Svenska medeltidens bibel-arbeten/Band I/Efterskrift

←  Språkprof och Läsarter ur handskriften B
Svenska medeltidens bibel-arbeten - Första bandet
av Gustaf Edvard Klemming

Inledande Bibliskt-filosofiska spörjsmål


[ 575 ]

Efterskrift.

Det är en gammal sägen, att den tidigaste Svenska bibel-öfversättning företogs genom den heliga Birgittas försorg. De äldsta, och enda bevisande, yttranden härom hafva vi uti en icke så lång tid efter hennes död författad lefnads-beskrifning, som finnes framför hennes uppenbarelser på Svenska, samt i en annan, samtidig eller föga yngre, lefnads-teckning på Latinsk vers. I den förra säges att Birgitta, redan under den tidigare delen af sin lefnad, före uppenbarelsernas början, tillbragte sin tid

Stundom owerlæſande hælghra manna liuerne ok bibliam hulka hon hafdhe latit ſcriwa ſik a ſwenſko[1]

Den Latinska bearbetningen åter har följande verser:

De lectura eius

DVm praxi domina manuali ſancta pepercit
Confluit ad libros paruaque legit eos:
Scriptos ſanctorum de geſtis atque triumphis.
Et gaudebat in hiis ocia vana timens
Biblia tranſlata cui de ſermone latino
Ad linguam ſwecam manſit. in hacque ſtudet.
Atque probatorum doctos audire libenter
Sermones ſolita. corde reſeruat eos.[2]

[ 576 ]Emot trovärdigheten af dessa uppgifter, båda inhemska och af tillräcklig ålder, torde väl knappast någon skälig invändning kunna göras, i synnerhet som ett betydande stöd lemnas dem genom det ojäfviga beviset för en Svensk bibels tillvaro på Birgittas tid. Konung Magnus Eriksson hade nemligen en sådan på 1340-talet, enligt Magnus Niclissons inventarium och redogörelse för den Kongl. fateburen.[3] Orden i sjelfva pergament-urkunden, förvarad i Riks-Arkivet, lyda: ”Jtem vnum groſſum librum biblie in ſwenico” (sc. assignavi).

Alldeles osökt följer här den tanken, att denna ”stora bibel-bok på Svenska,” var en, i hög grad lämplig, gåfva af Birgitta till hennes frände konungen; åtminstone skall man gå utom det sannolikas gräns, för att vilja anse densamma såsom innehållande en annan öfversättning än den Birgittinska.

Om således den gamla sägnens trovärdighet får antagas vara styrkt, och den Birgittinska bibel-tolkningen satt utom tvifvel, följer närmast den frågan: ”Hvad har då blifvit af denna öfversättning? Är hon förlorad?” — Vi tro det icke. Enligt alla sannolikhets-grunder, ty positiva bevis finnas ej, bestod densamma just af den i detta band meddelade tolkning och utläggning af de fem [ 577 ]Mose-böckerna. Den till denna slutsats ledande tankegång är helt enkel. — Vår text finnes visserligen numera blott i två jemförelsevis unga handskrifter, den ena från ungefär 1430-talet, den andra af år 1526; men lyckligtvis innebära de beviset för en högre ålder. Ehuru båda sannolikt afskrifter efter samma original, har nemligen den yngre, jemte en mängd moderniseringar och försämringar, talrika gamla ord och former, hvilka kommit ur bruk redan då den äldre afskriften gjordes, och derför deri utbyttes mot andra, mera brukliga. [4] Häraf följer, att sjelfva arbetet måste uppflyttas ett godt stycke högre i tiden före den äldre afskriften, eller till ungefär 1330-talet; ty mindre än 100 år kunna ej gerna, under dessa tider, anslås till en sådan föråldring af språket. — Med hänseende till vårt land och vår litteratur på 1300-talet har antagandet af två olika, samtida öfversättningar ingen sannolikhet för sig; det torde derför icke vara så särdeles vågadt, att anse den för Birgitta gjorda öfversättningen identisk med vår text, om man afräknar språkets moderniserade skick. — Likaledes är det sannolikt, att Birgittas och Magnus Erikssons bibel icke innehöll mera än pentateuchen; ty om redan på 1300-talet hela bibeln funnits tolkad, så hade de i vårt 2:a band meddelade öfversättningarne från 1400-talets slut af Josua bok, Domare-boken, Judith, Esther, Ruth, Machabeerne och Uppenbarelse-boken, såsom obehöfliga, säkerligen icke blifvit företagna. I detta fall skulle den på 1430-talet gjorda afskriften, efter all rimlighet, icke heller slutat med pentateuchen, likasom ock den yngre afskriften nödvändigt hade måst omfatta de [ 578 ]öfriga, nu utelemnade bibel-böckerna; ty afsigten att i denna codex samla, så vidt möjligt, hela bibeln är omisskännelig. — Magnus Erikssons ”vnus groſſus liber biblie in ſwenico” har väl ej heller kunnat inrymma mer än de fem Mose-böckerna med deras förklaring, hvilka i afskriften från 1430-talet också kallas, med nära nog samma ord, ”biblia pa ſwenſko;” ty denna text, i tryck upptagande 500 täta sidor, bildar verkligen ett ganska drygt band, i synnerhet då den tänkes praktfullt utskrifven, för en konungs räkning, med 1300-talets stora stil och på tjockt pergament (det fina utländska velin-pergamentet nyttjades aldrig i Sverige). En god jemförelse för beräkning af det behöfliga utrymmet för hela bibeln, tolkad och kommenterad på samma sätt som pentateuchen, erbjuder äfven den nedanför aftryckta uppgiften om Mag. Matthias’ latinska concordantier, hvilka upptogo ej mindre än tre band af betydlig storlek.

