Svensk zoologi/Kapitel 52
| ← Svart hugg-orm |
|
Klo-krypare → |
N:O 52.
LUMP-FISK.
CYCLOPTERUS Lumpus. Sju-Rygg. Stenbit (Hanen) — Qvabbsu (Honan). På Fr. Lièvre. På E. Lump-fish, Sea-Owl. På T. See-hase. På Holl. Snottolf. På D. Steenbider. På N. Rognkexe. På Isl. Hrognkelse. På Grönl. Nepisa.
Kroppens stam är försedd med kantiga benaktiga knölar i sju rader.
Linn. Syst. Nat. ed. Gmel. 1. 3. p. 1473. Faun. Sv. p. 114. Cl. 4. Pisces. Ord. 3. Thoracici — Arted. Gen. p. 82. n 1. Syn. p. 87. n 1. — Retz. Faun. Sv. p. 327. — Penn. Britt. Zool. 3. p. 117. fig. — Bloch Fisch. Deutschl. 3. s. 103. Ic t. 90. — Fabr. Fn. Grönl. p. 131. fig. 92. — Pontopp. Norr. 2. s. 266. — Leem. Lappl. s. 322. — Olafsen Reis. Isl. 1. s. 588. — Hanow. Seltenh. I. s. 580.
Vid betraktande af Fiskslagen förete sig icke alltid så
tydliga kännemärken som hos detta. Dess i rundel, likt
en sköld, sammanvexta bukfenor visa genast slägtets
åtskillnad från alla andra bland Bröstfiskarne. Alla dess
arter äga en tjock och kort stam (truncus) utan fjäll ett
trubbigt hufvud, hvars käkar äro väpnade med små
spetsiga tänder, samt försedt med en bred och tjock tunga.
Gällocket består derjemte af en enda skifva, som å
hvarje sida betäcker en gälhinna med 4 strålar.
Denna karakter tillkommer 8 af Naturforskare antecknade fiskarter, hvilka, gömde i Oceanens sköte, träffas dels under de Nordligare Polhöjderne af Europa, Asien och Amerika, dels under de Södra himmelsstreken, såsom i Indiska hafven. Sjurygg-fisken är likväl nästan den enda som tillhör vår verldsdel, och som han också närmar sig till våra vestra stränder och stundom äfven dem som fuktas af Östersjöns böljor, intar han ett rum i Svenska Fauna.
Denna fiskens längd är olika, från 6 tum till en aln. Hufvudet är kort och bredt framtill, med vid mun och tjocka läppar. Käkarne äro ända ned åt svalget besatte med små spetsiga tänder. Tungan synes tjock, slät och rörlig, och de runda stora ögonen med hvit eller silfverfärgad iris, något svart och gulfläckig omkring den svarta pupillen. Framom ögonen, ofvanföre munnen utskjuta de pipige näsborrarne eller luftrören. Kroppsstammen som har en oval form, fastän hastigt ehuru kort afsmalnande mot stjertfenan, är ganska bred mot sidorna och buken, men hopklämd och nästan köllik mot ryggen. Längs efter stammen, från hufvudet till stjerten, löpa 7rader knölar, nemligen en rad på ryggen och på hvar sida trenne, af hvilka den nedersta åtföljer buken. Knölarne äro hårda, strålade och sluta sig i en kort spets. Störst äro de, som utgöra den öfversta raden på ryggen, fästade på en utstående fetfena (pinna adiposa), emellan hvilken och den rätta ryggfenan 3 eller 5 äfven starka knölar sitta i 2 rader tätt tillsammans. Lika många räknar man ock i pannan. Ofvanför den knappt synbara, från det medlersta af stjerten ända åt ögat rigtade sidolinien, löpa å ömse sidor, i början något uppåt böjde de forsla knölraderne, äfven som de andra i ordningen under sidolinien, ehuru på längre afstånd. De främste knölarne äro störst, utom på de understa raderne vid buken, der de äro lika stora. Intet visst antal af knölar kan bestämmas, såsom ofta olika på föremålen. Men utom dessa stora ojemnheter är den svartgrå huden betäckt eller öfverströdd af en oändelig mängd små mörka upphöjningar eller knottror, som göra den skarp och ojemn. I ryggfenan äro 10 strålar, till färgen gråaktige, ibland svartfläckige, liksom sidorna af kroppen; men deremot äro bröstfenornas 20 strålar, och Gumpfenans 9—10, orangefärgade eller rödaktige. Sådan färg äger också merendels buken på hanen, hvarifrån det Isländska namnet Rödemage leder sitt upphof[1]. Honan åter, alltid större, saknar denna koloriten och kallas Graasleppa. Strålarne äro liksom klufne i ändarne, och skjuta litet framom den hinna som förenar dem, hvilket i synnerhet märkes på stjertfenan. Framför allt är likväl mest anmärkningsvärd den hinnaktiga, muskulösa och mjuka rundel, som lik en sköld sitter under bröstet emellan dess fenor i bukfenornas ställe, med 12 korta, och från lika många aflånga och utåt spetsade, köttiga vårtor gående strålar. Med en dylik danad kan fisken efter behag fästa sig så vid ytan af glatta kroppar, att icke kunna utan våld derifrån slitas. Man har till och med sett en mot fiskens storlek ofantlig tyngd sålunda upplyftad[2]. Det är på hafsbotten, som han också hänger sig fast vid klippor och stenar, och rör sig eljest qvickt både upp- och utföre, men simmar så mycket sämre, helst det alltid sker på tveren.
