Svenska medeltids dikter och rim/Efterord

←  Verldsliga dikter

Svenska medeltids dikter och rim av G. E. Klemming Efterord

Efterord.

Denna samlings plan är att i ett band sammanföra alla de fåtaliga minnesmärkena af vår rimmade, jag vågar ej säga poetiska, literatur från medeltiden före reformationen, med undantag af de redan förut i Fornskrift-Sällskapets samlingar sjelfständigt utgifna dikterna: Ivan Lejonriddaren, Hertig Fredrik af Normandie, Flores och Blanzeflor, Rim-Krönikorna samt Konung Alexander. Dermed är hela förrådet uttömdt och gjordt lätt tillgängligt för forskaren.

Mycket är ej att här säga om dessa rimverk, då uppgifter om deras författare och ålder endast för några få kommit till vår kunskap. En sjelfskrifven indelningsgrund syntes vara, att skilja andliga dikter från verldsliga; de förra hinna blott upp till 33, inberäknade några helt små stycken och 3 varierande uppteckningar; de senare ej högre än till 43, oaktadt ett dussin smårim äro särskildt räknade.

Original i egentlig mening torde knappast någon af de andliga dikterna vara; men väl äro de fria efterbildningar, sannolikt från latinska texter. Af de verldsliga åter torde endast ett stycke, n. 21, vara simpel öfversättning; n. 3, 4, 5, 6, 20 äro fria efterbildningar, de öfriga utan tvifvel originaler.

Af de andliga dikterna är n. 1, Christi pina, hemtad från Legendariet, den äldsta och hinner måhända upp till slutet af 1200-talet, säkert till början af 1300-talet, oaktadt den enda kända handskriften är ett halft århundrade yngre.

Närmast i ålder af de andliga dikterna kommer den första redaktionen af Kroppens och Själens träta (9 a), som sannolikt tillhör slutet af 1300-talet, ehuru ingen så gammal handskrift finnes i behåll. Dikten finnes på forn-engelska redan från 10:e århundradet, samt i senare redaktioner på flera språk, såsom latin, medeltids-grekiska &c. Som författare hafva blifvit uppgifna Bernhard af Clairvaux, Philibertus Francigena och Walter Mapes, sannolikt alla med lika liten grund.

Till 1400-talets början höra n. 6 b, 8 a, 15, 16 och 20, hvilka, med undantag af 8 a, äro inflätade i den svenska redaktionen af Själens Tröst.

Till samma tid eller kanske medlet af 1400-talet höra de andl. n. 5 och 6 a. Till denna senare period höra n. 2, 3, 4, 7, 8 b, och 9 b, hvilka hafva sin egen lilla märklighet derigenom, att de äro afskrifna af en norrman och sålunda hafva fått upptaga åtskilliga norska former. Det var brodern Johannes från Nidaros som samlade dikterna i en bok till beqvämt bruk af minoriter-bröderna i Bergen och. andra vänner. En anteckning på bokens första blad lyder neml. så: Jstum librum Frater Johannes de Nidrosia fecit colligere et conscribere ad vsum et commodum fratrum minorum custodie Bergensis et aliorum amicorum. qui eum alienaverit anathema sit. — Någon rent svensk handskrift af 2, 3, 4 och 7 är icke känd.

Till medlet eller senare hälften af 1400-talet höra de andl. n. 10, 11, 14, 19, 25, 26, 27, 28. Af dem har n. 11 märklighet såsom det sannolikt äldsta, verkligt dramatiska stycke på värt språk.

Slutet af 1400- eller början af 1500-talet tillhöra de andl. n. 8 c, 8 d, 12, 13, 17, 18, 21, 22, 23, 24.

Af samtliga dessa andliga dikter har endast en enda närmare uppgift om sin härkomst; vid psalmen Een rikir man, n. 25, uppges neml. att originalet är latinskt och att öfversättaren var Ericus Olai, Upsala-dekanen, professoren och historieskrifvaren, som dog 1486.

Af de verldsliga dikterna är n. 1 äldst, eller från tiden omkring 1320 (se samlingen af småstycken på medeltids-svenska, sid. 70, bilaga till Fornskrift-Sällskapets årsmöte 1872).

