Sverige: Historia (Nordisk familjebok)

Sverige: Historia av Simon Johannes Boëthius

Ur Nordisk familjebok (del 27, 1918), spalt 1194–1224.

Historia.

Om man låter S:s historia omfatta hela den tid, hvarunder människor funnits i vårt land, sträcker den sig öfver många tusen år (se sp. 1192—94). Vår egentliga historia (se Historia, sp. 769) går dock ej längre tillbaka än till omkr. år 800 e. Kr. För kännedom om de föregående tiderna ha vi hufvudsakligen att tacka fornkunskapen (se d. o.), och hvad denna kunnat uppdaga är ej ett i människors erinring bevaradt eller genom skriftliga öfverlämningar bestyrkt händelseförlopp, utan af fornlämningar (se d. o.) karakteriserade kulturtillstånd. Ställda i sitt världshistoriska sammanhang och belysta med den jämförande språkforskningens och etnografiens (etnologiens) resultat, med i de nordiska sagorna, bevarad tradition och med den grekisk-romerska litteraturens sparsamma notiser om de nordiska länderna, ha dock fornkunskapen upptäckter i någon mån möjliggjort kännedom äfven om historiska tilldragelser i vårt land under de tider, öfver hvilkas lefnadsförhållanden denna vetenskap spridt ljus, och därför kunna äfven dessa tider, ehuru blott som förhistoriska, få plats i S:s historia.

Den första hufvudafdelningen i denna omfattar då den förhistoriska tiden (till omkr. 800 e. Kr.). Om de stora kulturperioder, hvari fornkunskapen indelat detta skede, stenåldern, bronsåldern och järnåldern, se dessa ord och Nordens förhistoriska tid. Det viktigaste af hvad vi med någon grad af sannolikhet kunna veta om händelseförloppet under dem är följande. Ifall den något högre primitiva kultur, som skiljer den yngre stenåldern från den äldre, åstadkommits genom ett nytt folk, har S. erhållit sina äldsta invånare genom två invandringar. Om det äldre stenåldersfolkets ursprung veta vi emellertid intet med säkerhet, och frågan om den dubbla invandringen måste därför lämnas öppen. Däremot kan det anses säkert, att från det yngre stenåldersfolket härstammar den germanska befolkning, som gett S. dess etnografiska karaktär. Under största delen af den förhistoriska tiden egde ingen omedelbar beröring rum mellan S:s invånare och de folk, som då skapade Medelhafsländernas kultur. Från denna mottogo dock de förre impulser genom byteshandel, som letade sig fram öfver de mellanliggande barbarländerna, och under inverkan däraf uppstod på bronsålderns tid (omkr. 1800—550 f. Kr.) i S. (liksom i de öfriga nordiska länderna) en kultur, som, om också barbarisk, höjde sig öfver det primitiva stadiet. Af Medelhafsländernas folk var den fullständigt obeaktad, och dessa anade ej, att i den okända norden mognade krafter, som en gång skulle bli dem öfvermäktiga. Redan under bronsåldern funnos här, såsom graffynden utvisa, mäktiga höfdingar, och Svearnas ("svionernas") konungarike, hvilket Tacitus omtalar i sin 98 e. Kr. skrifna "Germania" (se Germaner, sp. 1039) såsom redan då fast grundadt, kan ej gärna ha uppstått senare än under den s. k. förromerska järnåldern (omkr. 550 f. Kr. — Kristi födelse). Möjligen omfattade det på Tacitus' tid blott de tre uppländska folklanden (Tiundaland, Attundaland och Fjärdhundraland; se vidare Folklanden) eller kanske blott Tiundaland, men i så fall utsträcktes det därefter öfver hela Mälardalen och de n. därom belägna utmarkerna. Därmed blef svear det gemensamma stamnamnet på befolkningen i hela detta område. Söder därom bodde en annan stam: götarna, och från dessas område (särskildt de stora öarna i Östersjön) samt från Norge hade under samma förromerska järnålder, troligen i 3:e årh. f. Kr., skett en utvandring till Weichsels och Oders mynningar, som gaf upphof till den östgermanska folkgruppen (se Germaner, sp. 1037). Från de nya boningsplatserna vid Östersjöns södra kust vandrade de från S. härstammande goterna (se Goter) och andra östgermanska folk under 2:a årh. e. Kr. ned till Svarta hafvet, där de starkt påverkades af den grekisk-romerska kulturen. Detta återverkade på S., ty östgermanerna bevarade sambandet med stamfränderna i den skandinaviska norden (sannolikt egde t. o. m. från dem en partiell återinvandring dit rum i 3:e och 4:e årh. e. Kr., som möjligen gett upphof till sagan om Odens invandring), och denna mottog därför af dem under sin järnålders andra skede, den s. k. romerska järnåldern (fr. Kristi födelse till omkr. 400 e. Kr.) viktiga kulturelement, bl. a. runskriften (se Runor). Äfven under den närmast följande delen af vår järnålder: folkvandringstiden (omkr. 400—800 e. Kr.), blef detta samband af betydelse för norden. Det var då, som östgermanerna, framför allt västgoter och östgoter (se dessa ord), bröto det romerska världsrikets motståndskraft och därigenom möjliggjorde Väst-Roms styckning — hufvudsakligen dock ej till förmån för de östgermanske segervinnarna, utan för västgermanska folk (jfr Folkvandringen). Såsom framgått af nyare arkeologiska forskningar, ha östgermanerna vid utförandet af dessa sina stordåd erhållit kraftiga hjälpsändningar af sina nordgermanska stamfränder, särskildt (de svenske) götarna. Den äldre svenska teorien om "göternas" andel i Roms fall, hvilken ännu återljuder i Tegnérs "Svea" ("Kring Roms besegrare"), men sedan — liksom den gotiske historieskrifvaren Jordanes' (se d. o.) uppfattning af Skandinavien ("Scandza") såsom "folkens (väl egentligen östgermanernas) verkstad och moderssköt" — betviflats, har sålunda bekräftats af den nyare vetenskapen. Denna S:s första insats i världshistorien inbragte ett rikt krigsbyte, såsom de stora guldfynden inom götalandskapen utvisa, men synes också för götarna ha medfört en ödesdiger folkminskning och däraf beroende kraftnedsättning. Sångerna om Beowulf (se d. o.), en af de få på inhemska öfverlämningar hvilande källskrifterna från denna tid, berätta om väldiga strider på 500-talet mellan svearna och götarna. Slutresultatet måste ha blifvit en fullständig seger för de förre, eftersom vid den historiska tidens början Väster- och Östergötland med biländerna Närke och Värmland, de småländska och blekingska områdena (om de här boende Virdarna se Heruler och Värend) voro underlagda Sveakonungens välde, och antagligen har denna utgång åtminstone delvis berott därpå, att svearna ej, liksom götarna, försvagats genom deltagande i folkvandringstågen. Götarikets undergång, hvarom inga litterära underrättelser bevarats utom möjligen sagorna om slaget på Bråvallahed (se d. o. och Sigurd Ring), bör ha egt rum efter början af 500-talet, då ett själfständigt götarike bevisligen ännu fanns, och före 800-talet, då så ej längre var fallet. Enligt Snorre Sturlasson (se d. o.) hörde Sveakonungarna t. o. m. Ingjald Illråde (se d. o.), d. v. s. inpå 600-talet, till Ynglingaätten, hvars alla regenter han uppräknar i Heimskringlas Ynglingasaga (se dessa ord). Efter att länge ha gällt som en tillförlitlig källa frånkändes denna konungalängd på 1800-talet allt historiskt värde, men nyare forskningar ge vid handen, att den delvis eger ett sådant (se härom Ynglingaätten). Hvilken den Sveakonung var, som fullbordade Götarikets kufvande, därom ge dock hvarken denna eller andra källor någon visshet. Möjligen innehålla berättelserna om Ingjald Illrådes död reminiscenser om den stora hvälfningen, men förloppet kan ej ha varit det skildrade. Svearikets samlande, som äfven tillskrifves Ingjald, var t. ex. åvägabragt redan långt förut, såsom Beowulfkvädet visar. Hvad som berättas om konungarna under tiden närmast efter Ynglingaätten — Ivar Vidfamne, Harald Hildetand och Sigurd Ring — tillhör sagodiktningen.

Vikingatiden, omkr. 800—1050 e. Kr.

