Svenska Akademiens handlingar/Svar till Järta och Valerius

←  Inträdestal af Herr Cansli-Rådet Valerius, öfver Medicinal-Rådet Rutström
Svenska Akademiens handlingar ifrån år 1796. Tolfte delen

Direktörens (Franzéns) svar
Kanslerns (Wetterstedts) tal och berättelse om sammankomsten  →


[ 113 ]

SVAR

på Herr Valerii Inträdes-Tal, af Akademiens Direktör Herr Doctor Franz Michael Franzén.

Min Herre!

I ett af Shakspeares ryktbaraste skådespel förekommer den händelsen, att när Macbeth ibland sina till bords sittande gäster upplyfter bägaren till åminnelse af den saknade Banquo, står dennes vålnad fram vid hans sida. Någonting dylikt har i detta ögonblick här tilldragit sig. Då vi hört edert tal, Min Herre, hafva vi tyckt oss se skuggan af eder företrädare ställa sig vid eder stol. Dock behöfver Ni ej, som Macbeth, förskräckas för den döde som Ni sjelf framkallat. Icke heller gäller här Macbeths ord:

Bort tomma gäckbild! du har ingen blick
I dessa ögon, som emot mig stirra.

Icke endast blick, utan ande är i den lefvande bild, Ni för oss framställt; och den försvinner icke igen i mörkret, utan stannar qvar i dagen af eder ära. Frukta dock icke, att han som Banquo skall tränga Er ifrån stolen. Redan i sin lifstid ville han hafva sett Er i sitt ställe. Redan, då han kallades af Akademien, påstod han att denna plats tillhörde icke öfversättaren af Phaeton, som i sjelfva valet af sitt ämne hade uttryckt [ 114 ]sin egen ironi öfver sina poetiska utflygter, utan den skald, som, då han vunnit Akademiens högsta pris, vann det ännu högre, att hans sång i samma ögonblick, den kröntes, fick vingar och flög kring hela riket ifrån hand till hand eller rättare ifrån hjerta till hjerta. Med den honom egna, i eder lyckliga skildring af hans personlighet så väl tecknade, lifligheten i ord som i uppsyn och åtbörder, radade han skäl på skäl, för att bevisa, huru Akademien gjort orätt, då hon gått Er förbi, hvars lyckliga verskonst, ibland en mängd mindre skådespel, som gjort den Fransyska glädtigheten inhemsk, låtit Mahomet och Tancrede byta om språk utan att byta om anda och ton, och hvars sanna och rika snille af egen ingifvelse uttryckt, än ett snillrikt och lekande skämt i sånger, som upplifva alla sällskaps-kretsar, än en djup både känsla och blick i Sanningen och Allmänna Kärleken, än en hög och rörande skönhet i Tålamodet, än, i en större omfattning, det Qvinnliga könets dygder och behag.

Ni känner hans tänkesätt; Ni vet, huru hans blygsamhet var skild ifrån all förställning. Ni har sjelf tecknat hans sjelfständighet i öfvertygelse och frimodighet i dess yttring. Lika öppet och ärligt som han satte sig emot anspråk hos andra, bestred han de företräden, honom sjelf tillades, och för att fullända sin vederläggning, förnekande han, när ej annat hjelpte, värdet af sjelfva de yrken, i hvilka han utmärkt sig. Ni har redan anmärkt hans tvifvelsmål om möjligheten, att på [ 115 ]vårt språk uttrycka den skära klangen, eller ens den fulla betydelsen, af den Romerska versen: åt hvars försvenskning han likväl egnade så mången ledig stund.

En blott tillfällighet har i dag ställt honom vid sidan af Adlerbeth. Emedlertid äger emellan dem en viss jemförelse rum, oaktadt den olikhet, som var i deras bana, så väl som i deras ära. Begge hade lika mångfaldig som grundlig lärdom och en egen skicklighet, att uppfylla alla de platser, till hvilka de söktes. Begge förente med forskning i fäderneslandets fornhäfder en förtrolig bekantskap med de klassiska mönstren. Begges högsta nöje var att efterbilda den antika stilen, af hvars egna skönhet de hade en så fin känsla, som lärd insigt. Äfven den gåfvan att till inskrifter använda dess sinnrikhet och dermed förena väl uttänkta sinnebilder, var dem gemensam. Jag talar ej om de öfriga förtjenster, genom hvilka Adlerbeth upphöjde sig öfver Rutström i litteraturen så väl som i staten, icke heller om den sednares vettenskapliga öfverlägsenhet. Jag talar blott om de yrken i hvilka de kunna jemföras. Om äfven i dessa Rutström ej uppnådde Adlerbeth, så synes det mindre hafva härrört af brist på förmåga, än af brist på tillfälle till dess jemna utöfning. Vitterheten var för honom blott ett tidsfördrif, för hvilket han ej ville uppoffra sin alltid tjenstfärdiga menniskokärlek, än mindre någon pligt, som hörde till hans embetsbefattning. Derföre hunno hvarken [ 116 ]den rimmade öfversättningen af Metamorphoserna eller den metriska af Pharsalia, fullbordas.

Han ansåg sig sjelf dömd till ett blott mekaniskt drifhjul i verk, för hvilkas medborgerliga och fosterländska ändamål, han uppoffrade hvad han högst värderade af jordisk sällhet, det fria vettenskapliga lifvet, och det tysta umgänget med fornålderns Camener och Chariter.

Äfven Ni, Min Herre, har känt tyngden af de band, som embetsmanna-göromål lägga på snillet. Dock har det icke händt med Er, som med mången annan, på hvars genius vingarne blifvit bortplockade till pennor vid protokollet och expeditionen. Ni har från dessa stått upp färdig att på er lyra anslå toner för Du Puy, och midt ibland Länets eller Tullens angelägenheter, har Sångmön gjort Er besök, som beredt Er nya segrar. Den lager, Ni ifrån Rom eröfrat, är känd af alla, men icke så den palm, som er Bramin har helgat åt Er. Allmänheten misstänker ej, att medan Ni reser för att öfverse den tullbevakning, som confiskerar Indiska Shawlar och Mussliner, Ni sjelf tillegnar Er hela den Österländska prakten af bilder. Hon skall tacka mig, att jag förråder denna hemlighet. Derigenom kan hon få del af hvad Ni orättvist behållit för Er sjelf.

Emedlertid lyckönskar jag icke endast Er, utan alla vitterhetsidkare, till det bevis Ni lemnat om möjligheten att förena en stor poetisk förtjenst med en utmärkt skicklighet som embetsman.