Man har af gammalt ansett bibel-öfversättningen för Birgittas räkning vara gjord af hennes biktfar, Kaniken i Linköping, Mag. Matthias. Det första yttrande vi funnit härom är af P. Brask, då han, i anledning af den år 1525 tillämnade nya öfversättningen, skrifver till Biskopen i Skara, anno xxv vltima mensis Julii:

Ad translationem autem partis ewangelij de qua rememoratur f: v: nichil cepimus post priora scripta Jn legenda sancte Birgitte meminimus nos legisse ipsam transferri sibi bibliam in linguam goticam [fecisse] forte per doctorem Mattiam vel magistrum Petrum confessores suos quibus dominus inter alios magnam contulerat gratiam. Posset ad huiusmodi translationem si sic necesse fuerit haberj recursus, quam nondum vdimus ipsam tamen quamprimum poterimus perquiremus.

[ 579 ]Några dagar senare, den 9 Augusti, skrifver han till P. Galle i mera bestämda ordalag:

Curabimus etiam perquirere bibliam illam quam beata Birgitta per doctorem Mattiam sancte memorie sibi transferri fecerat in linguam goticam.[5]

Denna uppgift förnyas sedermera af Messenius, m. fl.;[6] men man har ej anfört några bevis, och sådana finnas dessvärre ej heller. Deremot äro de i fullt mått till för Mag. Matthias’ kommentarier (glossæ, concordantiæ) öfver bibeln. I Birgittas uppenbarelser och förklaringarna dertill af hans samtida Petrus, Prior i Alvastra, [ 580 ]förekomma uppgifter och antydningar härom.[7] Ett säkert bevis för arbetets tillvaro ännu ett århundrade senare gifver följande anteckning om Matthias och hans arbeten, af pågon Wadstena-broder inskrifven i ett af dem, kalladt Copia exemplorum.[8]

¶ Hie liber Subſcriptus qui incipit abſolucio multum &c dicitur Copia exemplorum quem fecit magister Mathias Canonicus lyncopensis & collegit/ Hic venerabilis vir .M. fuit primus confeſſor matris nostre glorioſe Sancte birghitte. quia vita & religione valde erat preclarus. & tempore ſuo magiſtrorum omnium ſummus Quj plures libros fecit scilicet Concordancias ſuper totam bibliam quem habemus in watʒſtens in tribus voluminibus magne quantitatis Jtem vnum