Detta skede hänföres stundom till den förhistoriska järnåldern (såsom dennas sista del), men kan också räknas som den första perioden af den egentliga historiska tiden, hvilket här sker. För detsamma finnas nämligen skriftliga källor: skildringar föranledda af kristendomens införande, utländska krönikor om vikingatågen, runinskrifterna, landskapslagarna, som visserligen i sin bevarade form tillhöra 1200—1300-talen, men dock i mycket grunda sig på öfverlämningar från vikingaperioden, samt i någon mån den isländska och danska historielitteraturen, ehuru äfven den härrör från en senare tid. — Liksom alla germaner lefde våra förfäder i släktsamhällen, innan de bildade stater (se Germaner, sp. 1040 ff., och Stat, sp. 1028), och äfven därefter förblefvo släktbanden länge af stor betydelse. Urspr. hade det germanska statslifvet karaktären af ett småstatsväsen, och äfven i S. fanns till en början ett flertal mindre statssamhällen, hvart och ett omfattande ett landskap (se d. o.). I dem handhades statsmakten dels af folket på ting (se Landsting), dels af konungar — båda som organ åt rätten (se härom Germaner, sp. 1042). Redan före slutstriden mellan svear och götar måste emellertid genom flera landskaps förening under en gemensam konung två större riken: Svearike och Götarike, ha uppstått, och genom svearnas seger lades i vårt land grunden till en enhetlig stat och ett enhetligt statsfolk, hvilka efter segervinnarna blefvo kallade, den förra Sverige, det senare svenskar. Då denna samling först inemot den historiska tidens början torde ha varit mera fullständigt genomförd, kan S:s historia i bet. svenska statens och svenska statsfolkets först då sägas begynna, hvilket äfven är ett skäl för att räkna den egentliga svenska historien fr. o. m. Vikingatiden. — Den sålunda åvägabragta statsenheten var emellertid länge mycket svag. Den gemensamme konungen, dess ende representant, kunde till landets försvar uppbåda folkhären och medelst ledingen (se d. o.) företaga plundrings- och eröfringståg, hvarjämte han, så länge hedendom varade, hade vård om Uppsalatemplet. Annars berodde hans maktställning egentligen blott därpå, att han i sin tjänst hade en större skara handgångna krigare, den s. k. hirden (om denna i Norge se Hird), än andra stormän. Möjlighet härtill beredde honom afkastningen af Uppsalaödgodsen (se Uppsala öd) och de frivilliga sammanskott, som han vid ambulerandet mellan dessa erhöll från den kringboende befolkningen. En kunglig riksregering och ett därmed sammanhängande ordnadt skatteväsen existerade ej. Skattskyldighet ansågs oförenlig med politisk frihet ("frälse"). Riket var i själfva verket blott ett af konungens person sammanhållet förbund af autonoma landskapsmenigheter, som under ledning af lagmän (se Lagman) själfva på tingen skötte sina angelägenheter (lagstiftning, rättskipning och förvaltning). En följd af det sätt, hvarpå riket bildats, var, att konungavärdigheten ansågs bunden vid svearnas konungaätt och att rätten att inom denna välja utöfvades på tinget vid Mora stenar af de tre uppländska folklanden, kärnan till svearnas rike. De andra landskapen hade sedan att på "eriksgatan" (se d. o.) hylla den rättsligt valde. I öfrigt voro alla landskapen likställda. Samhällsskicket var såtillvida demokratiskt, att befolkningens huf-vudmassa bestod af politiskt likberättigade jordegare (bönder). Men bland dessa höjde sig några storbönder såsom mäktiga jorddrottar öfver de andre, och en ej ringa del af befolkningen utgjordes af trälar. Vikingatågen (se d. o.), som gåfvo perioden dess karaktär, bidrogo säkerligen i hög grad till att öka de förres rikedom och de senares antal. — Under det de skandinaviska länderna blott medverkat och detta i mycket olika grad (se ofvan) till den folkvandring, som sprängde Romerska riket, utvecklade sig vikingafärderna till en specifik och allmän skandinavisk folkvandring. I de af dem, som riktades västerut, synes det dåv. S. till en början blott föga och sedermera endast genom att lämna soldenärer ha tagit del. Det var framför allt i företag söder- och österut, som den öfversvallande kraften hos denna tids svenska folk skaffade sig aflopp. Genom kungliga ledingsfärder till andra sidan Östersjön ej blott inhöstades krigsbyte, utan lades skatteland ("sysslor") under Sveakonungens välde. Det märkligaste svenska vikingaföretaget var dock sannolikt af privat natur: ryska rikets grundläggning på 860-talet af Rurik och hans följeslagare (se härom samt om de länge fortbestående förbindelserna mellan detta rike och S.: Ryssland, sp. 1436—39). En med denna riksbildning och således med de svenska vikingatågen sammanhängande företeelse var den rekrytering af det bysantinska väringagardet, som egde rum från S. (se Väringar). Äfven söderut grundlades på privat väg ett svenskt vikingarike, nämligen i Jylland omkr. 900 af den svenske vikingen Olof, som efterträddes af sonen Gnupa. Det blef emellertid redan på 900-talet eröfradt af den danske konungen Gorm och hans efterträdare (se Danmark, sp. 1291 ff., Gorm och Gnupa). Om vikingatågen stått under enhetlig och målmedveten ledning, skulle möjligen hela Nord-Europa ha blifvit skandinaviskt. Nu löpte de ut i sanden. I de nya genom dem åvägabragta statsbildningarna (Ryssland, Normandie, den engelska Danelagen) förlorade de nordiske emigranterna sin nationalitet, och för de skandinaviska moderländerna medförde denna deras "storhetstid" en kraftförlust, hvarigenom den skulle ha verkat uteslutande skadligt, om den enda behållningen varit det hemförda bytet. Så var dock ej fallet. Att en egendomlig skandinavisk stats- och kulturutveckling blef möjlig vid sidan af de karolingiska storstaterna, berodde säkerligen till ej ringa del på den skräck, "nordmännens raseri" uppväckte. Vidare öppnades genom vikingatågen handelsvägar, och i synnerhet svenskarna tyckas ha förstått att utnyttja dem; därom vittna Birka, Sigtuna och Gottland (se dessa ord). Vikingatågens äfventyrslif framkallade vidare den romantiska miljö, hvari den fornnordiska skaldekonsten med sina guda- och hjältesånger utvecklade sig, och ehuru den litteratur, som bevarat dess alster, är isländsk, så har den bevisligen blomstrat äfven i S. Slutligen var det genom vikingatågen, som S., liksom den öfriga skandinaviska norden, på allvar tog sitt inträde i den dåvarande europeiska statsvärlden, i det deras viktigaste följd blef kristendomens införande. Handels- och vikingafärderna spredo nämligen den första kännedomen därom till Norden, och behofvet att dämpa de skandinaviska folkens hedniska krigslust förmådde det hemsökta kristna Europa att göra dessa folk till föremål för kraftig missionsverksamhet. I själfva verket upphörde också vikingatågen samtidigt med kristendomens seger i Norden. S:s apostel, Ansgarius (se d. o.), hitkom visserligen redan omkr. 830, men först bortåt 200 år därefter, sedan Olof Skötkonung omkr. 1000 låtit döpa sig, vann kristendomen mera allmänt insteg i landet. — De nordiska folkens starka lifskraft denna tid tog sig uttryck ej blott i vikingatågen, utan ock i inbördes fejder. Liksom S. var Danmark redan vid periodens början sammanfördt till ett rike, och i Norge åvägabragtes ett sådant enhetsverk mot slutet af 800-talet af Harald Hårfager (se Norge, sp. 1420, och Harald, norska konungar 1). Mellan de tre rikena kom det till väldiga kraftmätningar. Dessa kunna anses som en oreflekterad fortsättning af den samlingsrörelse, som låtit landskapen förenas till riken, och så enhetlig som de skandinaviska folkens kultur då ännu var, synes det ej omöjligt, att resultatet kunnat bli de tre rikenas uppgående i en gemensam statsbildning. Men rikenas förmåga af själfhäfdelse var större än landskapens, och när kampen mellan dem ej ledde till politisk enhet, blef den i stället en orsak till nationell differentiering. — Den svenska konungalängden under början af vikingatiden är i hög grad förvirrad, men några historiskt styrkta konunganamn därifrån ha dock, förnämligast tack vare den kristna missionen, bevarats, och dessa häntyda på en och samma ätt (med visst namnskick). Vid Ansgarius' första besök i S. hette konungen där Björn och vid hans andra omkr. 852 Olof. I isländska källor omtalas från slutet af 800-talet en svensk konung Erik Emundsson och därefter hans son och efterträdare Björn. Denne uppges ha fört en lyckosam regering under 50 år, men enligt Adam af Bremen (se d. o.) skall kort före 935 S. ha sönderslitits af inre strider, och möjligen var det under dessa, som de af gammalt svensk-götiska områdena Bohuslän och Nord-Halland förlorades, det förra till Norge, det senare till Danmark. Adam vet också berätta, att omkr. 960 en Emund Eriksson regerat i S., och antagligen var denne och ej Björn, såsom de isländska källorna uppge, fader till samkonungarna Erik Segersäll (se Erik 3, sp. 780) och Olof (se d. o. 3, sp. 635). Efter den senares död uppträdde hans son Styrbjörn (se d. o.) som tronkräfvare och fick understöd af den ofvan omtalade danske konungen Gorms son Harald Blåtand (se Harald 2, sp. 1439), som troligen därmed åsyftade att skaffa sig öfverhöghet öfver S., men Styrbjörn besegrades omkr. 980 vid Fyrisvallarna af sin farbroder konung Erik, som i stället beröfvade Haralds son, Sven Tveskägg, Danmark och därmed gjorde S. till Nordens mäktigaste rike. Denna ställning kunde dock ej bevaras under Eriks son och efterträdare, Olof Skötkonung (se Olof 4, sp. 635—636). Sven återvann Danmark; och en del af Norge, som Olof förvärfvade genom segern vid Svolder öfver Olof Tryggvesson, förlorades, när Olof Haraldsson (den "helige") 1015 återupprättade norska riket (se Olof, sp. 637—640). Den hotande öfvervikt, som Danmark därefter vann under Svens son Knut den store (se Knut 1, sp. 417—419), förmådde Olof Skötkonungs son och efterträdare; Anund Jakob (se Anund 3, sp. 1187), att ingå förbund med Olof Haraldsson, men han kunde dock ej hindra Knut att underlägga sig Norge. Den för S. farliga föreningen af Danmark och Norge upplöstes emellertid (fullständigt 1047), och vid periodens slut funnos således i den skandinaviska norden tre själfständiga konungariken med begynnande nationell differentiering: S., Danmark och Norge. Till S. hörde emellertid icke då de nuv. svenska landskapen Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, af hvilka de tre förstnämnda lydde under Danmark och det sistnämnda under Norge, och de svenska skattländerna på andra sidan Östersjön hade i och med vikingaandans afmattning gått förlorade. Med Anund Jakobs broder och efterträdare Emund gamle (se d. o.) utslocknade vid periodens slut den dittills regerande konungaätten på manssidan.

Den äldre medeltiden, omkr. 1050—1250.

För denna period ges också andra inhemska källor än runstenarna, hvilkas resande fortfor under periodens början, men kom ur bruk, då nu den latinska skriften genom kyrkans inflytande undanträngde runskriften. Offentliga urkunder (konunga- och påfve-bref o. d.; se Diplom) börja finnas, landskapslagarnas upptecknande tar nu sin början, och i en till Västgötalagen fogad konungalängd möter en ansats till svensk historieskrifning. Den första svenska krönikan, "Erikskrönikan" (se Rimkrönikorna), kom visserligen ej till förr än under nästa period, men dess framställning går tillbaka till slutet af den nu ifrågavarande. — Till Emunds efterträdare valdes Stenkil (se denne), en kristen storman, troligen från Västergötland och Emunds måg. Stenkils ättlingar (Erik, Halsten och Inge d. ä., Stenkils söner, Inge d. y. och Filip, Halstens söner) fingo kämpa om riket med medtäflare, hvilka liksom de synas ha på kvinnolinjen härstammat från den gamla konungaätten. Osäkerheten i tronföljden fortfor, äfven sedan Stenkils ätt omkr. 1130 utslocknat på manssidan och öfvergick till en täflan mellan två konungaätter, kallade den sverkerska och erikska efter sina första konungar: Sverker d. ä. (se d. o.), d. 1156, och Erik Jedvardsson, "den helige", d. 1160 och sedermera, ehuru ej kanoniserad, dyrkad som S:s skyddshelgon (se Erik 5, sp. 780—781). Till en början torde dessa tronstrider ha sammanhängt därmed, att kristendomen tidigare blef allmäntrådande i Götaland än i Svealand, men de fortforto, äfven sedan denna motsättning i midten af 1100-talet fullständigt upphört. Att landskapspartikularismen i dem spelat en viss roll, är troligt, men knappast att de inneburit en medveten maktstrid mellan svear och götar. Deras allmänna orsak var sannolikt, att folkets stridslust ej längre fick aflopp i vikingafärder. Sedan genom slumpen eller vapenlyckan de båda ätterna omväxlande fått besätta tronen (Karl Sverkersson 1160—67, Knut Eriksson 1167—95, Sverker d. y. 1195—1208, Erik Knutsson 1208—16, Johan 1216—22, Erik Eriksson 1222—50), utdogo de 1222 och 1250. — Under denna orostid egde en brytning i samhällslifvet rum, hvarur medeltidens S. framgick. Den hierarkiska påfvekyrkan, i hvars form kristendomen kom till oss, erhöll då här fast organisation genom kyrkomötena i Linköping 1152 och Skänninge 1248 (se Kyrkomöte, sp. 505), genom fullbordandet af stifts- och sockenindelningen med Uppsala ärkebiskopsdöme som nationell spets (1164), genom införandet af tionde (se d. o.) och genom klosterväsendet (se Kloster, sp. 345 och Cisterciensorden, sp. 350—351). Därmed fick i S. den andliga odlingen egna målsmän, hvilket var af stor kulturell betydelse, men därmed uppstod också en samhällsklass, som visste förskaffa sig en både för det öfriga folket och för staten tryckande och betänklig särställning: det s. k. andliga frälset. Början därtill gjordes genom ett privilegiebref af Sverker d. y. 1200 (se Frälse, sp. 25). Å andra sidan åvägabragte kyrkan en social utjämning, i det att genom hennes inflytande trälarna började friges och träldomen slutligen — ehuru först under nästa period (1335) fullständigt — afskaffades. Själf i behof af skydd och stöd från de kristnade konungarna, bidrog kyrkan till den svenska konungamaktens höjande genom att på den tillämpa åskådningar från den romerska kejsarrätten. Uppgiften att styrka lag och rätt, som af forno ålåg konungen liksom hvarje annan medlem af folket, men i högre grad, eftersom hans maktmedel voro större, denna uppgift började nu under inflytande af de nämnda åskådningarna statsrättsligt fixeras. Konungarna uppträdde som högsta domare, och då de därvid stundom genomdrefvo tillämpning af från landskapens gamla rätt afvikande rättsgrundsatser, uppkom ett kungligt lagstiftningsinitiativ. Tillika gjordes ansatser till utbildandet af en kunglig förvaltning. Konungamaktens tillväxt innebar begynnelsen till landskapspartikularismens öfvervinnande genom en verklig riksmyndighet. Till en början hade det dock sett ut, som om den brytning, som tronföljdsanarkien medförde, snarare skulle verka upplösande; bl. a. tydde Jämtlands (med Härjedalen) affall till Norge omkr. 1111 därpå. Det var först under den sverkersk-erikska tiden, som frukterna af omdaningsarbetet visade sig vara konungamaktens och rikstankens stärkande. Då fick också riket en yttre makttillväxt, i det att Erik den helige återupptog vikingatidens svenska Östersjöpolitik, nu med Finlands förvärfvande som mål och genom att iklädas korstågsformen (se Korståg) lämpad till den nya tidens åskådningar. Uppkomsten af ett från det öfriga folket (lekmännen) afskildt prästestånd (klerkerna) och början till träldomens försvinnande voro ej de enda sociala förskjutningarna under denna period. Ehuru ej feodaliserade, utan odalmän (se Odal och Odaljord), började storbönderna på 1100-talet efter feodaladelns förebild sammansluta sig till en aristokratisk krigarklass. Genom vikingatågens upphörande främjades jordens odling, men samtidigt minskades därigenom och genom frigifningarna tillgången på trälar. Till följd häraf uppstod eller tillväxte vid sidan af de själfegande bönderna landböndernas klass (se Bonde, sp. 1087), och särskildt bedrefs arbetet på storböndernas gods genom sådana. I olikhet med i feodalländerna blef emellertid landbondeförhållandet i S. aldrig förenadt med lifegenskap (se d. o.). Under striderna om tronföljden i riket, i hvilka storbönderna togo liflig del, utvecklade sig ur deras krets en riksaristokrati, och i denna, förstärkt med kyrkans prelater, erhöll konungamakten medhjälpare vid sin verksamhet i riksenhetens tjänst. Som stormannaklassens ledare framstod jarlen (se Jarl), hvars ställning påminte om den frankiske rikshofmästarens (se Major domus), och under den siste erikske konungens omyndighet utöfvades riksstyrelsen af ett flertal stormän. De betitlades i en handling, troligen från 1225, konungens "råd" (lat. consiliarii), hvilken titel då för första gången förekommer i bevarade svenska urkunder.

