[ 252 ]
Höpken föddes den 31 Mars 1712. Efter två års
studier vid Upsala universitet (1728—30) och en utrikes
studieresa (1733—34) började han tjenstgöra i
kansliet, der han såsom tillhörande hattpartiet i början hade
ringa framgång. Efter detta partis seger 1738 var lyckan
honom mera gynsam. Redan detta år invaldes han vid
riksdagen i sekreta utskottet, hvarjemte han äfven intog en
plats i den mindre sekreta deputationen. Följande år
utnämndes han till kanslijunkare och 1741 till andre
expeditionssekreterare. Genom sin politiska duglighet, särskildt
på grund af sina diplomatiska förtjenster, utsågs han 1746,
således vid endast 34 års ålder, till riksråd och efterträdde
Carl Gustaf Tessin 1752 såsom kanslipresident. Efter den
olyckliga utgången af det pommerska kriget, till hvars
framkallande Höpken i ej ringa mon bidragit, uppoffrades han
af sina partivänner och måste 1761 taga afsked från
kanslipresidents- och riksrådsembetena. Han återkallades väl i
riksrådet, men begärde snart ånyo sitt afsked. Äfven under
Gustaf Ill:s tid innehade han denna värdighet under åren
1773—1780. Under större delen af 1750-talet var Höpken
vårt lands förnämste ledande statsman och skötte med stor
skicklighet, om ock ej alltid utan missgrepp, vår politik.
Äfven såsom mecenat och skriftställare ansågs han bland
de yppersta. Han var en bland dem som deltogo i
Vetenskapsakademiens stiftelse 1739 och var en tid president i
Vitterhetsakademien samt kallades af konungen att intaga
första stolen i Svenska Akademien vid dess instiftande 1786.
1760—64 var han Upsala universitets kansler. Såsom
vältalare har han förvärfvat sig en framstående plats i svenska
literaturen. Sin stil utbildade han efter de klassiska mön[ 253 ]stren med den framgång, att han blifvit kallad »den svenske
Tacitus». Bland hans Tal och Äreminnen meddelas här
det berömdaste: Äreminnet öfver Tessin, hållet inför
Vetenskapsakademien den 25 Mars 1771.