Svenska flottans historia: åren 1635-1680/kapitel 21
21.
STETTINS VARF.
Åren 1639—1642.
Då konung Gustaf Adolf år 1630 drog ut i kriget mot
tyska kejsaren var hans första omsorg efter landstigningen
att försäkra sig om öarne Usedom och Wollin i Pommern
för att få floden Oders mynningar i sitt våld. Detta
lyckades honom redan i början af juli. Kort derefter öppnade
hertig Bogislaus af Pommern sin hufvudstad Stettins portar
för konungen. Hela Vorpommern besattes med svenska
trupper och när hertigen dog i mars 1637, inrättades i hans land
svensk styrelse.
För de många transporter af alla slag, som ifrågakommo å de tyska sjöarne och floderna, kräfdes ett antal grundgående lastfartyg, bojorter eller strussar. En strussbyggnad hade förut varit inrättad i Elbing, men denna stad återstäldes till Polen 1635. Derför beslöt regeringen att i stället inrätta ett dylikt varf i Pommern vid Stettiner Haff eller Oder. Till utförande häraf utsågs major Lars Mattsson (Strusshjelm). För honom utfärdade regeringen d. 18 dec. 1638 en instruktion. Han skulle bege sig till Pommern och tillinventera sig från viceamiral Peter Blume pinassen Kattan, en galeja och sex strussar, hvilka han sedan skulle hålla i ständig ordning och fullt utredda till kommendantens eller fältmarskalkens order. Han skulle äfven bygga två strussar och tolf lodjor. Dervid skulle han hålla timmermän, sågare, smeder, trävirket, spik, tackling och segel mot en betalning af 1,050 daler för hvarje struss och 240 daler för hvar lodja. Till farkosternas årliga underhåll bestods 150 daler för hvar pinass eller galeja, 90 daler för hvar struss och 30 daler för hvar lodja.[1]
I april 1639 hade major Lars Mattsson kommit till Stettin och utvalde en i Alten Stettin belägen plats till varf. Denna var 300 fot lång och 200 fot bred och inhägnades med plank och staket. Der uppsattes en smedja med tre blåsbelgar, tre bodar, en badstuga och en bardberarstuga.[2]
Här byggdes under åren 1639—1642 sju bojorter eller strussar, tre jakter, elfva lodjor, två stora pråmar och två båtar.[3] Personalen bestod under major Lars Mattsson af en kapten, tre löjtnanter, sju à tio strusskeppare, femtio à etthundra båtsmän, fyra sågare, tre timmermän, en smed och en skrifvare, som redovisade för kontanta medel, kläde och proviant.[4]
I maj 1642 skref amiralitetskollegium till major Lars Mattsson, att han skulle göra sig i ordning att flytta varfvet till Kaseburg, enär borgerskapet i Stettin ej ville herbergera hans folk hos sig.[5] Han skulle dock ej handlöst öfverge varfvet, då staden skulle anamma platsen, utan låta en löjtnant stanna qvar med några af de minsta strussarne.[6] Den 17 dec. 1642 fick Lars Mattsson definitiv befallning af amiralitetskollegium att flytta till Kaseburg.[7]