Folkungatiden, 1250—1389.

Efter Erik Erikssons död gafs konunganamn åt hans systerson Valdemar (1250—75) af Folkungarnas mäktiga stormannasläkt (se Folkungaätten), men den unge konungens fader, jarlen Birger (se Birger, sp. 443—444), var den verklige regenten till sin död (1266). Sonens krona värnade han framgångsrikt mot andra pretendenter, men till kommande strider mellan sina egna ättlingar utsådde han ett frö, då han enligt utländskt feodalt bruk gaf hertigdömen åt yngre medlemmar af konungasläkten (se Hertigdöme). Valdemar störtades 1275 af sin broder, hertig Magnus (1275—90), som konung hedrad med namnet Ladulås (se Magnus, sp. 499—500), och den ohyggliga brödratvisten mellan hans son konung Birger (1290—1318) samt hertigarna Erik och Valdemar resulterade i "Nyköpings gästabud" (se d. o.), som kostade de senare lifvet och Birger kronan. Hertig Eriks son, Magnus Eriksson (1319—64; se Magnus, sp. 500—503), som nu valdes till konung, hade ej några svenska hertigar till medtäflare, men störtades af ett mäktigt stormannaparti, som på tronen uppsatte Albrekt af Mecklenburg (1364—89; se Albrekt, sp. 494—495). Genom sin moder, Magnus Erikssons syster, tillhörande Folkungaätten, kan han räknas som den siste af denna ätt på S:s tron. — Folkungatiden bragte till mognad den omdaning af samhällsskicket, som förberedts under föregående period. Birger jarl och Magnus Ladulås, de förste svenskar, om hvilkas verksamhet något med visshet är kändt, som förtjänar namn af verkligt statsmannaskap, fastslogo för all framtid rättsordningens vård som hufvuduppgiften för svenskt konungadöme. Genom deras edsöreslagar gjordes inskridande mot fridsbrott inom hela riket till en plikt för konungen och riksaristokratien (se Edsöre), och i anslutning härtill organiserades under perioden räfsteting (se d. o.) som form för den kungliga domsrätten. Äfven andra frukter af det kungliga lagstiftningsinitiativet än edsöreslagarna (t. ex. Birger jarls arfslag) bidrogo till dettas statsrättsliga betryggande. Det fick jämväl betydelse för landskapslagarnas kodifiering, som var ett af denna periods stordåd, i det att Upplands- och Södermannalagarna utarbetades på kungligt uppdrag (se Landskapslagar, sp. 1020—21). Då kodifieringen började åtföljas af kunglig stadfästelse, kom konungens andel i lagstiftningen nu äfven att omfatta sanktionsrätt (se Sanktion). Därjämte utvecklade sig en själfständig kunglig förordningsrätt, som väl närmast afsåg reglerandet af den kungliga förvaltningen och domsrätten, men äfven användes för att supplera de folkliga lagarna. Det stora slutresultatet af denna konungamaktens lagstiftande verksamhet blef den på Magnus Erikssons initiativ åvägabragta landslagen (se d. o.), som omsider förenade landskapen under en gemensam rättsordning. En rikstankens seger öfver landskapspartikularismen var jämväl, att hela riket fick deltaga i konungavalet vid Mora stenar, hvilket, enligt Magnus Erikssons landslag, skulle förrättas af lagmännen jämte tolfmannanämnder från hvar lagsaga. I sammanhang härmed förklarades S. vara ett valrike. Folkungatidens betydelse för svensk rättsordning visade sig också däri, att det var då, som sådan blef rådande i det nu fullständigt eröfrade Finland. Den starka statsmakt Folkungarna upprättade innebar emellertid ej envälde. Afsedd att tjäna rätten, var den själf underordnad rätten, var lagbunden. I landslagens konungabalk (se d. o.) erhöll S. sin första skrifna författning, och genom att i föreskriften om konungens och folkets ömsesidiga eder starkt häfda dualismen mellan konung och folk (jfr Germaner, sp. 1042) har den gett riktlinjer åt hela vår följande statsrättsliga utveckling. Utan folklig medverkan, som landslagen ännu förutsatte skola ges på landskapstingen, fick konungen ej införa nya lagar och skatter, och i ordalag, som ännu återljuda i § 16 af 1809 års R. F., betryggade konungaeden personlig frihet och rättssäkerhet (jfr Medborgerliga rättigheter). Å andra sidan förband sig folket genom sin ed till trohet och hörsamhet mot konungens lagliga påbud samt till utgörande af de stående skatterna. Sådana hade nämligen nu blifvit nödvändiga, då en stor del af Uppsala ödgodsen förskingrats under de oroliga tiderna, men också till följd däraf, att riksstyrelsen medförde kostnader, som ej kräfts af landskapsförfattningens primitiva statslif. Men med afseende på rättigheternas utöfning och bördornas bärande rådde ej längre likställighet inom folket. Folkungatiden var nämligen också ståndsbildningens tid. För en själfstyrelse på riksenhetens grund hade småbönderna ännu ej sinne, och den politiska makten tillföll därför de andlige och världslige stormännen. Ett i lag stadgadt organ för deras maktutöfning blef genom Magnus Erikssons landslag konungens råd (se Riksråd), hvilken institution sannolikt fått fastare form genom att handha riksstyrelsen under konungarna Birgers och Magnus Erikssons omyndighetsår. Jarlämbetet upphörde med Birger jarl, men i stället framträdde som aristokratiens ledare drots och marsk (se dessa ord). Jämte rådsmötena förekom äfven en allmän riksförsamling af stormän, sedermera kallad herredag (se d. o.), som visserligen ej blef i landslagen erkänd som organ för skattebevillning och lagstiftning, men som fick stor politisk betydelse och hvaråt (troligen 1284) Skänninge stadga (se d. o. och Riksdag, sp. 328) i någon mån gaf fast form. Aristokratien, sålunda den egentliga bäraren af hvad som skulle kunna kallas denna tids konstitutionalism, organiserades som två privilegierade stånd. Fullständigt skedde detta hvad den kyrkliga angår genom Magnus Ladulås' privilegiebref af 1281 och konung Birgers af 1305, och till en privilegierad adel lades grunden genom Alsnö stadga 1279 (se Adel och Frälse). Det senare sammanhängde med, att den medeltida omgestaltningen af det europeiska krigsväsendet (jfr Länsväsen 1, sp. 194 ff.) nu sträckt sina verkningar också till S. Vårt på ledingsskyldighet och allmän värnplikt hvilande gamla krigsväsen behöfde ersättas med ett tungt beväpnadt rytteri, och för att erhålla sådant beviljade Magnus skattefrihet åt alla, som stredo till häst. Detta var fallet med stormännen, bland hvilka riddarväsendet nu fått insteg (se Riddare), och deras hirdar, men äfven andra jordegare funno sedan med sin fördel öfverensstämmande att utbyta skattebetalning mot krigstjänst till häst, s. k. rusttjänst (se d. o.). Skattefrihet (frälse), som förut följt af den allmänna personliga statliga tjänsteplikten, förbehölls härigenom ett till konungstjänst förbundet exklusivt krigarstånd, och därmed uppdelades den gamla odaljorden i frälse- och skattejord (se Jordnatur). Innehafvarna af den senare blefvo ett oprivilegieradt, från inflytande på riksangelägenheterna så godt som uteslutet, skattetyngdt bondestånd. Vid sidan af detta och de båda frälsestånden uppstod emellertid under Folkungatiden äfven ett fjärde stånd. Den svenska handeln hade efter vikingatågen råkat i förfall till förmån för den då uppblomstrande tyska Hansan (se Hansa). För att upphjälpa den läto Birger jarl och de följande Folkungaregenterna tyska handlande och handtverkare bosätta sig i för handeln välbelägna svenska orter, såsom Stockholm, hvilka under namn af städer genom privilegier fingo egen förvaltning och jurisdiktion, och dessa privilegier sammanfattades af Magnus Eriksson till en gemensam stadslag. Härigenom afsöndrade från bönderna, men liksom dessa skattskyldiga, kommo städernas invånare, borgarna, att bilda det andra ofrälse ståndet. En mellanställning mellan dem och bönderna intog bergsmännens klass, hvartill bergshandteringen (se d. o., sp. 1490), hvars utveckling äfven tillhör Folkungatiden, gaf upphof. — Till en början hade stormännen varit konungarna behjälpliga vid riksenhetens uppbyggande och därför af dem gynnats, men under Folkungarnas släktfejder erhöllo de en ställning, som blef farlig lika väl för statsmakten som för de ofrälse stånden. Särskildt berodde detta därpå, att den nu utbildade kungliga lokalförvaltningen till följd af naturahushållning (se d. o.) äfven i S. antagit formen af ett länsväsen. I större delen af riket fingo handhafvarna af denna förvaltning — fogdarna, länsinnehafvarna — åtnjuta konungens inkomster från sina områden mot att de underhöllo beridet krigsfolk, hvaröfver de själfva förfogade ("län på tjänst"; se Länsväsen 2, sp. 204 f.). Härigenom erhöllo de en sådan makt, att de kunnat karakteriseras som "konungar hvar i sin landsända" och frestades till olaga, bönderna betungande skatteförhöjningar. Ej underligt då, att erhållandet af län, i synnerhet slottslän, som medförde makt öfver rikets fästningar, blef det förnämsta föremålet för stormännens diktan och traktan. Visserligen var medeltidens svenska länsväsen ej såsom dess utländska motbild ärftligt, enär konungen enligt landslagen egde fritt förfoga däröfver, hvilket bevarade S. från att bli fullt feodaliseradt, men denna förfoganderätt sökte aristokratien göra beroende af rådets samtycke, hvilket innebar, att rådsherrarna mellan sig och sina vänner skulle godtyckligt kunna fördela nästan hela riket. Den kungliga förvaltningen, som upprättats för att häfda riksenheten emot landskapspartikularismen, hotade på detta sätt att själf urarta till partikularism, men i stormannaväldets tecken. Under sådana förhållanden hade den aristokratiska utvecklingens stäfjande bort vara ett gemensamt intresse för konungen och de ofrälse folkklasserna, och möjligen var det i känslan häraf, som Magnus Eriksson 1359 kallade ombud äfven från dessa till en herredag. Huruvida något så sammansatt riksmöte då kom till stånd, är emellertid ovisst. Följden af de försök han i alla fall gjorde att mot aristokratien värna kronans och hela folkets intressen, blef hans afsättning, och hans efterträdare Albrekt måste genom handfästningar (se Konungaförsäkran) 1371 och 1383 — de första i vår historia — i strid med landslagens tydliga bestämmelser till rådet afstå förfoganderätten öfver länen och hela regeringsmakten. Begagnande sig häraf, lyckades den mest tilltagsne bland stormännen, drotsen Bo Jonsson (se d. o.), slå under sig största delen af riket såsom län.

Unionstiden 1389—1521.

