomligt skildra det. Med sjelfva Sepps förträffliga anlag huru blir icke naturen alltid hans mästare, då vi jemföra Helenas gyllene fläckar, Priami gröna Atlas, den silfverskimrande Vertumnus, det oförlikneliga blå på Menelaus, Ulysses, Hektor, Idomeneus och Achilles, det violet skiftande sammetslika hos Eurilochus, och Leili förgyldta gröna o. s. v. äfven med den skönaste tafla!

[ 26 ]Den utmärkta åtskillnaden af denna nya gestalt från den förra, och de föregående ombyten fästade icke mindre de gamla Grekernas blickar. De afbildade Fjärilen som en sinnebild af själen och de benämde honom med samma namn (Psyche). Sannolikt bevisar detta, att de hyste någon dunkel tanke om ett framdeles förädladt tillstånd lör de dödliga, sedan lifvet upphört.

Rummet tillåter oss icke att här anföra allt det besynnerliga i många af Fjällvingarnes hushållning, deras olika härkomst, utseende, sätt att föda sig, skyddsmedel, den skada de åstadkomma, och de fördelar som af dem kunna hämtas. Under en gynnad fortsättning af Verket, torde detta i sin ordning beqvämligare förekomma. Vi måste nu inskränka oss blott inom några allmänna anmärkningar öfver det slägte, hvartill den arten hör, som härjemte föreställes.

Dagfjärilarne, Papilioner eller Sommarfåglar vanligen kallade, skilja sig från de öfriga slägter af fjällvingarne genom sina spröt, som emot ändan äro tjockare och hos de flesta klubbformiga. De flyga endast om dagen, och då de hvila, hållas vingarne lodrätt, så att de yttersta spetsarna röra hvarandra. För att med mera lätthet igenkänna de 1500 särskilta arter som kring jordrymden blifvit upptäckte, uppfann vår odödlige Linné en egen, sinnrik metod att i 5 familjer indela dem. Den har vunnit samtidens bifall och lär icke sakna efterverldens. Se här är den:

  1. Riddare, hvilkas öfre vingars yttre kant är längre än den bakre; och desse delade han i 1. Trojaniske och 2. Grekiske[1].
  2. Heliconier: vingarne smala och i kanten odelta. De öfre aflånga och längre än de undre, vanligen mycket kortare.
  3. Parnassier: vingarne mer rundade och kortare samt till en del eller alldeles blottade på fjäll, och genomskinlige. Denna familj är af Prof. Fabricius skild från de näst föregående.

    [ 27 ]
  4. Danaider: vingarne äfven rundade och alldeles hela. Bland dessa äro en del hvita, en del brokige.
  5. Nymfer: vingarne tandade, och framfötterne mycket korta, stundom omärklige. De äro dels med, dels utan vingögon.
  6. Plebejer, hvilkas larver gömma deras hufvud liksom under en sköld, och likna i hast gråsuggor; Fjärilarne äro ganska små.

Utan biträde af denna indelning af Papilionerne, bemödar man sig fåfängt att särskilja dem.

Dagfjärilens hufvud är försedt med två klotrunda ögon, sammansatta af många smärre; — tvenne spröt, merendels i spetsen klubblika, och två korta munspröt (palpi) som omfatta ett dubbelt, långt sugsnyte eller tunga, hvilken i spiral hoprullas, eller efter behof utsträckes, för att dermed suga saften ur blommor, den enda näring Fjärilen njuter. De fordom på Larven talrikare fötterne äro endast sex, och fästade vid bålen. Bälgen har nie ringar och nie andhål, hvilka vi äfven anmärkt finnas hos larverna, ehuru de mindre synas på Fjärilen, såsom betäckte af hår och fjäll. Vingarne, alltid fyra till antalet, hållas, i hvilande ställning, upprätt, och sitta då tillhopa, mot bruket hos andra fjällvingar, hvilka dock alla hafva det gemensamt, att vingarne äro sammansatte af två jemte hvarandra liggande hinnor, emellan hvilka de greniga ådrorna löpa och vid första utvecklingen äro med en färgad vätska fyllde; men då denna uttorkar, falla de äfven som hinnorna tätt tillsamman. Det som likväl karakteriserar Papilionerne så väl som hela klassen, är vingarnes blandade färger och betäckta yta med lika så många slags småfjäll af mjöls finhet, till skapnaden än runda, än aflånga, breda, spetsiga, månguddiga, tandade o. s. v. och dessa former finnas så med hvarannan förenade efter som schatteringen det fordrar. Fjällen äro äfven med en liten fot försedda, och ligga hvarftals tätt tillhopa såsom takspån, instuckna i små håligheter som med synglaset på en blottad vinge kunna lätt upptäckas.

