Svenska industriens män/Samuel Owen
SAMUEL OWEN.
Samuel Owen, skaparen af ångmaskinsfabrikationen och de första ångfartygen i Sverige, föddes i grefskapet Shorpshire i England den 12 Maj 1774. Hans barndoms- och ungdomsår förflöto under sträfsamt arbete i andras tjenst och när han vid omkring tjugu års ålder erhöll fast anställning vid Boulton och Watts nyanlagda faktori Soho nära Birmingham, inskränkte sig all bildning han fått, till hvad han kunnat inhemta under några månaders besök i en folkskola på landet och några veckors undervisning i en aftonskola.
Vid faktoriet, der han erhållit plats som modellsnickare, fans i en liten boksamling bland annat en beskrifning öfver Watts ångmaskin, samt några andra mekaniska hjelpredor, ur hvilka han, med biträde af gjutmästaren på stället, inhemtade de aldra allmännaste begreppen om ångmaskinernas sammansättning och verkningssätt. Efter fyra års arbetstid vid Soho flyttade han till Murray och Woods faktori Fenton i Leeds, som då ansågs för ett af de förnämsta i sitt slag i England.
Under Owens vistelse derstädes, hade den i vår industris historia oförgätlige Edelcrantz införskrifvit några ångmaskiner från Leeds, hvilka Owen på sina principalers begäran öfverförde till Sverige och uppsatte. Vid dessa besök erbjöds honom 1806 verkmästareplatsen vid Bergsunds gjuteri, som då egdes af G. D. Wilcke och Erdmann. Anbudet antogs och Owen qvarstannade här något mer än tre år, eller till i Augusti 1809, då han erhöll privilegium att för egen räkning anlägga jerngjuteri och maskinverkstad i en af honom inköpt egendom å Kungsholmen i Stockholm.
Från denna stund daterar sig en ny æra i svenska maskinfabrikationens historia. En mängd maskiner af alla slag, såsom qvarn- och tröskverk, valsverk, mudderverk m. m. och, hvilket var af ännu större betydelse för vårt maskinväsende, en mängd skickliga modellsnickare, gjutare och maskinarbetare utgingo från det Owenska etablissementet och föranledde vid de gamla gjuterierna i landet nya arbetssätt och bättre modeller.
Bland andra storverk, med hvilka Owen förvånade sitt nya fädernesland, voro äfven de första svenska ångbåtarna. År 1817 insattes en ångmaskin i en båt, benämnd »Witch», afsedd att framdrifvas med ett i aktern anbragt hjul, hvilket försök dock misslyckades. Maskinen öfverflyttades då till en annan båt »Amphitrite», som försågs med skofvelhjul, och var den första ångfarkost i Sverige, som medtog passagerare. Han byggde äfven de första jernfartygen i Sverige, ångbåtarna »Gustafsberg» och »Samuel Owen», vid sitt varf på Kungsholmen.
Liksom alla företagsamma män, nöjde sig ej Owen med hvad som var, utan sökte genom förbättringar fullkomna sina arbeten. Många af dessa försök kostade stora summor, men motsvarade ej vid den praktiska tillämpningen uppfinnarens beräkningar. Dylika experiment, men ännu mer anläggningen af Motala storartade verkstäder och deraf framkallade täflan, undergräfde Owens ekonomiska bestånd och tvang honom, att 1843 afstå sin egendom åt borgenärerna. De återstående verksamma åren af sitt lif tillbragte han dels på Linnäs egendom i Småland, dels som verkmästare vid Åkers styckebruk i Södermanland. En ifrån 1851 inträdande sjuklighet nödgade honom likväl att söka lugnet. Han bosatte sig slutligen i Stockholm, der han afled vid åttio års ålder den 15 Februari 1854.
Sin bristande underbyggnad i ungdomen sökte Owen ersätta genom sjelfstudier på äldre dagar; och i hvad som öfrigt brast honom, redde han sig med sitt snille och stora praktiska vana. Det synes, som om en man, med hans omfattande bruks- och affärsrörelse, skulle haft nog af denna; men hans aldrig hvilande verksamhetsbegär, förde honom allt emellanåt till fria utflygter öfver på andra områden, hvarvid, liksom i allt hvad han företog sig, begäret att gagna, att arbeta för det stora allmännas väl, var den ädla drifkraften.
Sålunda ifrade han varmt för nykterhetssaken och bidrog icke blott till bildandet af en af de första och största nykterhetsföreningar i riket, utan offrade ej obetydliga summor af egna medel för det goda ändamålet. Likaså trodde han sig verka för ett varmare troslif inom kyrkan, genom att ingjuta något af methodismen i dess stelnade former, och inkallade till Sverige en en missionär af Westleyanska kyrkosamfundet Stephens, hvilken 1830 efterträddes af den beryktade Scott.
År 1825 hade Owen blifvit prydd med vasaorden och kallades sex år derefter till ledamot af vetenskapsakademien. Hans berömliga verksamhet rönte äfven ett offentligt erkännande deri, att rikets ständer anslogo åt honom en lifstidspension af 3,000 riksdaler, hvilket belopp 1844 ökades med 1,000 riksdaler af brukssocieteten.
Den närvarande tiden, som bättre än Owens samtida är i tillfälle afgöra hvad Sverige är skyldigt — «arbetaren från Shorpschire», och hans verksamhet i svenska industriens tjenst, har beslutit att resa en minnesvård på hans graf.