Efter Bo Jonssons död 1386 såg det ut, som om Albrekt skulle kunna göra sig fri från beroendet af rådet, men därigenom hotades landet med exploatering af hans tyska gunstlingar i stället för af de inhemske stormännen. Dessa sökte då hjälp hos Danmarks och Norges regentinna Margareta Valdemarsdotter (se d. o.), och 1389 kom hon i besittning af S. Priset för hennes hjälp blef emellertid den svenska konungamaktens fullständiga återupprättande, men hennes planer gingo längre: hon ville förena de tre rikena hon vunnit till en för all framtid bestående union. Hennes försök att i Kalmar 1397 få till stånd en bindande öfverenskommelse härom misslyckades emellertid (se Kalmar union), och hon fick nöja sig med, att unionen tillsvidare betryggades därigenom, att hennes designerade efterträdare Erik af Pommern (1396—1439, se vidare Erik, sp. 783—784) kröntes till konung i alla tre rikena på en gång. För S. blef denna union ej lyckosam. Att den kungliga lokalförvaltningen ej längre fick vara ett medel för de svenske stormännens exploateringslust, utan sköttes genom verkliga ämbetsmän, Margaretas och Eriks räkenskapsskyldiga fogdar, skulle ha inneburit ett stort framsteg, om det skett till fördel för svensk statsmakt, men nu betydde det S:s läggande under ett danskt envåldsregemente, och detta kunde dessutom inom det aflägsna S. ej behörigen kontrollera sina organ, fogdarna. Därför blef dessas förvaltning ej mindre tryckande för S:s skattdragande befolkning än det aristokratiska länsväsendet varit, ja, det blef ännu olidligare, ty unionsregentens fogdar i S. voro i allmänhet utländska lycksökare utan någon som helst samhörighetskänsla med den befolkning, som prisgafs åt deras godtycke. Under sådana förhållanden skulle unionens fortbestånd ha medfört undergång ej blott för S:s nationella själfständighet, utan ock för dess bondefrihet. Räddningen kom genom Engelbrekt Engelbrektsson (se d. o.), som 1433—36 ledde en segerrik resning mot konungen. Hvad han åsyftade var unionens upplösning och upprättandet af en svensk, folkfriheten betryggande statsmakt, och då han härför lyckades intressera folkets djupa led, kunde själfstyrelsen på rikets grund nu erhålla ett hela folket representerande organ: riksdagen (se härom d. o. sp. 327). Engelbrekts stora tanke vann dock ej omedelbar fullbordan. Ett stormannaparti uppstod, som i sitt intresse sökte på sådant sätt utnyttja det af honom väckta nationella själfständighetskrafvet, att den i Danmark residerande unionskonungen genom handfästningar skulle nödgas öfverlämna regeringsmakten i S. åt dettas rådsaristokrati (jfr Konungaförsäkran, sp. 933), och på sådana villkor blef unionen tidtals återställd under Kristofer (1440—48), Kristian I (1457—64), Hans (1497—1501) och Kristian II (1520—21). Handfästningarnas inskränkningar i konungamakten lagfästes dock ej i den nya redaktion af landslagen, som kom till stånd under Kristofers regering och bär hans namn (se Landslag, sp. 1039). Borgare och bönder höllo emellertid fast vid Engelbrekts program, och detta vann äfven anhängare inom aristokratiens egen krets. Så uppstod mot det rent aristokratiska unionspartiet ett fosterländskt demokratiskt parti under aristokratiska ledare, hvars mål var upprättandet af ett nationellt konungadöme till värn både mot danskt och inhemskt förtryck. Det försök härtill, som gjordes under Karl (VIII) Knutssons ledning (1448—57, 1464—65, 1467—70; se vidare Karl, sp. 944—947), utföll dock ej lyckligt, men Sturarnas riksföreståndarskap (Sten Sture d. ä. 1470—97 och 1501—03, Svante Nilsson 1504—12 och Sten Sture d. y. 1512—20; se vidare Riksföreståndare och Sture) förberedde den svenska kungstankens seger, och på aristokratiens unionsvänlighet, som varit det förnämsta hindret därför, gjorde Stockholms blodbad (se d. o.) ett slut. För den katolska kyrkan i vårt land blefvo unionsstriderna ödesdigra, ty den ofosterländska roll, som flera hennes förnämsta män — en Jöns Bengtsson (Oxenstierna) och en Gustaf Trolle (se dessa ord) — i dem spelade, undergräfde hennes anseende och banade väg för reformationen. Genom grundläggandet af Uppsala universitet 1477 främjade hon dock äfven under denna tid svensk odling. I olikhet med kyrkan ådagalade städerna, särskildt Stockholm, en trohet mot den fosterländska saken, som sammanhängde med, att deras borgerskap nu blifvit nationaliseradt. Betecknande är, att efter segern på Brunkeberg (se d. o.) upphäfdes stadslagens stadgande, att städernas råd skulle till hälften bestå af tyskar. Genom sin fosterländska hållning rättfärdigade och betryggade borgarståndet också sitt deltagande i riksdagen. För bönderna medförde deras insats i frihetskampen ej blott en politisk betydelse, hvartill motstycke ej fanns i något annat land, utan ock bevarandet af deras odalsrätt, som säkerligen ej kunnat bestå, vare sig det unionella fogderegementet fått fortfara eller ett aristokratiskt länsväsen i stället fått utveckla sig utan motstånd. I rikets område medförde unionstidens förvecklingar en förminskning, i det de ledde till, att Gottland (se d. o.) gick förloradt för S. (Se kartan "Svenska väldet 1521".)

Nydaningstiden 1521—1611.

Fullbordaren af hvad Engelbrekt åsyftat blef Gustaf Vasa (rikshöfvitsman och riksföreståndare 1521—23, konung 1523—60; se vidare Gustaf, sp. 651—658). Unionen upplöstes fullständigt genom befrielsekriget. Reformationens införande hade ej blott den mest djupgående betydelse för vårt folks andliga utveckling, utan blef också ett medel till den svenska statsmaktens stärkande. Den beredde nämligen ett fast ekonomiskt underlag härför (se Reduktion 6, sp. 1146) och tryggade tillika svensk statsmakt mot öfvergrepp af tilltagsna prelater, som hos ett öfverstatligt påfvedöme kunde finna och hade funnit stöd för ofosterländska sträfvanden. Men slut behöfde också göras på den exploatering af rike och folk, som unionstidens rådsvälde och länsväsen inneburit. Det sätt, hvarpå Gustaf Vasa löste denna uppgift, var sådant, att han med rätta betecknats som den moderna svenska statens grundläggare. Fäderneslandets befriare, som måste bedjas mottaga regeringen och som ej skulle komma att sköta den från ett främmande land, honom hade man ej möjlighet eller förevändning att affordra en handfästning såsom trontillträdets villkor, och Gustaf kom därför i besittning af den makt, som enligt landslagen var konungen ämnad. Den fria dispositionsrätt öfver länen, som denna gaf, blef i hans händer en murbräcka mot själfva det medeltida länsväsendet, och på dettas ruiner började han i stället upprätta en verklig ämbetsförvaltning. Vanligen uppdelade han de förut af stormän "på tjänst" innehafda stora länen i smärre omedelbara områden och skötte dessa genom mindre högättade, honom underdåniga fogdar, som uppburo kronans inkomster ej för egen, utan för statens räkning. Men äfven när stora län fortfarande gåfvos åt förnäma herrar, skedde det på sådana villkor, att dessa fingo nöja sig med att vara kungliga ämbetsmän i st. f. själfrådiga vasaller och att kronans ekonomiska intressen äfven då tillvaratogos (jfr Länsväsen 2, sp. 206). För allmogen medförde denna effektiva kontroll öfver lokalförvaltningen oskattbara fördelar, och dock rönte den förstärkning af statsmyndigheten, som var förutsättningen därför, motstånd från dess sida. Ur bonderesningarnas rikshöfvitsmannaskap hade den nya konungamakten, denna statsmyndighets bärare, uppstått, men resningarna hade också hos bönderna alstrat en benägenhet för upprorisk själfrådighet, som nu vände sig mot samma konungamakt, när dennas verkningar stötte deras vanor eller fördomar för hufvudet. Genom kufvandet af dalupproren (se Daluppror) och Dackefejden (se Dacke) häfdade dock Gustaf äfven mot detta arf från unionstidens anarki den nya fasta statsordningen. Krönet på denna satte arfrikets införande. Konungavalet på Mora ting hade blifvit blott en tom formalitet. I verkligheten hade valriket betydt, att stormännen disponerat öfver kronan och därigenom fått tillfälle att medelst konungaförsäkringar bemäktiga sig riksstyrelsen för att exploatera denna till egen vinning. Arfriket var egnadt att sätta en bom för en sådan trafik, och dess betydelse var alltså att äfven för framtiden mot obehöriga privata intressen skydda statsmaktens nyskapade själfständighet. På olika områden gjordes denna statsmakt under konungens personliga ingripande fruktbärande. Lag och rätt vårdades; den svenska handeln frigjordes från Hansans förkväfvande öfvervälde; näringarna, framför allt jordbruket, främjades; en stående här af fotfolk, som den nya tidens krigsväsen gjort behöflig, började upprättas på nationell grund; kraftigt arbetades på att skaffa riket en örlogsflotta i st. f. den förfallna ledingen, och genom inkallade konstnärer mottog det aflägsna S. några, om ock svaga, impulser från renässansens (se d. o.) konst. För dess litterära odling hade emellertid den store rikshushållaren föga intresse. Detta berodde nog också på, att bildningslifvet i S. ännu var i hög grad bundet vid den bekämpade gamla kyrkan, och dennas skapelse, Uppsala universitet, fick därför förfalla. Men genom studier vid utländska protestantiska högskolor och genom de svenske reformatorernas (främst Olaus Petri; se d. o.) skrifter, som tack vare boktryckarkonsten (se d. o.) spriddes till vida kretsar, tillgodosågs dock i någon mån det bildningsintresse, som reformationen äfven hos oss kallat till lif. Den starka konungamakt Gustaf I skapade blef ej identisk med det byråkratiska envälde, som denna tid i de flesta andra europeiska länder växte sig starkt. En viss benägenhet för ett sådant röjde han visserligen, då han med tillhjälp af tyskar, en Pyhy, en Georg Norman (se dessa) m. fl., försökte inpassa den nya världsliga och kyrkliga förvaltningsorganisationen i fasta former, men varnad af det häraf framkallade och särskildt i Dackefejden framträdande missnöjet, återgick han snart till det också med hans eget skaplynne mera öfverensstämmande personliga regementet. Med rötter i urgammalt svenskt statsskick bevarade hans konungadöme i stort dettas dualistiska kynne, om ock med kraftigare ledarskap för konungen. Försvagad genom Stockholms blodbad, beröfvad möjligheten att spela ut unionen mot konungen och i behof af dennes stöd mot befrielsekrigets demokratiska efterdyningar, måste rådsaristokratien på hans tid finna sig i att ej längre få regera, men konungen kräfde i stället dess flitiga medarbete vid riksstyrelsen, och med de demokratiska krafter, som förhjälpt honom till kronan, behöll han ständigt känning. Särskildt togs riksdagens medverkan i anspråk till den stora nydaningen, t. ex. i Västerås vid nedbrytandet af katolska kyrkans makt 1527 och vid arfrikets grundläggning 1544, och härigenom fick det "nya riket" äfven en fast folklig grund. Det statsskick, hvarmed S. ingick i den nya tiden, var väl ej en modern konstitutionalism, men innehöll starka element, hvarpå en sådan kunde byggas. Tronstrider förmådde arfriket emellertid ej hindra. Gustaf Vasas äldste son, Erik XIV (1560—68; se Erik, sp. 784—790), var en äkta renässanskaraktär, som genom sin lidelsefullhet förlorade kronan till sin broder Johan III (1568—92; se Johan, sp. 1431—36), och dennes son och efterträdare Sigismund (1592—99; se d. o.), tillika konung i Polen, beröfvades sitt svenska rike af sin farbroder Karl IX (1600—11; se Karl, sp. 947—953). I viss mån torde arfriket t. o. m. ha bidragit till dessa slitningar. En då vanlig uppfattning däraf var, att det innebar ett slags privaträtt till riket och att detta liksom annan jordegendom därför borde gå i arfskifte. För denna patrimoniella uppfattning af konungadömet (se Konung), som fick stöd af det i utlandet rådande apanagebruket (se Apanage), synes Gustaf Vasa ej ha varit främmande, och troligen har man häri — om också syftet att skapa en stark dynastisk familjemakt som motvikt mot adeln spelat in — att söka anledningen till, att han gaf sina yngre söner ärftliga furstendömen (se Hertigdöme och kartan "Gustaf Vasas söners hertigdömen"), hvilket lade grunden till brödratvisterna. Åtgärden medförde också vådor för rikets enhet, som var en förutsättning för den af Gustaf upprättade starka statsmakten. Genom ödets skickelse skulle emellertid hertigdömesinstitutionen bli räddningen för hans storverk, ty det var därigenom, som Karl IX fick maktmedel till dettas värnande, då Johan III:s liturgiska sträfvanden och Sigismunds katolska fanatism blottställde S. för motreformationens (se d. o.) stämplingar och då unionen med Polen å ena sidan åter bragte rikets nationella själfständighet i fara, å andra sidan syntes öppna möjligheter för den nya, starkare adelsgeneration, som nu uppvuxit, att återställa Kalmarunionstidens stormannavälde. Vid räddningsverket sökte och fann Karl emellertid också stöd hos riksdagen, och därigenom stärktes ytterligare det moment af folklig själfstyrelse, som från början ingått i den nya statsordningen. — Under unionstiden hade S. ej haft andra utrikespolitiska intressen än de unionella konflikterna med Danmark och skyddandet af den svenska kulturen i Finland mot ryska eröfringsförsök, men den nya svenska nationalstaten ställdes inför utrikespolitiska uppgifter af större räckvidd. Ehuru Gustaf Vasa ej intresserade sig för sådana, måste han dock deltaga i Grefvefejden (se d. o.) för att värna handelsfriheten mot Lübeck, och under den stora kampen mellan kejsar Karl V och Frans I i Frankrike fann han sig föranlåten att 1542 träda i förbindelse med den senare, emedan kejsaren såsom Kristian II:s svåger gynnade restaurationsplaner till förmån för denne eller hans släkt. Några politiska följder af betydelse medförde dock ej detta, och bortsedt från Grefvefejden och ett ryskt gränskrig (1555—57), undgick det befriade S. under hans regering utländska krig. Erik XIV ansåg sig däremot böra bevaka S:s intressen i Svärdsriddarordens (se d. o.) dödsbo och bemäktigade sig Estland, därmed — om ock omedvetet — återupplifvande vikingatidens Östersjöpolitik. Detta korsade Danmarks utvidgningsplaner på samma håll, och till följd såväl häraf som af Danmarks nu förnyade anspråk på unionens återställande uppstod 1563 Nordiska sjuårskriget (se d. o.). Det afslutades 1570 efter Eriks fall, men i stället invecklade Estlands besittningstagande Johan III i ett ryskt krig, som fortgick, tills Ryssland genom freden i Teusina 1595 af stod anspråken på detta land. Hvad som framför allt förde S. ut i utrikespolitiska förvecklingar var emellertid det genom Sigismunds afsättning (1599) framkallade kriget med Polen, som blef ett led i protestantismens stora försvarskamp mot den katolska reaktionen. Det medförde (1609) också inblandning i de ryska tronstriderna, som Sigismund sökte utnyttja på ett för S. farligt sätt (se Ryssland, sp. 1455), och då den gamla motsättningen till Danmark nu äfven ledde till ett danskt krig (1611), befann sig riket vid periodens slut i tredubbelt krigstillstånd.

