Svenska industriens män/Claes Grill
CLAES GRILL.
Bland de många främlingar, som inkommo till Sverige i Gustaf II Adolfs tid, hade väl de fleste till mål, att vinna ära och rikedom genom mod och bragder på slagfältet. Men der funnos bland dem äfven slägter, som varaktigt och ärofullt hugfästat sina namn, genom att träget arbeta i fredens välgörande, om också ej så lysande, yrken. En sådan var ätten Grill.
Den utan tvifvel mest framstående af dess medlemmar var Claes Grill, som föddes i Stockholm d. 19 April 1705. — Fadren, den bekante patrioten och grosshandlaren Abraham Grill, som på lyckliga handelsföretag ansenligt ökat sin fäderneärfda rikedom, uppfostrade fem af sina sex söner för köpmansyrket. Den andra i ordningen Claes Grill upptogs vid sjutton års ålder på kontoret, och ärfde vid fadrens frånfälle tre år senare (1725) sin andel af dennes förmögenhet.
Han öppnade då, i bolag med sin farbroder Carlos Grill, egen grosshandel i Stockholm och förvärfvade genom redbarhet, soliditet och skicklighet såsom köpman snart åt sitt hus det aldrastörsta anseende.
Efter Carlos' död 1736 skötte Claes Grill ensam affärerna i elfva år, eller till 1747, då han till kompanjon i firmans vidsträckta rörelse upptog en yngre halfbror Johan Abraham.
Skälet härtill var i viss mån det att Grillska huset vid sidan af sin grosshandel, med dertill hörande skeppsfart och rederiaffärer, efterhand intresserat sig i en mängd industriela företag, såsom skeppsbyggeri, glas-, linne och segelduksaffärer, bruksrörelse o. s. v.
I alla dessa företag och anläggningar var Claes Grill själen, liksom förut i handeln. I synnerhet nitälskade han för bruksrörelsen och inköpte efter hvartannat Österby och Söderfors bruk i Upland och Iggesunds bruk i Helsingland, samt försåg dem med nya byggnader, verk och inrättningar.
Med allt detta egde han kapitaler öfriga, att förlägga brukspatron Sebastian Grave vid dennes många bruksanläggningar i Dalarne, att understödja och, på de breda skuldrorna af sin bergfasta kredit, upprätthålla Sveriges riksbank, då denna höll på att ramla, att bekosta unga vetenskapsmäns och naturforskares utrikes resor, att understödja konstnärer, att lemna frikostiga gåfvor till landets vetenskapliga institutioner, m. m.
Det faller af sig sjelft, att en så omfattande förmåga äfven skulle tagas i anspråk för det allmänna, liksom Grills förtjenster vinna erkännande af samtiden. Redan 1736 hade han blifvit utsedd till direktör för borgerskapets enkhus. Från 1748 till 1756 var han borgerskapets fullmäktig i riksbanken; erhöll utaf konungen titel af kommerseråd och invaldes 1753 till direktör vid svenskt-ostindiska kompaniet. Om detta val i första rummet afsåg, att bereda kompaniet en fördel af Grills merkantila skicklighet, så låg deri jemväl en utmärkelse, då direktörerna vid denna tid hade tromans rang och samma värdighet som kollegiiråder. Efter att ha blifvit kallad till ledamot af Vetenskapsakademien samt till en af borgerskapets fyrtioåtta äldsta, utnämndes han slutligen till riddare af nordstjerneorden, och skall äfven ha varit erbjuden svenskt adelsbref, hvilket han dock afböjde.
Hans sista lefnadsår fördystrades genom hans inblandning i den Kierrmanska vexelprocessen, hvarigenom han dömdes att till staten återbära betydliga summor, som ytterligare ökades med dryga böter. Den omilda domen upphäfdes väl sedermera, och större delen af de konfiskerade medlen återstäldes. Men denna upprättelse vederfors egentligen blott hans arfvingar, emedan Grill redan förut aflidit d. 6 November 1767.
Om än Claes Grills verksamhet och berömmelse kan sägas endast i andra rummet hafva fallit inom industriens område, har han dock uträttat på detta fält tillräckligt mycket stort, för att detta ensamt skulle göra hans namn minnesvärdt.
Såsom förhållandena gestaltade hans lif, var han kanske större köpman än industriidkare; men han var något mer än båda: — han var en vetenskapernas och konsternas gynnare, de fattiges vän och framförallt — en god medborgare.
