[ 96 ]

CARL NORSTEDT.

Ju mera ett arbete blifver ordnadt, ju mera det lyckas göra sina produkter till oundgängliga förnödenheter för menskliglieten, desto flera krafter måste det naturligen sysselsätta och hvar och en, som på sin plats och efter sin förmåga tager del i det stora arbetets börda, är värd all heder derför och värd ett godt, minne, när hans värf här en gång är slutadt.

I våra dagar är literaturen ej mer ett privilegium för några få s. k. bildade. Förmågan att läsa har födt begäret och vår tids jemlikhetssträfvande yttrar sig äfven deri, att om ock ej alla kunna på vetenskapens långsamma väg tillegna sig bildning, till delaktighet i bildningens resultat anse de sig dock berättigade.

Att vi i Sverige kommit så långt, beror till en icke obetydlig del på den lättade tillgången på goda och prisbilliga böcker och dessas yttre producerande åter på stora och fullkomligare tryckerianstalter. Bland de män, som i Sverige arbetat i denna riktning och på typografiens fält vunnit ett förtjent namn, är Carl Norstedt.

Han föddes 1797 i Örebro, der fadren, Per Adolf Norstedt, då var handlande och rådman. Efter slutade skolstudier, inskrefs Carl Norstedt till student i Upsala 1809 samt fortsatte sina studier derstädes till 1815, då han tog kameralexamen. Den adertonårige kameralisten kände dock föga böjelse för embetsmannabanan, men så mycket mer för den militära, och efter en ingalunda lätt strid både med sig sjelf och föräldrarne, fick han 1816 inskrifva sig vid Nerikes regemente.

Militärståndet var, den tiden kanske mer än nu, ett temligen lönlöst yrke. För att öka sina inkomster skaffade sig Norstedt anställning såsom kontrollör vid den då under byggnad varande Hjelmare kanal, samt arbetade der till 1821, då fadren af direktören J. P. Lindhs enka inköpte det s. k. Lindhska tryckeriet i Stockholm och hemkallade sina söner Adolf och Carl till sitt biträde.

Med rastlös flit egnade sig far och söner åt sin nya verksamhet. Framför allt var Carl Norstedt, hvars ungdomliga krafter tillstadde ett mer ansträngdt arbete, outtröttlig i att grundligt lära känna sitt yrke samt att väl ordna och leda dess arbeten.

Efter tvänne år (1823) upptog den äldre Norstedt sina söner till bolagsmän, och den 1 december s. å. anmäldes den nya firman i rådstufvurätten, under benämningen P. A. Norstedt & Söner.

Tilltagande sjuklighet och minskade krafter nödgade emellertid fadren att redan 1828 lemna affären åt sina söner, som gemensamt fortsatte den till 1852, då äfven Adolf af sin vacklande helsa tvangs att draga sig tillbaka. Från den tiden vardt Carl Norstedt ensam innehafvare af firman och fortsatte med oförminskad kraft att utveckla dess verksamhet och höja dess redan vunna anseende. [ 97 ]

När hrr Norstedt, far och söner, öfvertogo Lindhska tryckeriet, bedrefs tryckerirörelsen på dess gamla plats, N:o 11 Lilla Nygatan, medan det till tryckeriet hörande stilgjuteriet befann sig vid Mariedal utom Kungsholms tull; men 1832 inflyttades så väl stilgjuteri, som tryckeri i en bättre och rymligare lokal, som bolaget inköpt i egendomen N:o 6 Riddarholmen. Samtidigt eller kort derefter uppdrogs åt firman att verkställa allt officielt tryck, då delegarne erhöllo titel af Kongl. boktryckare.

De storartade uppfinningar, som vid denna tid gjordes på typografiens område, jemte stegrad efterfrågan på literaturens alster, bidrogo hvar på sitt sätt att föra tryckeriet framåt. De ofullkomliga träpressarne utbyttes efter hand mot pressar af jern; 1843 fick firman sina första snällpressar och samtidigt anskaffades en ångmaskin till pressarnes drifvande.

Allt ifrån firmans stiftelse hade den genom ackord med K. Vetenskaps-Akademien innehaft dess privilegium att utgifva almanackor. Småningom utvecklades förlagsverksamheten än vidare, så att Norstedtska firman ifrån 1840:talets början förlagt icke blott de flesta lärda samfunds handlingar, utan äfven en mängd vetenskapliga författares skrifter.

I närvarande stund är Norstedtska etablissementet det största i sitt slag i hela den skandinaviska norden. Förtjensten att hafva bragt det härtill tillkommer i främsta rummet Carl Norstedt, som med aldrig minskadt intresse, om ock på sista tiden med minskade krafter, fortfor att leda det hela till sin död, som inträffade i Stockholm den 9 Febr. 1862.

Wikipedia har en artikel om:
Carl Norstedt