Storhetstidehvarfvet 1611—1718.

De svårigheter, som värnandet af S:s politiska och religiösa själfständighet medförde, framkallade hos vårt folk en kraftutveckling, hvartill endast vikingatiden erbjuder ett motstycke och som under ledning af snillrika och målmedvetna höfdingar för en tid förskaffade oss en verklig stormaktsställning. Grundläggaren af denna var Karl IX:s store son och efterträdare Gustaf II Adolf (1611—32; se vidare Gustaf, sp. 658—671). Sedan han, ännu blott en yngling, under stora svårigheter och mot en oerhörd penningutbetalning (se Älfsborgs lösen) lyckats åvägabringa freden i Knäred 1613 med Danmark och därmed bevarat rikets integritet, fullföljde han den ryska fejden med sådant resultat, att äfven den sydöstligaste delen af Finland, Kexholms län, jämte det dittills äfvenledes ryska Ingermanland 1617 blef svensk. Hans kamp för afvärjandet af Sigismunds kraf på S:s krona ledde till, att Polen 1629 tillsvidare måste afträda Livland och en del för Östersjöhandeln viktiga preussiska hamnar. Genom dessa ryska och polska förvärf togs ett stort steg till, att Östersjön skulle bli ett svenskt innanhaf — en tanke, som ej innebar en orimlighet på en tid, då hafven till följd af kommunikationsväsendets beskaffenhet snarare förbundo än skilde länderna och då nationalitetsprincipen (se d. o.) ännu ej fått en bestämmande betydelse för statsbildningen. Men Sigismund hade ej uppgett sina anspråk, och om den katolska reaktionen segrade i det 1618 utbrutna stora religionskriget i Tyskland, kunde han påräkna dess understöd till S:s kufvande. Detta var orsaken till Gustaf II Adolfs deltagande i Trettioåriga kriget (se d. o.). De för eftervärlden ännu delvis i dunkel höljda planer med afseende på S:s blifvande ställning, som han anknöt till sitt segerlopp, blefvo till följd af hans förtidiga död ofullbordade, men tack vare dem, som fortsatte verket — Axel Oxenstierna (se d. o.) och de store fältherrarna ur hans krigarskola, en Johan Banér, en Lennart Torstenson (se dessa ord), m. fl. — vanns i alla fall det, för hvars skull han sett sig nödsakad att ingripa i världsstriden: betryggandet af S:s nationella själfständighet. I och med detsamma vanns också det, som var villkoret härför och som Gustaf II Adolf kände som en nådegåfva för sig och sitt folk att få kämpa för: räddandet åt mänskligheten af protestantismens andliga frihet. Äfven landområden (en stor del af Pommern, Wismar, Bremen och Verden) tillföllo S. i den fred, den Westfaliska, som under hans efterträderska Kristina (1632—54) 1648 bragte den stora kampen till slut. Deras besittning medförde ej den politiska maktställning, som Gustaf II Adolf kanske, om han fått själf föra det tyska verket till afslutning, skulle förskaffat vårt land, men då S. genom dem blef medlem af Tyska riket och tillika i freden förklarades som en af garanterna för Tysklands i denna fastslagna ordning, var det nu erkändt som en af det europeiska statssystemets mera framstående medlemmar. Två af de tyska landförvärfven — Pommern och Wismar — hade också betydelse för det svenska Östersjöväldets utveckling och gåfvo en ersättning för det tillbakasteg med afseende på detta, som genom de preussiska hamnarnas uppgifvande 1635 måst tagas för att bereda möjlighet att efter Gustaf II Adolfs död fortsätta tyska kriget. En vinst af stormaktsställningen, som skulle komma att öfverlefva denna, var, att därigenom tillfälle bereddes att inom naturliga gränser mot Danmark-Norge konsolidera det rent svenska området. En medelbar följd af framgångarna i tyska kriget var nämligen freden vid Brömsebro (1645), som återgaf S. Gottland, Jämtland och Härjedalen, och den i kriget förvärfvade militära öfverlägsenheten blef förutsättningen för de bragder, genom hvilka Kristinas efterträdare Karl X Gustaf (1654—60; se Karl, sp. 954—961) sedan framtvang Roskildefredens dyrbara förvärf af Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän (1658). Hans storslagna plan att fullborda Östersjöväldet — på Polens bekostnad med anledning af de polske Vasarnas ej uppgifna svenska tronkraf, och sedan genom ett nytt danskt krig med hela Danmarks eröfring som mål — blef visserligen ej realiserad, men till följd af det polska kriget skaffades dock — efter hans död — genom freden i Oliva (1660) det nämnda krafvet fullständigt ur världen och blef S:s rätt till Livland definitivt erkänd. Karl XI (1660—97; se vidare Karl, sp. 961—968) betryggade genom sina vapenbragder 1676—79 besittningen af de från Danmark förvärfvade provinserna, som råkat i fara, då riket genom hans förmyndares okloka politik indragits i ett europeiskt krig, som ej berörde dess intressen, och så länge han regerade, behöll S. sedan sin europeiska maktställning utan krigiska förvecklingar. — 1600-talet blef för S. en storhetstid ej blott i yttre, utan ock i inre hänseende. Då löstes en uppgift af den allra största betydelse för statsskicket: skapandet af bestämda former för utöfningen af den själfständiga statsmyndighet Gustaf Vasa grundat och Karl IX räddat. Äfven detta storverk knyter sig i främsta rummet till Gustaf II Adolfs namn. Den enda rättsliga representanten för denna statsmyndighet hade under de äldre Vasarna varit konungen. Riksrådet, såsom varande en i landslagen lagfäst riksinstitution, skulle väl också ha kunnat betraktas som en representant därför, men till följd af de minnen, som knöto sig till dess maktutöfning under medeltiden, fick det, såsom redan antydts, till en början endast en undanskjuten ställning i det "nya riket". Häraf vållades emellertid den ofvan omtalade aristokratiska opposition mot konungamakten, som framträdde efter Gustaf Vasas död. I dess program, hvars förnämste målsman var riksrådet Erik Sparre (se d. o., sp. 571—574), ingick en ordnad ämbetsförvaltning, men under rådet såsom statsmaktens egentliga innehafvare. Detta skulle antagligen ha medfört en återgång till medeltidens regerande aristokrati med dess följd den af Gustaf Vasa undertryckta aristokratiska anarkien. Hans söner förhöllo sig därför reserverade mot de högadliga organisationsförslagen, och sedan Karl IX i blod kväft rådsaristokratiens restaurationsplaner (bl. a. i Linköpings blodbad 1600), fortsatte han i det stora hela det rent personliga regemente, hvari Vasarnas konungadöme, frånsedt några ej fullföljda ansatser, dittills förmått finna sitt enda uttryck. Men Gustaf II Adolf försonade aristokratien med den på monarkisk grund hvilande nya statsordningen och kunde så göra tjänstbar åt denna den politiska duglighet, hvaraf adeln mer än någon annan klass då var mäktig. Rusttjänsten förlorade härigenom sin konstitutiva betydelse för adelskapet, och detta erhöll genom riddarhusordningen (se d. o.) en ny grund. Adeln blef därmed den samhällsklass, som framför allt skulle egna sig åt högre statstjänst, ej blott militär, utan ock civil, och för att befrämja detta gaf Gustaf II Adolf den ökade privilegier. Det var från dessa förutsättningar han tillsammans med den svenska aristokratiens största personlighet, Axel Oxenstierna, utförde det organisatoriska storverk, som fick sin afslutning i 1634 års regeringsform (se Regeringsform). Den föregående Vasatidens sekreterarregemente (se d. o.) upphörde, och det högadliga riksrådet blef en verklig regeringskonselj, ej egenmäktigt beslutande, ej parlamentarisk, men genom sin sociala maktställning egnad att utgöra ett konstitutionellt band på konungamakten. Den kungliga domsrätten fick ett permanent organ i Hofrätten (se Hofrätt), och riksrådet började få tjänstgöra äfven som en högsta instans därför. En fast centralförvaltning upprättades i kollegiala former (se Kollegium). Gustaf Vasas stora reform af lokalförvaltningen fullbordades på sådant sätt, att fogdarna underordnades landshöfdingar, hvilka i olikhet med medeltidens stora läntagare blefvo, äfven de, verkliga ämbetsmän (se Kunglig majestäts befallningshafvande, Landtregering och Län 2). Visserligen mäktade den gamla folkliga själfstyrelsen i landskap och härad ej bibehålla sig vid sidan af den sålunda planmässigt organiserade kungliga ämbetsförvaltningen, men i stillhet lades grunden till en ny kommunal styrelse genom den själfförvaltning sockenmenigheterna utöfvade under prästerskapets ledning, och städernas själfstyrelse undertrycktes ej, utan ställdes endast i organiskt sammanhang med den kungliga lokalförvaltningen. Emellertid förlade Gustaf II Adolfs och Axel Oxenstiernas stora organisationsverk ingalunda statsmaktens utöfning blott till konung, råd och ämbetsverk; det var tvärtom det, som gjorde också ståndsriksdagen till ett effektivt och lagfäst organ därför (se härom Riksdag, sp. 329 ff., och Riksdagsordningen, sp. 353 ff.). Ordnad samverkan af alla