N. 2 Om Konung Albrekt och måhända äfven n. 3 Riddar s. Göran tillhöra slutet af 1300-talet.

N. 4 Schack-tafvels lek är en i senare hälften af 1400-talet, före 1477, gjord, helt fri men oafslutad efterbildning af det platt-tyska rimverket dat Schakspil, som åter är en minst lika fri bearbetning af den vida kända prosaskriften Ludus Scacchorum af Jacobus de Cessolis. Den svenska redaktionen finnes i en handskrift från 1476 och kan således ej vara yngre; men icke häller är dess ålder väsendtligt högre, derom vitnar så väl språket som ock åtskilliga uttryck, hvilka synas hänvisa till de oroliga svenska förhållandena under eller kort före Karl Knutsson och Christian I (se verserna 289—294, 461—474, 1000—1022, 1719, 1720). Den nu aftryckta hufvud-handskriften bar fyra blad, verserna 1—183, 974—1168, skrifna med annan och finare handstil än det öfriga af dikten; en omständighet som förklarar några språkliga olikheter. Dessa fyra blad, som utgöra första läggets början och slut, hafva förmodligen tillkommit för att ersätta de först skrifna, genom någon tillfällighet förstörda bladen. — Särskild uppmärksamhet förtjenar den utmärkt realistiska visan, v. 643—732, som är fullkomligt original, utan någon förebild i platt-tyska texten. Sambandet med denna, som är skrifven af en okänd dichter Stephan i senare hälften af 1300-talet, visas så väl af några rent öfversatta verser, som ock deraf att två af schackfigurernas namn ”ollin, ollan” och ”finna, finnor” äro helt enkelt lånade från tyskans ”olde” och ”vinne”. Nämnas må här att ollin (lat. alfinus, alphilus) är löparen; riddaren är hästen; rokken: tornet; och finna: bonden, — Då undantagsvis i detta fall finnes möjlighet att gifva närmare redogörelse om de två redaktionernas förhållande till hvarandra, bifogas här en sådan vid slutet.

N. 5 Historia s. Olai är ett mycket knapphändigt och dåligt sammandrag af Snorre Sturlasons Saga Olafs ens helga. Förmodligen är det gjordt under Karl Knutssons regering efter handskrifter, som hemfördes på hans hemresa från kröningen i Norge 1449. En af dessa är säkerligen den i Kongl. Biblioteket bevarade n. 2 i qvart af isländska handskrifter; men att icke denna ensamt begagnades, visas af en liten omständighet. Deri förekommer neml. icke uppgiften om Olafs dop då han var ”aa tridia aare”, vers 208, och denna uppgift måste således vara hemtad från annan källa, kanske en codex af Olaf Tryggvasons saga.

N. 6 Julens och Fastans träta tillhör förmodligen medlet af 1400-talet och möjligen äfven dramatikens område, då den lilla dialogen gerna kan hafva ingått uti något af de då för tiden brukliga fastlags-spelen.

De fyra historiskt-politiska och moraliska visorna n. 7—10 äro sannolikt alla skrifna af Strengnäsbiskopen Thomas († 1443), enligt hvad vanligen antages, fastän den gamla uppgiften finnes endast vid två: Friheten och Troheten. Man har sagt, att den förra skulle vara öfversatt från Tyskan, men detta har ej kunnat bekräftas; deremot har stycket i vår tid blifvit öfversatt till detta språk; att en fremmande förebild funnits är dock ingalunda otroligt. Den skotske skalden John Barbour († 1395) börjar eget nog sitt lofprias öfver Friheten (uti Bruce) på samma sätt som vår Thomas:

A! Fredome is a noble thing.

Men detta är också allt; sedan finnes ingen likhet.

N. 11 Eriksvisan är sannolikt diktad under Karl Knutssons tid, i nära samband med författandet af prosaiska krönikan och lilla rimkrönikan, der den från Jordanes låntagne Erik (Berig, Veric) först uppträder. Den på Schroderi arkaiserade text (i öfversättningen af Johannis Magni Historia 1620) grundade åsigten, att visan skulle vara ett par århundraden äldre och ursprungligen skrifven med runor, torde icke behöfva vederläggas. Å andra sidan är det visst, att, ehuru ingen gammal handskrift deraf finnes qvar, Schroderi text icke kan hel och hållen vara falsarium, ty Terseri i hufvudsak lika uppteckning på vanligt bokspråk är gjord åtminstone 20 år förut. Då nu ingendera är öfversatt från den latinska, betydligt olika texten på antik meter hos Johannes Magnus 1554 (Historia de omnibus regibus Gothorum), måste denna, såsom han ock uppger, vara bygd på den svenska visan. Men denna förde han med sig då han lemnade Sverige 1526, såsom ett gammalt minnesmärke (”ab antiquissimo ævo edita”), och således måste visan vara af äldre datum. Till så gamla tider, som Johannes Magnus vill, lära vi väl ej kunna gå; men 3⁄4 sekel är icke för mycket, och vi komma då till midten af 1400-talet, dit visans skaplynne hänvisar och konung Erik för första gången uppträder på Svenskt mål.