Könen åtskiljas genom storleken hvari honan merendels äger företräde. Vingarnes färger äro också vanligen högre och den oftast äggstinna kroppen tjockare. Säkra[ 28 ]ste skiljemärket finnes likväl i fortplantningsdelarne, hvilka blott genom tryckning på bälgens bakresta del kunna blifva synlige. Hanen äger tvenne bladlika, hvassa och hornaktiga utskott och emellan dem ett ganska smalt parningsredskap (Swammerdam); Honan deremot en förlängd spetsad slida och å dess ömse sidor en mjuk vårta, som af de nämde utskotten på hanen under parningen omfattas. Begge visa ett synnerligt begär till hvarandra, likväl är hanens större. Dagfjärilarne paras inom få minuter, äfven ofta under flygandet i luften, och fordra fullkomlig frihet utan att vara inspärrade, hvilket man funnit icke afhålla Natt-Fjärilarne, som äfven synas fordra längre tid för att uppfylla ändamålet af denna inbördes förrättning.

Den bördiga honan lägger nu genast de befröade eggen på de ställen som hon af naturlig drift vet att utvälja, och upphör sedan inom kort tid att lefva. Samma öde förestår äfven hanen efter en eller annan dag sedan han parat sig. Några deremot som, efter att hafva senare på året tillkommit, hvarken gynnas af tillfälle eller årstiden, kunna behålla lifvet öfver vintern, gömde i springor och håligheter, hvarifrån ändteligen framlockade af en blidare sol, de blifva vårens glada budbärare. De äro likväl ömtåligare än deras afföda, hvilken uthärdar vinterkölden antingen som egg, lagda i betäckta högar, eller alldeles bara, eller ock som mer och mindre utvuxna larver flera tillsammans, äfven ensame under det affallna löfvet eller under sjelfva snön. Ingen af Dagfjäril larverne kryper under jorden, utan förvandlas alltid ofvan den. Att de som puppor i hängande ställning bibehålla sig, är redan tillförene omtalt. Den utmärktaste egenskapen hos Dagfjärilarne, är deras kärlek till dagsljuset. Endast om dagen äro de i rörelse, men under natten hvila de, så att de då äfven kunna fångas med bara händerna. De tyckas då liksom fallne i en djup sömn. Också om dagen synas de mindre talrikt när solen icke skiner; men muntrade af dess lifvande strålar, uppsvinga de sig i luften till en förundransvärd höjd.

Mängden af Svenska Dagfjärilarne är icke obetydlig, och fastän de icke äga hvarken den storlek eller det präktiga utseende som de hvilka tillhöra Indiernes luftstrek, förtjena likväl månge att för deras skönhet beundras. Machaon har, som vi tro, särdeles anspråk på ett främre [ 29 ]rum ibland våra inhemska i anseende till sin skapnad, sällsamhet och sköna teckning. Han räknas till Riddare-familjen och de så kallade Grekiska, hvilka väl icke lysa af de röda fläckar på bröstet som utmärka de Trojanske, men de hafva en rund, röd eller brandgul fläck i inre hörnet af de undra vingarna.