nationella krafter till statsändamålets realiserande var grundtanken i Gustaf II Adolfs statsskick, och därför ha kommande tider däri kunnat söka en ledning äfven för sitt statslif. — Jämväl om den andliga och materiella kulturen inlade storhetstidehvarfvet förtjänster, som gjort det värdigt sitt namn. Hvad som med afseende på den förra försummats under reformationstiden godtgjordes nu. Gymnasier inrättades, Uppsala universitet, till hvars återställande en svag början gjorts 1595, fick utvecklingsmöjligheter och ekonomisk trygghet genom Gustaf II Adolfs storartade donation 1624 (se Gustavianska arfvegodsen, sp. 702), Åbo universitet grundlades 1640 och Lunds 1668 för främjande af svensk odling i Finland och de skånska provinserna, och det folkbildningsarbete på protestantisk grund, som denna tids svenska kyrka utöfvade, kan ej skattas nog högt. Deltagandet i Trettioåriga kriget förde visserligen med sig rätt mycken förvildning och öfverdåd i lefnadssättet, men det var å andra sidan därigenom, som S. öppnades för inflytanden från andra europeiska länders rikare och mera förfinade kulturlif. Först nu kan det bli tal om svensk konstpoesi och svensk vetenskap (se Svenska litteraturen). I båda röjde sig nybörjarskapets famlande, men också den storvulna patriotiska kraften hos den tid, hvars barn de voro. Äfven med afseende på den materiella kulturen blef storhetstidehvarfvet epokgörande. Genom åtgärder i merkantilsystemets (se d. o.) anda och genom inkallande af utlänningar med större affärsvana eller yrkesskicklighet, än dåtidens svenskar egde, sökte Gustaf II Adolf och Kristinas förmyndarregering befordra densamma. S. började nu få ett ordnadt kommunikationsväsen; införandet af nya metoder i järntillverkningen grundlade den stormaktsställning vi sedermera länge intogo i denna bransch; de första ansatserna till svensk fabriksindustri gjordes; handeln och i sammanhang därmed stadsväsendet rönte storartadt uppsving, som i synnerhet kom Stockholm till godo; först därigenom och genom styrelsens centralisering blef denna plats rikets verkliga hufvudstad. Ej ens för tanken att göra S. till en kolonialmakt var man främmande, hvarom särskildt kolonien Nya Sverige (se d. o.) i Amerika vittnar, men den kraftutveckling, som skulle fordrats härför, togs i anspråk af den europeiska stormaktsställningens kraf. — Storhetstidens svenskar älskade sammanställa sina egna bedrifter med de svenske "göternas" deltagande i folkvandringarna, hvarom tidens okritiska historieforskning gett dem förvirrade föreställningar. Om, såsom den moderna arkeologien gjort troligt, detta deltagande verkat upprifvande på de inre förhållandena (se ofvan), så skulle sammanställningen äfven i detta hänseende få en sanningskärna. Under den äldre Vasatiden hade ett nytt förläningsväsen uppkommit. Det innebar — frånsedt hertigdömena samt gref- och friherreskapen (se Grefve och Friherre) — ej som medeltidens ett utskiftande af själfva statsmyndigheten, utan var rent ekonomiskt, bestod i bortförläning af kronogods eller rätt att inom ett område uppbära de å skattejorden hvilande räntorna (= skatterna), men det var, i strid mot landslagen, ärftligt. Till följd af naturahushållningen funnos ej nödiga penningtillgångar till kostnaderna för den nya riksstyrelsens ökade behof af statstjänst, och då tillgreps det ekonomiska förläningsväsendet och gjordes ärftligt i analogi med adelns privilegier, som ju också betraktades som en ersättning för statstjänst. En riksfördärflig utsträckning af detta förläningsväsen blef följden af den abnorma kraftansträngning, som vårt deltagande i Trettioåriga kriget gjorde nödvändig. Det användes ofta till att belöna adelns fosterländska offervillighet, hvarförutan de stora uppgifterna ej kunnat lösas, men det användes också, under form af förpantning och frälseköp (se d. o.), för att skaffa statskassan medel till kriget. Det ena som det andra var att för stundens behof offra själfva inkomstkällorna, och då drottning Kristina, blifven myndig, äfven under freden (och på det mest öfverdrifna sätt) fortsatte med hvad som under kriget kunnat vara berättigadt som en nödfallsutväg, blef rikets finansiella ställning förtviflad. Men gods- och ränteafsöndringarna verkade också socialt förryckande. De senare inneburo en fara för böndernas odalfrihet, och båda gåfvo åt högadeln, som vunnit mest genom dem, en öfvermakt på samhällslifvets skilda områden, som väckte ovilja och farhågor ej blott hos de ofrälse stånden, utan ock hos den lägre ämbetsadeln. Yrkandet på en reduktion i kraft af landslagens förbud mot ärftliga förläningar blef samlingstecknet för den sociala oppositionens olika element, och med Karl X Gustafs trontillträde fick detta yrkande äfven stöd af konungamakten, för hvilken det öppnade en möjlighet att råda bot på rikets finansiella nödläge. Den reduktion, som 1655 härigenom kom till stånd (se Reduktion 9, sp. 1148), fullföljdes dock ej så, att detta mål vanns, och följden häraf var, att Karl XI:s förmyndare drefvos till en äfventyrlig subsidiepolitik och därigenom störtade riket i ett krig, som utan den unge konungens kraft och hjältemod skulle ha beröfvat oss frukterna af Karl X Gustafs segrar. Äfven själfva styrelsesättet rönte inverkan af den aristokratiska förskjutningen inom samhällslifvet. Hos den nu socialt dominerande högadeln framträdde tendenser att låta dess politiska organ, riksrådet, undantränga konungen från den plats Vasatiden gett honom inom riksstyrelsen. De båda förmyndarregeringarna (Kristinas 1632—44 och Karl XI:s 1660—72) hade inneburit ett konungslöst stormannaregemente, och tanken låg nära att göra ett sådant i sak, om också ej formellt, permanent. Förutsättningen för, att den fasta förvaltningsorganisation, som trädt i st. f. de äldre Vasarnas personliga regemente, skulle på ett tillfredsställande sätt fungera, var emellertid en kraftig regeringskontroll. Att åstadkomma en sådan var konungens uppgift, och om han ej kunde eller fick handha den, hänvisades förvaltningsorganisationen till själfkontroll genom sina egna till rådsregeringen hörande spetsar. Tack vare Axel Oxenstiernas exceptionella ledaregenskaper utföll experimentet ej illa under Kristinas omyndighetstid, men under Karl XI:s ledde frånvaron af kontroll utifrån öfver administrationen till en förvaltningsanarki, hvars riksvådlighet kriget i början af Karl XI:s egen regering bragte i öppen dag. Därmed ramlade planerna på ett själfständigt rådsvälde, men deras fall drog med sig det på maktfördelning och samverkan mellan konung, råd och ständer grundade statsskick, som, rotadt i uråldrig svensk statsuppfattning, af Gustaf II Adolf bragts till större fulländning än någonsin förut. Med hjälp af riksdagsoppositionen mot den aristokratiska utveckling, som både i socialt och politiskt hänseende visat sig så betänklig, samlade konungen, fäderneslandets räddare, i sin hand hela statsmyndigheten (se härom Riksråd, sp. 386, Statssekreterare, sp. 1106, och Riksdag, sp. 332 o. f.), och så uppstod det karolinska enväldet l. suveräniteten (jfr d. o.) — en monistisk, d. v. s. af statsmyndighetens koncentrering på ett enda statsorgan utmärkt styrelseform, som var en nyhet i svenskt författningslif, men då hade ett visst berättigande såsom en tillfällig diktatur till lösande af viktiga samhällsuppgifter. Dess verk blefvo en ny vidsträckt reduktion (se d. o. 10, sp. 1150 f.), som räddade den svenska bondefriheten och möjliggjorde, att förvaltningskostnaderna tillgodosågos genom en fast aflöningsstat i stället för genom förläningar (se Riksstat); skapandet af en ny härordning genom indelningsverket (se d. o.) och åvägabringandet af reda och plikttrohet i förvaltningen. Denna beröfvades därvid sin aristokratiska själfständighet och erhöll karaktären af en kunglig byråkrati, men Karl XI lät den arbeta i former från Gustaf II Adolfs och Axel Oxenstiernas reform och gaf åt dessa ännu större fasthet. — De nya krafter, som Karl XI ingöt i riket, förmådde dock ej rädda S:s stormaktsställning. I 18 år kämpade Karl XII (1697—1718; se vidare Karl, sp. 968—985) en förtviflad kamp för denna, skoningslös både mot sig själf och sitt folk. Det var tillika en kamp för germanskt statslif mot det framryckande ryska väldet, men i st. f. att däri understödjas af stambesläktade folk måste han strida äfven mot sådana. Trots sagolika bedrifter blef den ojämna kampen slutligen hans folk öfvermäktig, och genom de freder, som 1719, 1720 och 1721 afslutade Stora nordiska kriget (se Nordiska kriget), sammanstörtade det svenska stormaktsväldet. Af de landförvärf, på hvilka det uppbyggts, återstodo sedan endast: i Tyskland en remsa af Pommern samt Wismar och i S. de från Danmark-Norge vunna provinserna.