Benen i fiskens kropp äro broskaktiga och gröna. En kort men mycket vid bukrymd innesluter en tarmkanal, hvilken Bloch fann hos en Lump af 9 tums längd, och som hel och hållen vägde 6½ mark, vara elfva fot lång, med många krökningar och mot ändan omsider utvidgad, samt fästad vid kexet (mesenterium) liksom hos de fyrfotade djuren. Vid dess början är den omgifven med 6 bihang, ej enkla som hos fiskar i allmänhet, utan grenande sig, och desse åter i andra delar, så att deras antal uppgår ända till 40, och ändå hvar och en af 2—3 tums storlek. Hela längden utgör åtminstone 6 fot; och lägger man nu till den förenämda långa tarmen, så synes det för den njutna födan bestämda rummet vara 6—7 gånger större än hela kroppen. Det är, som Bloch säger, ett ovanligt fenomen hos fiskar. Men naturen gjorde det visserligen icke förgäfves. Fisken, ehuru rofdjur i sitt slag, är, som förut sades, dålig simmare. Han blef derföre på detta sätt organiserad, att de näringsämnen, som blott sparsamt af honom kunna uppsnappas, måtte så mycket längre qvarhållas i tarmarne, och tjena honom till uppehälle. Lefvern är rund, stor och sitter helt nära magmunnen, Njurarne äro äfven stora och hjertat trekantigt utgöres af en tunn muskulös hud. Simblåsa, som Willughby nekar att verkligen finnas, har likväl Bloch sett och anmärkt. I synnerhet föreföllo honom de 2:ne eggstockarne beundransvärde hos samma fisk. De voro 8 tum långa, 4 tum breda och en tum tjocka. Rommen vägde ensam 2 ℔ och 1 lod (nästan ⅓ af hela fiskens tyngd), och innehöll 207,700 orangegula egg, litet större än valmofrön. Förmodligen voro dock flera redan afgångna, helst eggpassagen är vid och utstående, samt rommen mycket lös. Häraf kan lätt slutas till fiskens bördighet. I Maj månad leker han. För öfrigt uppehåller han sig liksom Qvabborna (Lophii) på mindre öppna ställen i hafvet, såsom bakom klippor och höjder, der han gömd och biträdd af sin medelst elementets tillhjelp utmärkt fina hörsel förmåga, försåtligt uppassar sådana föremål af småfisk och sjökräk, äfven dem med skal, som böljorna föra i dess grannskap. Hajar och dylika glupande varelser hålla honom deremot sträng räkning för hans rofiynne, och man påstår att äfven Uttrar och Skälar äro bland hans värsta fiender. De sednare Förtära, enligt Pennants intyg, en stor mängd Lumpfisk på kusten af Sutherland i England. De uttömda fiskskinnen uppflyta der hoptals till stränderna, och det är lätt att urskilja stället der skälar haft sådant gästebud, emedan vattnet af den inblandade tranen är der vanligen lugnt, liksom man af erfarenheten känner oljors egenskap att stilla de upprörda hafsvågorna och jemna dem.
Men Lumpen skattar ock betydligt till menniskan. På Island fångas han i myckenhet och ätes der både färsk, torkad och insaltad, och utgör tillika en handelsvara. Fångsten sker vanligen med nät, särdeles då Lax och Torsk hemsökas. I Östersjön förekommer han stundom åt den Pommerska sidan, och tages tillfälligtvis på flundre- och strömmings-garn. Men som han äger ett löst, slemmigt och osmakligt kött, brukas han sällan som födämne, utan till fiskbete, mest för helgflundror. Man har likväl anmärkt, att de med röda fenor och bukar äro bättre till smaken än de med blekare. Isländarne kalla den insaltade Rundemage, hvilken antingen stekt, eller kokad i sur vassla, anses af dem både brukbar och smaklig. På de till torkning ärnade, afskäras hufvud, fenor och den tunnare delen af buken. Grönländaren, hvilken älskar tranfetman som en kräslighet, finner också Lumpen förträfflig; i synnerhet användes rommen, kokad till gröt. På några ställen i England stufvas fisken som karp, men hålles för sin löshet i ringa värde.
Tab. föreställer en sådan fisk af mindre storlek; — till
höger ses ett utkast af honom, sedd underifrån — till
venster genomskärningen. — Allt tecknadt efter naturen
i Vestra skärgården, af R. o. R. Palmstruch.