[ 581 ]librum qui dicitur Homo conditus Jtem fuper apoka-

lipin Item tractatum de modo loquendi & quam plures alios • Af de anförda uppgifterna följer dock icke, att Mag. Matthias' utläggningar voro författade på Svenska. Tvärt- om! Just emedan det icke nämnes, icke tillägges något "in swenico," är klart att här åsyftas det språk, hvarpå intygen sjelfva skrefvos och hvarpå Copia ewemplorum samt Homo conditus författades. Emot sannolikheten af utläggningarnes författande på Svenska, och således fulla identitet med Birgittas och Magnus Erikssons bibel (hvilken då ocksâ bort bestá af 3 band), talar äfven den slutledning vi redan ofvanför gjort, att i så fall voro öfversättningarne från slutet af 1400-talet obehöffiga, samt att afskrifterna från 1430-talet och 1526 då bade måst omfatta hela denna bibel, i stället för blott penta- teuchen deraf; ty man kan omöjligt antaga, tvärtemot den bestämda uppgiften i Copia exemplorum, att Mag. Matthias' kommentarier redan så tidigt skulle blifvit förstörda, eller skingrade så att endast 4:a delen (pen- tateuchen) funnits i behâll, ocb att detta således skulle vara orsaken till afskrifternas. stannande vid pentateucben, och till behofvet af de nya öfversättningarne.

  • Den häri omnämnda förklaring öfver Uppenbarelse- boken

fanns äfven i Wadstena och afskrefs af brodren Petrus Olavi, som dog 1438. (Se Diarium Vazstenense, s. 80 i Benzelii upplaga.) I senare tider hvarken afskref eller bevarade man dessa arbeten; tvärtom förstördes de jemte många andra, vid eller efter reduktionen af Wadstena kloster. de sin undergång till mötes i sällskap med "de fem och tiugu Pergmentz boker som äre tagna til at binda Handlingar uti," enligt ordalydelsen i en af Johan Bure undertecknad lista öfver "böker - - lefwerede vr Librijet som kom ifrå Wastena, wälachtat Pedher Månson Secr. til handa åhr 1620 vti Oc- tobri." (Efter originalet i Riks-Arkivet.) Kanske gingo [ 582 ]Men något ursprung och någon författare måste dock vår nu utgifna utläggning och tolkning af de fem Mose-böckerna slutligen hafva. Vi tveka ej heller att anse den som början till en bearbetning eller öfversättning af Mag. Matthias’ kommentarier, icke osannolikt gjord af honom sjelf. — Vår åsigt hvilar på följande grunder:

Arbetets Svenska ursprung visas genom de på flera ställen förekommande uttryck, som omedelbart åsyfta Sverige och Svenska förhållanden. [9] Fåfängt skall man dessutom söka efter ett utländskt original. [10]

[ 583 ]De talrika hänvisningarne till förklaringar som skola gifvas längre fram, men hvilka icke förekomma, visa att boken utgör endast början af ett större verk. [11]

Vi hafva redan visat sannolikheten af dess härstammande från Birgitta, dess tillvaro omkring 1340, och således fulla samtidighet med Matthias.

Dennes Latinska utläggningar öfver hela bibeln äro icke underkastade något grundadt tvifvel.

Osannolikheten af två helt olika sådana inhemska arbeten i Sverige vid denna tid är i ögonen fallande, och man blir på detta sätt nästan nödsakad, att i tanken förena den Latinska och Svenska redaktionen till ett, att betrakta dem som två grenar af en stam.

Hvad är också naturligare, än att Birgitta med sin önskan om en bibel-öfversättning vände sig till sin egen biktfar, hvilken hon visste vara sysselsatt med en lärd utläggning öfver bibeln, och att han företog en Svensk bearbetning af sitt arbete? Denna Svenska bearbetnings [ 584 ]afstanpande med pentateuchen får sin enkla förklaring i de af Mag. Matthias sedermera företagna arbeten, hvilka väl ansågos vigtigare och hindrade honom från fortsättningen af det förra. Dessa senare arbeten voro: den nya uttolkningen af Apocalypsen och redaktionen af Birgittas uppenbarelser. Båda dessa synas tillräckligt kunna hafva sysselsatt Mag. Matthias under de sista 6 åren af bans lefnad, om såsom man antager Birgittas egentliga uppenbarelser börjades 1344 och han dog 1350.