Frihetstiden 1718(19)—72.

Då de tunga offer till stormaktsväldets bevarande, som Karl XII utkräft, väsentligen möjliggjorts genom enväldets maktmedel, hade ett allmänt missnöje uppstått mot detta styrelsesätt, framför allt bland ämbetsmännen, hvilkas klass efter aristokratiens fall och genom den af Karl XI genomförda fasta byråkratiska ordningen blifvit den inflytelserikaste beståndsdelen i det dåv. svenska samhället. Hvad man här i synnerhet harmades öfver var, att denna ordnings former medelst enväldet genombrutits af konungen och Goertz (se d. o. 1), då formerna ställde sig i vägen för offrens utkräfvande. När Karl XII:s död och Ulrika Eleonoras (1718—20) omtvistade tronföljdsrätt gett den af ämbetsmannaintresset behärskade riksdagen fria händer, nedbröts därför i grunden genom 1719 och 1720 års grundlagsstiftning enväldet. Den monistiska statsuppfattning, hvaraf detta varit ett uttryck, gjorde sig dock därvid fortfarande gällande, men nu till förmån för riksdagen. Oinskränkt lagstiftningsrätt tillerkändes denna. Konungadömet bibehölls, men blott som en dekoration, och till att det så förblef, bidrog också, att det fick så svaga representanter som Fredrik I (1720—51) och Adolf Fredrik (1751—71). Det egentliga regeringsorganet skulle vara riksrådet, som kunde öfverrösta konungen, men det tillsattes enligt riksdagens förslag, och från 1738 tog sig riksdagen äfven rätt att afskeda för det härskande riksdagspartiet misshagliga rådsherrar (se Licentiera). Riksråden blefvo därför blott ständernas "fullmäktige" — exekutorer af deras vilja. Så aflöstes det kungliga enväldet (suveräniteten) af ständerenväldet (riksdagssuveräniteten). Detta innebar lika väl som det förra ett afsteg från den inbördes samverkan och kontroll af flera maktfaktorer, som af ålder karakteriserat svenskt statslif, men var dock ett verk af en statsuppfattning, som byggde på nationell historisk erfarenhet, om också folksuveränitetsteorier — monarkomakiska (se Monarkomaker) och naturrättsliga (se Naturrätt) — medverkande till dess uppkomst och sedermera framfördes till dess försvar. Af de gamla maktfaktorerna hade konungamakten förlorat förtroendet genom olyckorna under Karl XII:s tid. Som garanti däremot åsyftades på aristokratiskt håll 1719 en betryggad byråkratisk förvaltningsorganisation enligt mönstret af 1634 års regeringsform under ett själfständigt regerande riksråd, och såtillvida realiserades tanken, att det nya statsskickets hufvudurkund blef kallad regeringsform (se d. o., sp. 1208) och att däri ämbetsverkens organisation grundlagsfästes till värn mot alla ingrepp. Men Karl XI:s omyndighetstid hade bragt äfven en själfständig rådsregering i misskredit, och detta omintetgjorde förverkligandet af denna punkt i det aristokratiska programmet. Om några maktmissbruk eller felgrepp af riksdagen — den tredje maktfaktorn — hade man ej någon erfarenhet; därför tedde sig denna som ett ofelbart värn för "gammalsvensk rätt", och därför intogos i den nya regeringsformen bestämmelser, som på både konungs och råds bekostnad samlade hela statsmakten hos riksdagen. Genom denna anordning fingo också nationella krafter ett större spelrum än någonsin förut, och goda verkningar däraf uteblefvo ej. Den nya friheten — efter hvilken tidehvarfvet fått sitt namn — blef föremål för hänförd beundran, och under inflytande af denna entusiastiska stämning utvecklades på olika områden — näringslifvets, vetenskapens och litteraturens — en, i enlighet med den rådande tidsriktningen, på det nyttiga riktad patriotisk verksamhet, som läkte många den gångna olyckstidens sår och i mycket blef grundläggande för den följande tidens kulturarbete. Äfven inom statslifvet åstadkom frihetstiden erkännansvärda resultat. Formerna för riksdagens verksamhet, särskildt utskottsväsendet, utbildades genom grundlag (1723 års riksdagsordning) och praxis, hvarjämte riksdagens befogenhet att ensam ge rättsligt uttryck åt folkviljan samt att sammanträda på viss tid — hvart 3:e år — grundlagsfästes (se Riksdag, sp. 334, och Riksdagsordningen, sp. 354). Bestämd skillnad gjordes nu först mellan grundlagsstiftning och vanlig lagstiftning (se Grundlag, sp. 406—408), och på den senares område bragtes till fullbordan ett under föregående period förberedt storverk: 1734 års lag. Men om frihetstiden sålunda vittnade om fördelarna af ett fritt statsskick, så gaf den å andra sidan påtagliga bevis på, att den politiska maktens fullständiga samling på ett enda håll .är egnad att verka skadligt, äfven om det sker i frihetens namn. Den oinskränkta riksdagsmakten kom att innebära en oinskränkt och okontrollerad makt för det tillfälliga majoritetspartiet inom riksdagen och utnyttjades af detta på det hänsynslösaste, stundom på ett riksfördärfligt sätt. Därigenom möjliggjordes hattpartiets (se d. o.) äfventyrliga utrikes- och näringspolitik. Den förra blef blott en karikatyr af storhetstidens krigiska statskonst, då förutsättningarna för denna nu saknades, och den kostade riket (1743) en del af Finland. Den senare, ett öfverdrifvet merkantilistiskt understöds- och skyddssystem (se Merkantilsystemet), var väl också till sitt syfte patriotisk och hade en ej ringa andel i tidehvarfvets ekonomiska lifaktighet, men den användes till att gynna enskilda intressen på det allmännas bekostnad och bragte i förening med den dyrbara krigspolitiken statsverket i fullständig förvirring. Å andra sidan använde det 1765 segrande mösspartiet (se d. o.) förfoganderätten öfver riksdagens envåldsmakt till ett ekonomiskt strypsystem, som ytterligare ökade förvirringen i penningväsendet. Icke ens den personliga rättssäkerheten respekterades af dem, som behärskade riksdagsmaskineriet. Riksdagen hade också tagit domsrätten i sin hand och ansågs vid dess utöfning ej bunden af lagen, ty, menade man, lagstiftaren står öfver denna. Häruti voro bägge partierna medskyldiga. Men ej nog med att riksdagsenväldet brukades illa eller missbrukades till rättskränkningar och förtryck; det verkade också upprifvande på själfva statsmyndigheten. Riksdagen intog nu till förvaltningsorganisationen samma öfverhöghetsställning som förut konungen, och möjlighet till yttre kontroll saknades således ej, men innehafvarna af riksdagens kontrollmakt, de egentligen maktegande stånden: adel, präster och borgare, och det blott af medlemmar från dem bestående allsmäktiga sekreta utskottet (se d. o.), utgjordes själfva till största delen af ämbetsmän, och därför blef den skenbart utifrån verkande kontrollen i verkligheten blott byråkratisk själfkontroll; hos de yngre mössorna framträdde visserligen antibyråkratiska tendenser, och en yttring häraf var, att tryckfriheten infördes och grundlagsfästes 1766 (se Tryckfrihetsförordningen), men den praktiska yttringen af deras makttillträde var blott, att riksdagskontrollen öfvergick från riddarhus- till prost- och borgmästarbyråkratien. Det, som skilde frihetstidens byråkratiska själfkontroll från hvad, som på högadligt håll åsyftats under 1600-talet och 1719, var sålunda, att den handhades ej af den högsta förvaltningsmyndigheten: rådet, utan af underordnade ämbetsmän i kraft af riksdagssuveräniteten. Härmed sammanhängde karaktären af den parlamentarism, hvari frihetstidens riksdagsenvälde från 1738 tog sig uttryck. Denna kom ej som den engelska att resultera i en stark kabinettsregering, utan i ett omedelbart riksdagsregemente (jfr Parlamentarism, sp. 128). En öfverordnad ställning i förhållande till alla förvaltningens utgreningar tillkom dock historiskt och rättsligt det svenska riksrådet, och hade detta liksom det engelska kabinettet fått verkligt regera, skulle dess chefsställning i någon mån ha kunnat bli ett band på riksdagsbyråkratiens benägenhet att till privat fördel utnyttja ständersuveräniteten. Men nu ej blott bands rådet genom instruktioner af riksdagen, utan denna drog också under omedelbar handläggning af sig själf eller sina deputationer (utskott) verkliga regeringsärenden. Att denna parlamentarism ej slog ännu sämre ut, än den gjorde, berodde af den administrativa rutin, hvarmed riksdagen just till följd af sin byråkratiska sammansättning satt inne, men då den åstadkom en sådan upp- och nedvändning af förvaltningsorganisationen, att de, som bort kontrolleras, kontrollerade eller undansköto dem, som förmanskap och kontroll rättsligen tillhörde, så fick det byråkratiska själfsvåldet därigenom fritt spelrum. Aldrig ha ämbetsmannagodtycke och ämbetsmannakorruption så frodats i vårt land som under denna "frihetstid", och inom hela förvaltningen uppstod en oreda, som t. o. m. öfverträffade den under Karl XI:s förmyndartid. Men äfven rikets själfständighet råkade i fara. Då den omedelbara riksdagsregeringen utsträcktes äfven till den yttre politiken, sökte främmande makter vinna den oansvariga riksdagsmajoriteten för sina syften, och därvid kom utländskt guld att spela en skamlig roll. Den franskvänliga hattpolitiken hade gett uppslaget härtill, men Frankrike önskade dock, om ock i egoistiska syften, ett starkt S. Ryssland åter, hvars ärenden mössorna gingo, åsyftade dess försvagande — en politik, hvars följder Polens öde skulle göra uppenbara. Därför blef omstörtandet af frihetstidens statsskick en nödvändighet, äfven om det varit möjligt att på annat sätt råda bot på dess skadliga inre-politiska verkningar. Det bar också inom sig själft ett frö till upplösning, nämligen de stridiga ståndsintressen, som söndrade de maktegande, och det var denna söndring, som beredde vägen till den revolution, hvarigenom Gustaf III (1771—92; se vidare Gustaf, sp. 671—679) 19 aug. 1772 beröfvade ständerna deras envåldsmakt.

Gustavianska tidehvarfvet 1772—1809.

Mot slutet af frihetstiden hade under inverkan af Montesquieu (se d. o.) yrkanden, ehuru fåfängt, framställts om en på maktfördelning grundad författningsrevision. En sådan sökte Gustaf III nu åvägabringa genom den nya grundlag, 1772 års regeringsform (se d. o.), som han efter statskuppen tvang riksdagen att godkänna, men han gaf den en nationell-historisk orientering genom att förklara den åsyfta en återgång till förhållandena före 1680, d. v. s. till den maktfördelning, hvars rubbande genom det karolinska enväldet och sedan genom frihetstidens författning visat sig så ödesdigert. I enlighet härmed delades nu lagstiftningsrätten mellan konungen och riksdagen; den senares beskattningsrätt erkändes, men den frånkändes rätt att inblanda sig i rättskipningen och i förvaltningen, som helt underordnades regeringen. Denna bestod fortfarande af konungen och rådet, men den förre tillsatte nu det senare och hade i regel beslutanderätten. Därmed var möjlighet beredd till en från ämbetsmannaintresset frigjord kontroll öfver förvaltningen, och en sträng räfst med de byråkratiska missbruken från frihetstiden blef också en af det nya statsskickets bästa frukter. Äfven inom andra områden visade sig denna uppryckning. Genom en myntrealisation (se d. o. och Liljencrantz 1) 1777 botades omsider förvirringen i penningväsendet, och reformer i fysiokratisk anda (se Fysiokrater) lättade på det merkantilistiska näringstvånget. Upplysningens idéer (se Upplysningstidehvarfvet) fingo sätta prägel på lagstiftningen, och i enlighet med dem återupplifvades 1774 tryckfriheten, som dragits med i det förra statsskickets fall. Det skedde dock ej genom en grundlag, utan genom en kungl. förordning, hvilket längre fram möjliggjorde godtyckliga inskränkningar däraf. Genom en på samma gång fast och hofsam politik och med stöd af Frankrike afvärjdes den krigsfara, som blef en följd af Katarina II:s (se d. o., sp. 1277—81) harm öfver förändringen i det svenska statsskicket, och till betryggande af rikets framtida säkerhet förbättrades krigsväsendet till lands och till sjöss. Till allt detta kom glansen af den vittra blomstring, som nu utvecklade sig, hägnad af "snillet på tronen". Också väckte det nya statsskicket till en början allmän belåtenhet, men det innehöll dock frön till slitningar, och personliga förhållanden vållade, att dessa fingo tillfälle att utveckla sig. S:s författning på Gustaf II Adolfs tid, som Gustaf III ville återställa, innebar väl en maktfördelning, men hade ej tillräckligt fixerat gränserna därför, och denna oklarhet fann Gustaf III, anhängare som han innerst var af den "upplysta despotismen", lämpligt att låta fortbestå i den nya författningen, därmed kastande öfver bord den konstitutionella erfarenhet, som kunnat hämtas från frihetstiden. Rådet skulle väl enligt 1772 års R. F. vara regeringskonseljen, men möjligheten att låta det bli en verkligt konstitutionell sådan omintetgjordes, då dess under frihetstiden införda ansvarighet inför riksdagen borttogs, och genom oklara författningsbestämmelser sattes konungen i tillfälle att vid regeringens förande använda icke officiella rådgifvare i st. f. riksråden (se Statssekreterare, sp. 1107). Kiksdagens rätt att sammanträda på bestämda tider bortföll, och återställandet af 1617 års riksdagsordning medförde en osäkerhet med afseende på formerna för dess verksamhet, som otillbörligt försvagade dess maktställning. Det missnöje, som af allt detta framkallades, fick ytterligare näring genom missgrepp af konungen, t. ex. brännvinstillverkningens monopolisering (se Kronobrännerier) och pastoratshandeln (se d. o.), genom hans slöseri och genom hans senare äfventyrliga utrikespolitik i hattarnas anda. Men skulden till att det goda förhållandet mellan konung och folk stördes var ej uteslutande Gustafs. Ehuru revolutionen gjort slut på partimotsatsen: "hattar" och "mössor", fortlefde partiförbistringen som ett arf från frihetstiden. På åtskilliga håll, särskildt inom adeln, hade man ej försonat sig med ständerregementets undergång, och missnöjet inom landet möjliggjorde uppkomsten af ett mäktigt adligt oppositionsparti. Detta ryggade ej tillbaka för att söka stöd hos Katarina II, hvilken ej förlåtit den af henne omhuldade frihetstidsförfattningens omstörtande, och därmed blef åter rikets yttre säkerhet hotad. Öfvertygelsen härom, men visserligen också ärelystnad förmådde Gustaf att kasta sig i krig (1788—90) med Ryssland. Därigenom bragtes författningskrisen till utbrott. Förbittrade öfver de adlige officerarnas förräderi (se Anjalaförbundet), hänförda af konungens fosterländska uppträdande till rikets räddning och önskande att bryta adelns sociala öfvermakt, som Gustaf själf främjat, gåfvo de ofrälse stånden på 1789 års riksdag sin medverkan till genomförandet af förenings- och säkerhetsakten (se d. o.), hvarigenom Gustaf blef enväldig, visserligen icke med afseende på lagstiftning, beskattning och rättskipning, men med afseende på regering, och hvarigenom han sålunda själf delvis nedbröt 1772 års maktfördelning. Den adliga oppositionens förbittring tog sig uttryck i konungamordets ogärning, och så slutade som ett hemskt sorgespel Gustaf III:s en gång af glädje så omskimrade regering. Ehuru den varade blott 20 år, är den en af vår historias viktigaste epoker både genom fel och förtjänster. Den misslyckades i försöket att åvägabringa en tillfredsställande lösning af författningsproblemet, som alltsedan 1680-talet hållit statskroppen i oro, och i stället ökades denna oro ytterligare genom en ny maktförskjutning, som, i och för sig betänklig, inom inflytelserika kretsar framkallade en landsfördärflig hätskhet. Men å andra sidan hade — för att använda Tegnérs bild — spiran i tjusarkonungens hand kommit nya krafter att växa fram i nationen. Betydelsen af rikets nationella själfständighet, af de fosterländska minnena och af regeringsmaktens styrka hade klarnat; om också Gustaf III:s tid lät flärdens och lättsinnets ogräs spira, så utvecklades dock därunder litteratur och konst i en dittills hos oss osedd blomsterprakt, och "vettet blef en makt". Den svenska folksjälen skulle ha varit fattigare utan storhetstidens bragder och frihetstidens nyttighetskultur, men den skulle också ha varit det utan impulserna från Gustaf III:s snille. — Under Gustaf IV Adolf (1792—1809; se vidare Gustaf, sp. 679—685) kom emellertid det politiska arfvet från faderns tid att fullt visa sin fördärfliga innebörd. Att under den Napoleonska världsbranden rätt bruka den oinskränkta regeringsmakt, som tillfallit honom, öfversteg den obegåfvade och lynnessjuke unge konungens krafter, men det var ej blott detta, som vållade rikets olycka. För att möta de hotande farorna hade behöfts en nationell samling, men det enväldiga regeringssättet var redan ett hinder härför, och förbittringen öfver detta framkallade inom de högre ämbetsmannakretsarna en så ofosterländsk stämning, att konungen icke blott lämnades utan stöd med afseende på de åtgärder, som han ville vidtaga till landets räddning, utan rent af motarbetades. Hans afsättning (1809), som följdes af kronans öfverflyttning till hans farbroder Karl XIII (1809—18; se vidare Karl, sp. 985—988), blef härigenom så godt som nödvändig, men därmed råddes ej genast bot på den nationella försumpningen, och de nye maktinnehafvarnas slapphet var ej utan skuld till, att i freden i Fredrikshamn 1809 hela Finland jämte Åland och en del af Västerbotten gick förloradt.