Denne Dagfjäril lägger sina egg vanligen två gånger om året. De äro af en svafvelgul färg, och fästas icke hoptals, utan ensama, på de för dem passande vexter. Eller 8—9 dagar framkomma larverne 16-fotade, liksom hos alla arter af samma slägte; de äro i början sammetsvarta med ett par hvita tver-ringar. Omkring femte dagen efter kläckningen ombyta de huden för första gången och uppäta den. Nu visa sig spridda orangegula punkter som höja sig likt små taggiga vårtor. Sex dagar efteråt timar det andra ombytet af huden, då färg och taggighet ännu förblir densamma. Sju dagar senare sker ombytet för tredje gången, utan någon betydlig förändring af färgen, utom en ljusare fläck midtpå kroppen. Taggarne äro nu 26 till antalet, glänsande svarta, men kring basen perlfärgade. Omsider efter ännu en vecka sker den fjerde hud-ömsningen. Nu försvinna taggarne, och den fordna svarta ytan förbytes i en vacker, slät, grön och något i blått stötande, och hvar afdelning eller led prydes med svarta bälten märkta med röda eller orangegula fläckar. Vid första ringen, öfver den trekant som hufvudet formerar, döljes ett litet, tvåhornigt, mjukt, till färgen gult redskap, som inskjutes eller indrages liksom snäckornas trefvare, särdeles då larven vidröres. Man påstår, att ehuru larven sjelf icke luktar illa, en obehaglig ånga vid utskjutandet sprides till skydd mot de stekelflugor som förfölja Fjäril-larverne i allmänhet. Den egentliga födan under larv-tillståndet hämtas mest af gröna umbellater, såsom fenkolsvexten, dill, persilja, selin, pimpinell och framför andra af morot-bladen. Utvuxen till ungefär halfannan tum i längden, kryper larven omsider omkring för att söka ett beqvämt ställe der han måtte förvandlas till puppa. Här fäster han sig horisontell, och omger kroppen midtöfver liksom med ett band af täta silkestrådar och fastklibbar äfven bakre delen. På detta sätt fastgjord, eller snarare, medelst det om lifvet spunna bandet, hängande som i en matta, förbytes han efter 2—3 dagar till puppa, af den skapnad som figuren visar på taflan, hvil[ 30 ]ken också genom föreställandet af Insekten i sin fullkomlighet, gör en vidare beskrifning öfverflödig. Puppåldern varade icke öfver 2—3 veckor.

Om eggen äro lagda i Maj, så visa sig Fjärilarne tidigt, och desse para sig genast, då af deras afföda en sednare framkommer mot slutet af Juli. Äfven efter dennas parning födas larver, men dessas puppor förblifva sådana till följande våren, då Fjärilarne på den varma vårdagen framtränga ur det svepe som inneslutit dem. På de orter, t. e. i Tyskland, der Fjärilen är allmännare än hos oss, synes han mest om våren. Han håller sig helst på öppna fältet och i bergstrakter. Hans flygt är sväfvande liksom ett fartyg under segel, och sänker sig ofta ned på våta ställen.

Fastän vi icke kunna tillägga något om nyttan eller skadan af denna Dagfjäril, såsom begge för oss obekante, anse vi dock dess täckhet rättvisa det tidiga val vi gjort af honom för detta arbete.

Tab. — 1. ett egg. — 2. en larv några dagar efter kläckningen. — 3. som den synes efter tredje ombytet af huden. — 4. fullkomligt utvuxen. — 5. puppan — 6. fjärilen flygande. — 7. i hvilande ställning. — 8. den tvåhorniga trefvaren ofvanpå hufvudet. — 9. 10. vingfjällen. Desse 3 sednare figg. förstorade, de förre i nat. storlek.




  1. Han upptog således alla de namn som i forntidens historier förekomma: för Trojanerne, alla de hjeltars och stridsmäns som deltogo i det ryktbara kriget; för de Grekiska, de som i Grekernes häfder finnas, och för Heliconier, Danaider och Nyrnier sådana som i gamla Mytologien äro antecknade.