Att den nya utläggningen af Apocalypsen inträffar under denna tid är klart deraf, att Birgitta hade en särskild uppenbarelse derom enligt Matthias’ önskan.[12]



  1. Enligt Kongl. Bibliothekets pergament-handskrifter med gammal signatur (Antiquitets-Arkivets) A 5 a, spalten 6, A 33, spalt. 13, samt Skokloster-handskriften N:o 136 i folio, spalt. 5. Den förstnämnda är icke yngre än 1430-talet. — Denna lefnads-teckning, och samma uppgift, är sedermera begagnad af Surius och Vastovius, samt medelbart genom dem af de yngre utländske författarne om Birgitta.
  2. Efter den förmodligen enda öfverblifna afskriften, från medlet
    af 1400-talet, bevarad uti en Wadstena-codex (N:o 47 Benz.) på Upsala Bibliothek. Den har öfverskriften ”Jncipit vita Beate Brigite metrice conscripta;” upptager 16 blad, signerade M xiiij—N ix. Det anförda stället finnes på bladet M xvij, frånsidan.
  3. Se Nova Acta Societatis Scientiarum Upsaliensis, VIII s. 321—326; Diplomatarium Norvegicum, III s. 178—180 (af hvad anledning här läses sweuico, för swenico, är obekant); Svenskt Diplomatarium, IV s. 709—712. Årtalet är i de två första antaget vara 1340; men detta är icke så säkert, ty sedan M° ccc° xl° är utskrifvet fattas ett hörn af pergamentet, der ett enhets-tal möjligen, och troligen, varit tillagdt.
  4. Se sidan 574.
  5. Se Handlingar rörande Skandinaviens historia, XVIII s. 295, 302.
  6. Scondia Illustrata, III s. 7, IX s. 43, XV s. 59. Vidare i förspråket till Carl XII:s bibel; Benzelii noter till Vastovii Vitis aqvilonia, s. 65; Celsius och Noreen, De Versionibus S. Bibliorum Sveo-Gothicis, s. 8; Stiernman, Anonymorum centuria prima, s. 1; Densammes Tal om de lärda Vettenskapers tillstånd i Sverige, sid. 32, 33; Alnander, Anvisning till et Theologiskt Bibliothek, II s. 155; Loenbom, Utkast till en historia om Svenska Bibel-öfversāttningar, s. 13; Lagerbring, Svea Rikes historia, III s. 624; Fant, Historiola Litteraturae Graecae in Svecia, I s. 7; Schinmeier, Geschichte der Schwedischen Bibel-Uebersetzungen, II s. 30; Nyerup, De fem Mose-Böger paa Svensk, i Skandinavisk Museum, 1800, III s. 168; Häggman, Tal i Evangeliska Sällskapets sammankomst 1812, s. 3; Hammarsköld, Svenska vitterheten, I s. 51, uppl. 2, s. 35; Schröder, De luxu aulæ Magni Smek, i Nova Acta Soc. Sc. Ups., VIII s. 337; Molbech, Den ældste danske Bibel-oversættelse, s. XII; Wieselgren, Sveriges sköna Litteratur, I s. 24; uppl. 2, s. 91; se äfven I sid. 26—28, 72—77, 93, 94; uppl. 2, sid. 85—92 samt II s. 408! — Yttermera är samma ämne afhandladt af Reuterdahl, Några undersökningar om de första försöken att bearbeta Bibeln på Svenska, i Vitterhets, H. o. Ant.-Akademiens handlingar, XVIII sid. 1—36, samt (af Ol. Fryxell) i Hvarjehanda, 1:a häftet, Stockholm 1847, 8:0, sid. 19—46.
  7. 1
  8. 2