De tre historiska visorna 12, 13, 14 äro utan tvifvel skrifna kort efter de berörda händelserna, således vid medlet af 1400-talet, oaktadt inga afskrifter från denna tid nu finnas.

De fyra didaktiska styckena 15, 16, 17, 18 uppgifva sig sjelfva vara Biskop Henriks i Linköping rim och tillhöra således senare hälften af 1400-talet. Författaren, Henricus Tidemanni, dog år 1500. Såsom af honom skrifna anföras ock ”Gamle Rim om tucht, dygder, höfwiskhet och ärligit umgängelse både med Gud och människior.” Men sannolikt är detta blott en samlings-rubrik för alla dessa fyra stycken. Stiernmans Tal 1758 om de lärda vettenskapers tillstånd uppger äfven såsom af biskop Henrik sammansatt en psalm: ”Then som vill en god Christen vara och lefva i god ynnest och fred.” Denna har ej nu kunnat återfinnas.

N. 19 Skara Biskopskrönika nämner sjelf sin författare, biskop Brynolf III Gerlaksson, död 1505. Han har till förebild tagit lilla rimkrönikan och skall egentligen hafva diktat dessa rim såsom underskrifter till de biskopsbilder han lät måls på väggarna i Husaby biskopshus.

N. 20 Riddar Paris och Jungfru Vienna är endast begynnelsen af ett helt fritt utdrag ur den liknämnda, vida kända prosa-romanen, som anses hafva sin upprinnelse i Provence och derifrån öfvergått till franska, spanska, italienska, tyska, flamändska och engelska språken, ja till och med finnes öfversatt på armeniska. En mängd upplagor deraf utgåfvos allt från 1482 till 1650, och äfven nyare bearbetningar har den omtyckta dikten vunnit, Det svenska fragmentet tillhör förmodligen början af 1500-talet.

N. 21 Om ett gyllene år, en mot Danmark ogynsam pamfett i anledning af infallet och nederlaget i Ditmarsken 1500, uppger sig vera skrifven af en tysk man och öfversatt till svenska af en okänd Stockholmare Sven Månsson, år 1503.

N. 22 Visan om slaget vid Brännkyrka 1518 är skrifven kort derefter. Ovanligt nog finnes ett blad af en nära samtidig uppteckning i behåll.

Af n. 23—27, den väl kände Vesterås-biskopen Peder Månssons korta förspråk till fem olika uppsatser, tillhöra de tre första året 1522; de två senares ålder kan ej mycket skilja sig derifrån.

N. 28 Linköpings Biskopskrönika är af okänd författare skrifven nära vid sitt trycknings-år 1523. Sannolikt var det den företagsame biskop Brask, som till utgifvande befordrade detta alster af det tryckeri han nyss låtit anlägga i Söderköping.

N. 29—33 Gillevisa och skålverser tillhöra sannolikt senare hälften af 1400-talet och äro af värde för kännedomen af de gamla gille-sederna.

N. 34 Kärleksvisa tillhör ock samma tid. — De här i samlingen intagna visorna äro de enda som, i vår tanke, kunna anses tillhöra medeltiden; alla de öfriga af Afzelius och Arwidsson utgifna äro ej i sin nu kända form upptecknade förr än efter reformationen, huru uråldriga deras anor och härkomst än må vara.

N. 35 af Lag-rimen är nedskrifven redan på 1300-talet. De öfriga, n. 36—42, synas tillhöra 1400-talets andra hälft.

N, 43, måhända skrifven efter 1525 men före 1550, synes kunna här medtagas såsom lämplig afslutning, framställande medeltidens fordringar på en svensk man.