Den konstitutionella ståndsförfattningens tid 1809—66.

På författningens område åstadkommo emellertid "1809 års män" ett storverk: 1809 års regeringsform (se d. o., sp. 1208). Tanken att bygga författningen på nationell historisk erfarenhet, som ej varit främmande för 1719 och 1772 års lagstiftare, men af dessa endast på ett ofullständigt sätt förverkligats, denna tanke blef nu genomförd med större insikt och på grundvalen af en genom den gustavianska tidens olyckor vidgad erfarenhet, i det den nya författningen fullständigt uppbyggdes på maktfördelningens princip. Därtill bidrog emellertid ock inflytande af Montesquieus och Sieyès' (se d. o.) idéer, som pekade åt samma håll som de inhemska erfarenheterna; särskildt röjde det af Hans Järta (se d. o.) författade motiverande inledningsmemorialet till regeringsformen Montesquieusk inverkan. Denna grundlag uppställde starka garantier mot konungamaktens missbruk: ett konstitutionellt ansvarigt statsråd (se d. o.) i st. f. det 1789 afskaffade riksrådet, en hvart 5:e år sammanträdande riksdag med ej blott andel i lagstiftningen och fullständig beskattningsrätt, utan ock med statsregleringsrätt (se Statsreglering) samt en lagfäst tryckfrihet, men den bevarade åt en duglig och plikttrogen konung möjligheten att såsom ett aktivt statsorgan verka för rikets bästa. Den form, som härigenom gafs åt vårt statslif, består ännu i hufvudsak. Naturligtvis har den modifierats efter tidernas omskiftelse, men under mer än 100 år har S:s folk haft möjlighet att tillgodose de uppgifter, till hvilkas lösning författningen skall ge ramen, utan att det behöft förslita sina krafter på anskaffandet af en ny sådan ram. — Det syntes emellertid till en början tvifvelaktigt, huruvida riket skulle kunna upprättas efter de yttre olyckorna och ur det inre förfallet. Hvad som framför allt saknades var en ledande personlighet. En sådan erhölls, då Karl Johan 1810 valdes till tronföljare (se Karl, sp. 988—1002). Genom makten af sin personlighet ingöt han ny ande inom förvaltningen och väckte åter till lif nationens tro på sin framtid. I sistnämnda hänseende hade unionen med Norge (1814), den förnämsta frukten af hans utrikespolitik, stor betydelse. Af föreningen mellan den skandinaviska halföns brödrafolk väntade man för dem båda trygghet och styrka, och detta kändes som en ersättning för hvad som gått förloradt för S. genom afskiljandet af den finska riksdelen. Med tiden skulle de förhoppningar, som knötos vid detta Karl Johans verk, visa sig bedrägliga, men det beredde dock onekligen båda folken fördelar under de 90 år det bestod (se Sverige-Norge). Verkningarna af den nationella pånyttfödelsen visade sig ej minst på den materiella och andliga kulturens områden. Göta kanal (se d. o.), ett jätteverk för sin tid, bragtes till utförande; genom 1834 års realisation (se Myntrealisation, sp. 64) gjordes slut på den nya förvirring i penningväsendet, som den Napoleonska tidens krig vållat. Förberedd genom den gustavianska vitterheten, om också delvis i opposition därmed, inbröt den svenska skaldekonstens guldålder. En vetenskaplig produktion framträdde, som kunde täfla med frihetstidens och åtminstone på det humanistiska området öfverträffade den, och genom 1842 års folkskolestadga lades grunden till svenska folkskoleväsendets storartade utveckling. Den tid, då Karl XIV Johan som konung (1818—44) ledde S:s öden, karakteriserades af motsatsen mellan frihetssträfvanden och den politiska reaktionen (se Reaktion 4 och Heliga alliansen). S. undgick sådana brytningar, som häraf på många håll framkallades. Äfven här stodo dock ett liberalt och ett konservativt parti mot hvarandra. Tvisten mellan dem gällde likväl ej frågan, om S. skulle vara ett land med konstitutionell frihet. Detta var fastslaget genom 1809 års R. F. och respekterades äfven af konungen och de konservative. Hvad den liberala oppositionen bekämpade var byråkratiska missbruk, som trots allt bibehållit sig från frihetstiden; indragningsmakten (se d. o., sp. 579); vidare att konungen vid regeringens förande lämnade mindre rum åt den konstitutionella rådkammaren, än som syntes öfverensstämmande med författningens ande (det s. k. "allenastyrandet"), och slutligen att maktfördelningen i 1809 års R. F. tillämpades på ett sätt, som onekligen stundom hindrade fruktbärande samverkan mellan regering och riksdag. Det sistnämnda ville det liberala partiet bota genom författningens utveckling efter parlamentariska riktlinjer, men häremot reste konungen, understödd af de konservative, ett bestämdt motstånd. Innerst berodde motsatsen mellan de båda partierna på det liberala partiets individualism (se Liberal), som ifrigt bekämpades af de konservative, och häraf fick den viktigaste tvistefrågan, den om ståndsförfattningens upphäfvande, sin karaktär (se Riksdag, sp. 338 ff.). Vid 1840 års riksdag syntes den liberala oppositionen skola få öfvertaget. Karl Johan godtog då departementalstyrelsen (se Departement), ehuru han däri befarade ett steg i parlamentarisk riktning, men hindrade dock oppositionen att bli herre öfver regeringsmakten, och ett radikalt representationsförslag, som den lyckats få hvilande, föll vid nästa riksdag 1844. Oskar I (1844—59; se vidare Oskar, sp. 998—1006) hyllade i olikhet mot fadern liberala idéer, men förmådde dock ej lösa representationsfrågan. Åtskilliga liberala reformer — indragningsmaktens upphäfvande, 3-åriga riksdagsperioder, kvinnors lika arfsrätt och myndighet, en på initiativ af Oskar I redan under hans kronprinstid igångsatt human reform af fångvårdsväsendet, fattigvårdens ordnande, det också från konservativt håll påyrkade afskaffandet af husbehofsbränningen (se Brännvinslagstiftning, sp. 437) samt lättandet af det merkantilistiska näringstvånget — genomfördes emellertid under hans regering. Men nu tog den revolution i vårt kommunikationsväsen sin början, som järnvägsbyggandet (se Järnväg, sp. 424 ff.) innebar, och drog intresset från de mera politiska inre frågorna. — Karl Johan hade efter sin tronbestigning undvikit inblandning i främmande länders förvecklingar och till misshag för de liberale sökt ett stöd för sin fredspolitik i en anslutning till det reaktionära Ryssland. Oskar I närmade sig i stället västmakterna, hvilket var nära att medföra S:s deltagande i Krimkriget (se d. o. och Novembertraktaten). I olikhet med Karl XIV Johan sympatiserade Oskar I och hans efterträdare Karl XV (1859—72; se Karl, sp. 1002—08) med skandinavismen (se d. o.), men deras häraf starkt påverkade utrikespolitik kom dock ej att medföra S:s deltagande i 1848 och 1863 års danska krig (se om dessa Slesvigska krigen). — Karl XV förmåddes af justitiestatsministern Louis De Geer att återupptaga den för en tid undanskjutna representationsreformen. Dess lösning förbereddes genom 1862 års kommunallagstiftning (se Kommunernas historia, sp. 677, och Landsting 2) och 1863 års förordning om allmänt kyrkomöte (se d. o., sp. 507 ff.), och den kom till stånd genom antagandet vid 1865 års riksdag af De Geers förslag till en på tvåkammarsystem och riksdag hvarje år grundad riksdagsordning. Att de fyra stånden behöfde ersättas med en mera tidsenlig folkrepresentation, är oförnekligt. Det politiska arbete, till hvars utförande de användt sin 1809 erhållna ökade makt, hade dock varit långt ifrån värdelöst. En mängd nyttiga saker åstadkoms genom deras medverkan eller på deras initiativ, och under tider, då i många andra länder rådde despotism eller anarki, njöt S. tack vare dem lagbunden frihets välsignelse.

Litteratur

Utom i specialundersökningar och urkundspublikationer, som här ej kunna uppräknas, har S:s historia gjorts till föremål för ingående behandling i arbeten, som åsyftat att ge en totalbild däraf. Början till en sådan svensk historieskrifning, höjande sig öfver krönikans nivå, gjordes af O. von Dalin (se d. o.) och Lagerbring (se d. o. 1), men först genom E. G. Geijers epokgörande arbeten "Svea rikes häfder" (1825) och "Svenska folkets historia", I—III (1832—36) gafs uppslaget till en inhemsk svensk rikshistoria enligt den moderna vetenskapens fordringar. Framställningen i det förra kom dock ej att framföras längre än t. o. m. vikingatiden, och det senare afbröts med Kristinas tronafsägelse. Det fullföljdes emellertid af F. F. Carlson genom "Sveriges historia under konungarna af Pfalziska huset" (7 dlr, 1855—85), sträckande sig till 1706 (d. 8, fullföljande Karl XII:s historia till 1710, författad af sonen E. Carlson, utgafs efter dennes död 1910). Öfver frihetstiden hade Geijer 1838 utgett en banbrytande öfversikt (se Geijer, sp. 858), och denna tid har sedan utförligt behandlats af K. G. Malmström i "Sveriges politiska historia från K. Carl XII:s död till statshvälfningen 1772" (6 dlr, 1855—77; ny, delvis omarb. uppl. 1893—1901). Som en fortsättning däraf framstår K. T. Odhners "Sveriges politiska historia under konung Gustaf III" (3 dlr, 1885—1905), behandlande tiden 1771—88. Tack vare dessa arbeten föreligger således en nästan sammanhängande och i förhållande till forskningens ståndpunkt vid utgifningen fullt vetenskaplig svensk rikshistoria i stor stil intill 1788. Mera öfversiktliga, men dock afsedda att motsvara vetenskapens fordringar äro de genom samarbete af flera författare tillkomna verken: "Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar" (6 dlr, 1877—81), utg. på förlag af K. Hj. Linnström, och "Sveriges historia intill tjugonde seklet, utg. af Emil Hildebrand" (10 afd. i 5 bd, 1903—10), hvilka komplettera de ofvannämnda stora hufvudarbetena genom tagen hänsyn till vid dessas tillkomst ej kända forskningsresultat och genom framställningens utsträckning till tiden efter 1788. A. M. Strinnholms vidlyftigt anlagda och på grundlig forskning hvilande "Svenska folkets historia från äldsta till närvarande tider" (5 dlr, 1834—54) hann ej framföras längre än till 1319 och hans "Sveriges historia i sammandrag" (3 dlr, 1857—60) ej längre än till 1560. Ett jätteverk är A. Fryxells "Berättelser ur svenska historien" till frihetstidens slut (46 dlr, 1823—79; ny oförändrad uppl. 1900—04), som genom författarens oförlikneliga populära berättartalang inom vida kretsar väckt intresse för och spridt kännedom om fäderneslandets gångna tider. En populär helhetsskildring med samma titel, men mindre utförlig påbörjades 1860—75 af G. Starbäck och fullföljdes 1875—81 af P. O. Bäckström till Karl XV:s död (tills. 23 dlr). Under utgifning äro ytterligare tre likartade verk: "Svenska folkets historia af H. Schück, H. Almquist, A. Stille och K. Hallendorff" (1914 ff.), E. Svenséns "Svenska historien för svenska folket" (1914 ff.) och K. Grimbergs "Svenska folkets underbara öden" (1916 ff.), alla med beaktansvärda — stundom djärfva — nya uppslag. — En på vetenskaplig forskning grundad kännedom om S:s historia erhöll utlandet först genom den tyske historikern Ch. F. Rühs "Geschichte Schwedens" (5 dlr, 1803—14; öfv. till sv. 1823—25), men sedan har hvad inhemsk forskning uppdagat om vår historia intill 1772 gjorts tillgängligt för utländska läsare därigenom, att Geijers "Svenska folkets historia", F. F. Carlsons skildring af den Pfalziska tiden och L. Stavenows af frihetstiden (ett för utlandet lämpadt brottstycke ur hans framställning af tiden 1772—1809 i "Sveriges historia intill tjugonde seklet") i tysk öfv. införlifvats med det stora af A. H. L. Heeren och F. A. Ukert grundlagda samlingsverket "Geschichte der europäischen staaten".

S. B.