  9. Se s. 3 r. 10—30: ”Aff iaphet komo alle the som bo i swerike.” ”Fore thy æru swerike oc götland älzsta land oc bygdher thenna wägh iorsala haff.” S. 68 r. 15—23: ware fädher; odhin, thoor, frig. S. 219 r. 28 läsarten ur B: ”nuta skoghir a smaalensco.” S. 319 r. 8—11: om öfversättning från Svenska till Ryska. S. 499 r. 4,5: ”pors, som myklo höghre wäxer i iorsala lande, än i hallande.” Om författarens lefnad vore mera känd, skulle man kunna draga någon slutsats af uppgiften att han besökt Trier (324 r. 24: manna ”war mik teet i trewers stadh”), samt af den förkärlek han synes hysa för Vestgötarne (3 r. 15: ysodorus ”wtkomin aff wästgötom;” 219 r. 28 och 225 r. 5, 6 i de utan tvifvel ursprungliga läsarterna ur B: ”gudz hws a väsgözco;” ”a väsgösco borghir älla sampnadhir”). Möjligen var han född i Vestergötland; men ingalunda är hans arbete skrifvet på Vestgöta-dialekt, utan på vanligt bokspråk. De slutsatser i språkligt afseende man, utan att akta på hela skriften för öfrigt, skulle vilja draga endast af de två uttrycken ”a väsgözco” motverkas ju fullkomligt af det tredje ”a smaalensco.”
  10. Härmed yrkas ej att utläggningarne till alla delar äro den Svenske författarens egna. Tvärtom anföras mycket ofta yttranden af kyrkofäder och andre ”vise mästare.” ”Then främmerste aff them allom” är S. Augustinus; han åberopas också oupphörligt. De öfrige äro Anselmus (s. 52, 116), Ambrosius (s. 457 ), Aristotiles (s. 85, 141, 463, 466), Basilius (s. 61), Beda (s. 120, 505), S. Bernardus (s. 135), Crisostomus (s. 48, 231), S. Dyonysius (s. 48, 78, 137 , 439, 445, 450), S. Gregorius (s. 54, 84, 116, 176, 445), Gregorius nicenus (s. 111), Hugo de sancto victore (s. 115), S. Ieronymus (s. 85, 96, 176 i B, 223, 471), Johannes Damascenus (s. 50, 110, 125, 148), Josephus (s. 227, 492), S. Methodius (s. 1, 185), Rabi Moyses (s. 474, 479, 485), Origines (s. 76), Plato (s. 41), Strabus (s. 1), Theophrastus philosophus (s. 85), Ysodorus (s. 3, 121, 439). — Äfven anföras bevis ur åtskilliga af bibelns böcker, isynnerhet ”dauid i psaltarenom.”
  11. Se sådana, med orden ”som sidhan skal sighias, än gudh wil,” gifna löften om förklaringar å sidorna 38, 39, 41, 43, 44, 49, 52, 69, 77, 88, 91, 98, 122, 127, 139, 140, 143, 144, 149, 262, 263, 266, 268, 309, 333, 343, 356, 370, 378, 398, 406, 411, 426, 434, 441, 442, 451, 457, 494. Af alla dessa kunna endast tre möjligen anses vara uppfyllda ; jemför s. 39 med 122, 69 med 124, 411 med 423,4. På sidorna 98 och 370 heter det uttryckligen ”tha wi komom til sancti pauli ordh;” s. 343: tha wi komom til ezechiel mönster;” s. 426: maria var ”badhe aff iwde släkt, oc leui, som tha skal sighias, tha wi ther komom än gudh wil;” s. 441; ”tha wi komom til sacramentith.”
  12. Kongl. Bibliothekets pergamenthandskrift A 5 a: Nar mäster mathius giordhe vtthydhilse ower apocolipsim badh han christi brudh at hon matte fa vita aff gudhi aff antichristi tima oc vm sanctus johannes samanskreff apocalipsin thy at somlike sagdho ther a mot Ther äpter nar hon var a bönom saa hon ena människio swa som smordha mz oleo ok skinande mz mykyt skin. hulke christus sagdhe Sigh sannind hwa som sammansatte ok skreff apocalypsim Han suaradhe jak är johannes hulkin som thw anduordadhe thina modher a korseno thw herra tedhe mik oc inbläste mik the bokina ordh ok iak skreff thom til thina komaskolanda thiänisto manna hugnadh at the skulin ey vändas aff tronne for komaskolande fal ok var herra sagdhe