Svenska Parnassen/II/Anders Johan von Höpken
| ← Om märkvärdigheter uti insekterna |
|
Äreminne öfver Tessin → |
| Ur Svenska parnassen, band II s. 252–253 av Ernst Meyer från 1889. På Wikipedia finns en artikel om Anders Johan von Höpken. |
Höpken föddes den 31 Mars 1712. Efter två års studier vid Upsala universitet (1728—30) och en utrikes studieresa (1733—34) började han tjenstgöra i kansliet, der han såsom tillhörande hattpartiet i början hade ringa framgång. Efter detta partis seger 1738 var lyckan honom mera gynsam. Redan detta år invaldes han vid riksdagen i sekreta utskottet, hvarjemte han äfven intog en plats i den mindre sekreta deputationen. Följande år utnämndes han till kanslijunkare och 1741 till andre expeditionssekreterare. Genom sin politiska duglighet, särskildt på grund af sina diplomatiska förtjenster, utsågs han 1746, således vid endast 34 års ålder, till riksråd och efterträdde Carl Gustaf Tessin 1752 såsom kanslipresident. Efter den olyckliga utgången af det pommerska kriget, till hvars framkallande Höpken i ej ringa mon bidragit, uppoffrades han af sina partivänner och måste 1761 taga afsked från kanslipresidents- och riksrådsembetena. Han återkallades väl i riksrådet, men begärde snart ånyo sitt afsked. Äfven under Gustaf Ill:s tid innehade han denna värdighet under åren 1773—1780. Under större delen af 1750-talet var Höpken vårt lands förnämste ledande statsman och skötte med stor skicklighet, om ock ej alltid utan missgrepp, vår politik. Äfven såsom mecenat och skriftställare ansågs han bland de yppersta. Han var en bland dem som deltogo i Vetenskapsakademiens stiftelse 1739 och var en tid president i Vitterhetsakademien samt kallades af konungen att intaga första stolen i Svenska Akademien vid dess instiftande 1786. 1760—64 var han Upsala universitets kansler. Såsom vältalare har han förvärfvat sig en framstående plats i svenska literaturen. Sin stil utbildade han efter de klassiska mönstren med den framgång, att han blifvit kallad »den svenske Tacitus». Bland hans Tal och Äreminnen meddelas här det berömdaste: Äreminnet öfver Tessin, hållet inför Vetenskapsakademien den 25 Mars 1771.