[ 288 ]Den stora beundran, som kom Karl XIV Johan
till del under hans första tid i Sverige, följdes under
årens lopp af en tillbakagång i tänkesätten, hvilken
nådde sin höjdpunkt i oppositionen vid 1840—1841
års riksdag. Orsaken härtill har af Erik Gustaf
Geijer angifvits sålunda: »Man tyckte sig finna, att den
ansvarighet regeringsformen tydligen för konungens
rådgifvare åsyftat gjordes illusorisk genom blotta
användandet af reservationsrätten såsom värn mot
alla anmärkningar. Man tyckte sig finna sådant
förkunnadt såsom ett slags halfofficiell doktrin. Man
tyckte sig finna grundsatsen af allena-regerandet
allt för vida utsträckt, hvilket äfven i mindre
viktiga angelägenheter gaf förhållandet till
representationen ett slags udd af personlighet, som lämnade
sår. Man tyckte sig finna ett alltför mäktigt
sidoinflytande, som alltmera förringade konseljens eget,
och man ogillade, att den utan synbara tecken till
oro underkastade sig detsamma.» Det var därför
helt naturligt, att det tillfälle att angripa det nya
statsrådets ledamöter, som dechargefrågan erbjöd,
med begärlighet omfattades. Konstitutionsutskottets
memorial angående anmärkningar, gjorda under
granskningen af statsrådsprotokollen, inleddes genom [ 289 ]meddelandet, att utskottet ansett sig böra under åtal
inför riksrätt ställa dem bland konungens rådgifvare,
som i vissa angifna mål »dels tillstyrkt öfverträdelser
af rikets grundlagar och andra gällande lagar, dels
underlåtit att göra föreställningar eller genom
vägrande af kontrasignation lägga hinder emot sådana
öfverträdelser». Anklagelsepunkterna voro icke
mindre än trettioen, hvaraf den sjette och
tjugufemte berörde rådslag beträffande vissa teaterfrågor.