---

För samligen hafva blifvit begagnade nedan uppräknade tretio-en handskrifter, hvilka nästan alla förut äro beskrifna; hvadan således här endast erfordras hänvisningar till dessa beskrifningar.

1. Codex Bureanus, gammal sign. A 34, i Kgl. Bibl.; för andl. n. 1. Se Ett Forn-Svenskt Legendarium, sid. 1327, 28. Sthm 1858.
2. Skoklosters-codex n. 156 folio; för andl. n. 2, 3, 4, 7, 8 b, 9 b och verldsl. n. 30, 31, 32, 33. Se Ivan Lejon-Riddaren, sid. xciii—cvii. Sthm 1849.
3. Nådendals-codex, gammal sign. A 49,i Kgl. Bibl.; för andl. n. 5 och 6 a. Se Bonaventuras Betraktelser, sid. xxvi—xxxxv. Sthm 1860.
4. Själens Tröst, i Kgl. Bibl.; för andl. n. 6 b, 15, 16 och 20. Se boken af samma namn, sid. vii, viii. Sthm 1873.
5. Kgl. Bibl:s codex med gammal sign. A 54; för andl. n. 8 a. Se Forn-Svenskt Legendarium, sid. 1333. Sthm 1858.
Sida:Svenska Medeltids Dikter och Rim (Klemming).pdf/560 Sida:Svenska Medeltids Dikter och Rim (Klemming).pdf/561 Sida:Svenska Medeltids Dikter och Rim (Klemming).pdf/562 ...
6. ...
7. ...
8. Olai Petri Krönika, bevarad i Riks-Arkivet. Utgifven Sthm 1860.

Utom dessa 31 handskrifter äro, i brist af sådana, fem tryck nyttjade som källor, neml.

1. Tideboken tryckt i Upsala kring 1525, ny upplaga Sthm 1854; för andl. n. 8 c, 8 d, 13, 17, 21, 22, 23, 24.
2. Psalmen Een rikir man, tryckt på 2 blad i Upsala kring 1515; för andl. n. 25.
3. Fragmentum Runico-Papisticum, utgifvet af J. F. Peringskiöld, Sthm 1721; för andl. n. 28.
4. Messenii upplaga af rimkrönikan, Sthm 1616; för verldsl. n. 2 slutet.
5. Benzelii Monumenta historica Ecclesiæ Sveo-gothicæ, Upsaliæ 1709; för verldsl. n. 28, Linköpings Biskopskrönika.

---

Den platt-tyska Schackspels-dikten, hvaraf endast ett exemplar finnes, bevaradt i Lübecks stadsbibliotek, är tryckt utan ort och årtal, men säkerligen i Lübeck hos Bartholomeus Gothan (eller Ghotan) i slutet af 1480- eller början af 1490-talet. Boken är en större octav och består af 120 blad; det sista, som förmodligen var blankt, felar nu. Den qvarvarande sista sidan är äfven blank. Titel och register upptaga 4 onumererade blad; de öfriga hafva n. i—cxiiii; det 115:e ingen. Boken har 30 råa träsnitt, utaf hvilka dock blott 16 äro olika; 12 st. förekomma 2 gånger, och ett, konungens bild, 3. Det sista framvisar en helt fremmande, ej hithörande ”figure”. Titeln, tudelad af 2 sittande lejon hållande ett schackbråde, lyder så:

Uan dogheden vnde van
guden zeden ſecht dyt boek
wol dat vaken ouer lest de
wert ok des schackspeles kloek

Texten är, som dess latinska förebild, indelad i fyra böcker och består af 5756 onumererade verser, inberäknade de fyra följande, som bilda rubriken på bladet i:

Dyt ys dat schakspil to dude
Dar hebbet na vraget vele lude
De dat wil leren spelen vnde then
De schal dyt boek auer seen

Af inledningen må anföras verserna 59—80:

Uan dem ambeginne desses bokes
(D) It is des bokes ambeghin
God gheue my al sulken syn
Sida:Svenska Medeltids Dikter och Rim (Klemming).pdf/565 den af Stephan åsyftade, då ju den svenska

bearbetningen finnes i handskrift från år 1476. Det synes således vara säkert att boken är skrifven mellan 1341—1378, och kanske tillhör seklets senare hälft.

