Sverige och Norge 1814/XXII
| ← XXI |
|
XXIII → |
XXII.
Från h. m. drottningen till h. exc. herr grefve Ruuth.
Herr grefve Ruuth. Jag är nu lyckligen återkommen likasom äfven kungen. Vid min ankomst mötte mig öfverståthållaren i spetsen för borgerskapet vid tullen, och höll ett tal, på hvilket jag måste svara. Mest af allting har emellertid det emottagande förvånat mig, som kommit mig till del från den lägre befolkningens sida (»les badeaux de la ville»), ty ända från Nyboda backe och fram till min port voro glädjeropen oafbrutna, och till och med min trappa var så uppfylld med folk, att jag endast med svårighet kunde komma fram. Jag vet verkligen icke, hvarför jag rönte ett sådant emottagande, men så var emellertid förhållandet, hvilket förvånar mig så mycket mera, som för endast fyra år sedan man till och med fruktade för att min vagn skulle blifva smutskastad. Sådana äro lifvets växlingar, än upp och än ned, ja, man kan till och med ibland falla tillbaka från en ganska upphöjd plats. Härmed må nu vara huru som helst, så inser jag fullkomligt, hvilket värde jag bör sätta härpå samt att en dylik hyllning har bra liten betydelse. — — —
Ni känner förmodligen redan kungens val utaf kommissarier,[1] de äro fyra: h. exc. Rosenblad, biskop Rosenstein, Adolf Mörner och Wirsén. — — — Man berättar, att kronprinsen skickat Platen med ett bref till prins Kristian för att bedja honom afresa och låta statsrådet mottaga hans afsägelse.[2] Det är ej omöjligt, att kronprinsen beviljar honom det möte hvarom han så mycket uttalat sin önskan. Vi få väl se, huru det går. För min egen del hyser jag likväl föga hopp om lugnets återställande. — — — —
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under september månad 1814: — — — Kort tid före kronprinsens afresa från Stockholm för att träffa kungen uti Göteborg blef utnämningen af konungens kommissarier bekant. Dessa hade blifvit utsedda för att bevaka konungens intressen och å hans vägnar öfverlägga med stortingets medlemmar samt föreslå de nödvändiga förändringar uti den vid Eidsvold antagna konstitutionen, som man under kronprinsens vistelse uti hufvudstaden hade utarbetat. Wirsén, hvilken efter kronprinsens afresa stannat kvar i Norge för att hjälpa grefve Essen med förvaltningen af landet och i sin egenskap af statssekreterare för krigsärenden hade om händer de medel, som voro afsedda för kriget, utnämndes till kommissarie, likaså äfven statssekreteraren för finansärenden, grefve Adolf Mörner, samt biskopen i Linköping, Rosenstein, denne senare därför, att prästerskapet tyckes hafva ett stort inflytande i Norge. Rosenstein är dessutom en mycket klok karl, som förstår att rätta sig efter omständigheterna. Det ansågs vara nödvändigt, att kommissarierna skulle erhålla någon uti spetsen för sig, som kunde vara i stånd att värdigt representera och som med vana vid dylika angelägenheter förenade anseende uti Sverige samt en rang och personlighet, som kunde imponera på norrmännen. Kronprinsen tänkte först på Lagerbring, som hade stor erfarenhet och var medlem utaf statsrådet, men denne undanbad sig uppdraget på grund utaf sin klena hälsa; kronprinsen utvalde därför Rosenblad, hvilken äfven är statsråd och, alldenstund han länge varit statssekreterare för inrikes ärenden, en mycket erfaren man. Denne antog genast uppdraget samt kände sig särdeles smickrad öfver konungens förtroende. — — — Den grundliga kännedom, som Rosenblad ansågs äga om Sveriges inre angelägenheter och förvaltning, gjorde, att detta val vann ett allmänt godkännande. Redan på förhand hade Wetterstedt blifvit utsedd att vara en af kommissarierna i Norge, därför att han i sin egenskap af hofkansler redan länge varit nyttjad i diplomatiska värf och på grund häraf åtnjöt kronprinsens synnerliga förtroende samt af honom högt värderades. Oaktadt kronprinsen flera gånger tillskrifvit honom att påskynda sin hemresa, hade han likväl ännu icke kommit tillbaka från Frankrike, där han jämte fältmarskalken Stedingk haft i uppdrag att underteckna den afslutade freden. Hans hemresa hade af åtskilliga omständigheter blifvit fördröjd, så att han först var kronprinsen till mötes i Göteborg, då denne stod i begrepp att därifrån återvända till sitt högkvarter i Norge, hvilket fortfarande var förlagdt till Fredrikshald.
- ↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under september månad 1814: — — — Några dagar före sin afresa skickade kronprinsen f. d. statsrådet Platen med ett bref till prins Kristian för att uppmana honom att så fort som möjligt afresa från Norge och i stället för att uti stortinget personligen afgifva sin afsägelse sända densamma skriftligen; han lyckades likväl ej att fullständigt öfvertala prinsen, ty denne hade sina hemliga, först sedermera bekanta skäl att icke vilja lämna Norge så skyndsamt, som kronprinsen önskade.