Olikheterna mellan svenska och platt-tyska texterna äro så många och vidlyftiga, att de icke kunna här redovisas. Båda följa visserligen Jacobus de Cessolis, men aro så fritt behandlade, att de icke kunna kallas öfversättningar från hans text, som är latinsk prosa, och till stor del icke häller annat an kompilation. Alla tre texterna innehålla hvar för sig långa stycken, som icke finnas i de två öf- riga. Åter förekomma berättelser än gemensama för latinet och svenskan, an för latinet och tyskan, an för tyskan och svenskan, men felande i tredje texten. Den svenske redaktören har sannolikt känt båda texterna och helt fritt efter dessa och andra förebilder än utvidgat, an hopträngt sin bearbet- ning, som för öfrigt ej ens omfattar två tredjedelar af hela boken, utan afbryter vid versen 3359 i tyska texten (föga öfver ₁, af den latinska). Behand- lingen af både berättelserna och de moraliska be- traktelserna är äfven genomgående helt olika.

Å andra sidan vill det af några (43) här nedan uppräknade stallen synas, att svensken ibland helt enkelt öfversatt från tyskan några rader; men dessa aro försvinnande undantag. Såsom redan är an- märkt har han ock med ringa andring omedelbart upptagit två tyska ord: olde och vinne.^[1] Detta är också allt; för ofrigt råder den största frihet. Så är redan inledningen en helt annan; af den märkliga visan, sid. 221—223, finnes icke ett spår i tyskan.

Vidare saknas följande stycken i tyska texten.

• Dydimus alexandrinus v. 257-278.
• De castitate regine 581-604.
• Duelius 607-628.
• Lag och rätt hållas illa 1065—1096.
• Virgilii spegel 1097-1198.

(Hemtad från romanen om de sju vise mästare.)

• Portarik 1389-1446.
• Regulus 1841-1870.
• Fabricius 1951-2030.
• Om bi 20872098.
• Pompejus 2099-2114.
• Nero nequam 2211-2254.
• Den tålamodige 2283-2292.
• Plato 2293-2368.
• Konung totilos 2425-2446.
• Kejsar Julius 2447-2454.
• Den gamle riddaren 2455-2478.
• Antonius 2561-2584.
• Panapenis 2585—2612.
• Abel och Cayn 2613-2632.
• De sapiencia artificum 2633-2652.
• De invidia 2653-2684.
• Duelius 2865-2896.
• Joseph och fru Potiphar 3161-3216.^[2]

Deremot finnas i tyska texten följande, som saknas i den svenska.

I inledningen: Merke iii exempel van dren wisen. dede straffeden de bosheyt dar se mosten vmme liden (theodorus tyroneus, demotritus och socrates)

Efter sv. v. 388 förekommer: van des konynghes barmherticheyt (Philaridys) 38 verser (fins i lat.) Efter v. 426: Uan der kuscheit des koninges 36 verser (fins i lat.: Scipio) Efter v. 868: van ener vnkuschen vrouwen de heet rosamunda 96 verser (fins i lat.) Efter v. 958: Twe exempel van den richteren to rome dede arm weren 20 verser (fins i lat.) Efter v. 1064: van enem riddere de sik suluen dodede 44 verser (fins i lat.) och En ander van dem richtere 42 verser (fins i lat.) Efter v. 1338: van twen truwen ridderen ioab vnde abisai 22 verser (ej i lat.) Phiseas och Damon 1465-98. Kejsar Julius 1511-1515. Camillus och den trolöse läraren 1881-1950. Om bi 2087-2098. Nero nequam 2211-2254. Vespasianus 2255-2272. Antigonus i avalen 2273-2282. Joseph och fru Potiphar 3161-3216. Efter v. 1684: Codrus strid dede iegen poliponem 28 verser (fins i lat.) Efter v. 1698: Aldus ridder ioab dede 16 verser (ej i lat.) Efter v. 2272: Uan keyser inlius duldicheyt 18 verser (fins i lat.) Efter v. 2282: det kortaste exemplet i hela boken, bestående af blott följande råder: Uan der legaten armode De legaten wol ghedaen En scholen nicht na gude staen Wy lesen van den romeren Dat se willich arm weren (ej i lat.) Efter v. 2424: Uan der legaten mildicheyt 8 verser (ej i lat.) och Uan titus de gans milde was 34 verser (fins i lat.) Efter v. 2632 circa: wo fabius sinen sone verkofte dat he nicht wolde werden truweloes 22 verser (fins i lat.) Efter v. 3242: En bispil van ener klosternunnen 26 verser (ej i lat.)

---

För öfrigt äro, såsom redan anmärkt, texterna så olika, att de kunna sägas bilda samma arbete endast emedan de folja samma plan och behandla samma ämnen. Då har ej kan ifrågakomma att aftrycka den tyska texten, eller att närmare redogöra Sida:Svenska Medeltids Dikter och Rim (Klemming).pdf/570 v. 2273-2282 Antigonus i svalen: motsvaras af 22 verser i ty. v. 2385-2394 Scipio: helt olika, 18 verser i ty. v. 2395-2424 Artegelega: helt olika, 42 v. i ty. v. 2499-2560: helt annat innehåll i ty. v. 2613-2718: helt olika i ty. De fortitudine la- borancium heter Uan der schiplude konheyt v. 2719 och allt det följande: helt olika.

---

I trots af denna genomgående olikhet hafva vi bevisen för en närmare beröring i följande tyska verser, hvilka har aftryckas för att möjliggöra en jemförelse med de motsvarande svenska.

134 sv. 136, 37 sv. 84 sv. vnder des koninges telde 127, 28 sv. 102 sv. De konink sprak ik wil my keren 121 av. worvmme du heuest dyt spil ghevunden Were iw de doghet nicht so verne Wille gy hebben koninges ere Wat gy myt welde hebben ghedan Unde dencket nacht, vnde dach Dat welde nicht lange duren mach Wille gy here in dogheden risen So schole gy horen dat straffent der wisen 140-43 sv. Allen heft iw god ghegheuen de ere En ander heft dicke des sinnes mere 146 sv. De hadde eynen meyster gud 148-50 sv. De straffede alexandrum sere Dat he der eren ghirich were Unde des erdcschen gudes mede Dighized by Google Sida:Svenska Medeltids Dikter och Rim (Klemming).pdf/572 ...

Flera sådana bevis-ställen hafva icke anträffats.

---

Till jemförelse samt såsom prof af språket och dikt-arten må afven meddelas en af de mindre berättelserna: enkan Anna, v. 629—640 i svenska texten och 783—802 i den tyska.

(I)T was en wedewe de het anne
De wolden de vrunde gheuen to manne
Wente se was yunck vpde schone
Unde aller reynicheyt eyn krone
Do se de vrunde begunden vraghen
Do sprak se wedder to eren maghen
Nu horet my vil leuen vrunde
Mynes ersten mannes hadde gy wol kunde
Dat he was redelick vnde vrut
Neme ik enen anderen also gut
So moste ick vruchten wor he vore
Dat ik ene nicht vorlore
Neme ick ouer enen quaden
Dar moste ick mede syn vor laden
Dicke in also groter not
Det ick ene leuer seghe dot
Dor desser twier leye sake
So wil ik bliuen myt ghemake
Unde holden myne kusheyt
Uort in rechter stedicheyt

---

Att här lemnna utförligare underrättelser om och utdrag ur denna tyska redaktion tillkommer, såsom sagdt, icke utgifvaren; men man må hoppas, att en tysk hand måtte snart företaga utgifvandet af detta gamla, intressanta språk-minnesmärke och derigenom skydda det från möjlig undergång.

---

Slutligen bör här nämnas att planen till denna samling anmäldes redan 1849 af professor G. Stephens, som genom sin flyttning följande år till Köpenhamn hindrades från utförandet och sedermera benäget öfverlemnade företaget, jemte den påbörjade materialsamlingen, åt utgifvaren. Äfven till stadsbibliotekarien i Lübeck d:r C. Curtius, som benäget beredt tillfalle att begagna den platt-tyska Schackspels-dikten, har utgifvaren att aflägga förbindligaste tacksägelse.

---

1. Tyska texten begynner sin tredje bok, om bönderna, sålunda:
   Hir volget na dat drudde bok van den vinnen wat
   ere ammet vnde ere handelinge wesen schal
    (U)ort wil ik dichten vnde beghinnen
    Uan den buren dat sint de vinnen
   
   
2. Äfven i latinska texten saknas åtskilliga stycken, som finnas i den svenska; de äro följande: Anna v. 629-642 (och hela den följande visan). Marcus 939-958. Virgilii spegel 1097-1199.