Sveriges Gamla Lagar/Band VI/Företal

←  Tillägnan

Samling af Sveriges Gamla Lagar — Band VI av C. J. Schlyter Företal

Helsinge-lagen  →

I. FÖRETAL TILL HELSINGELAGEN.

A. Om handskrifterna af Helsingelagen.

Den enda handskrift af Helsingelagen som, så vidt bekant är, nu finnes i behåll, är den numera aflidne Brukspatronen Magister Sam. Berglind i Gefle senast tillhöriga, och af honom år 1823 till Upsala Akademi-Bibliothek skänkta pergamentscodex, sign. N:r 49, hvilken, af den anledning, att der i slutet är tillagd Uplandslagen Ärfda-Balk, blifvit i korthet beskrifven i företalet till UplL. sidd. VII, VIII. Der är ock anmärkt att nämnde Ärfda-Balk synes vara skrifven i medlet af 14:de århundradet^[1], och af samma hand som Helsingelagen, hvilken uptager de 65 första bladen af handskriften. Emellan foll. 20 och 21 är ett blad bortskuret, hvarigenom förtekningen på flockarne i Ärfda-Balken och början af första flocken gått förlorade^[2]. Emellan foll. 32 och 33 hafva, såsom det synes, sex blad gått förlorade, innehållande en del af fl. 2 ManhB., de följande 11 flockarne och början af fl. 14 samma Balk^[3]. Emellan foll. 40 och 41 är åter ett blad bortskuret, hvarigenom förtekningen på flockarne i Jorda-Balken samt första och en del af 2:dra flocken gått förlorade^[4]. Efter Helsingelagens slut följa på andra sidan af fol. 65 några af senare händer anteknade Latinska böner, som börjas: Scio domine iesu christe quod in quacunque die &c. Foll. 66 o. följ. innehålla UplL:s Ärfda-Balk; och som om denna del af handskriften närmare underrättelse är meddelad i företalet till UplL., så skola vi här endast uppehålla oss vid den delen, som innehåller HelsL. Balkarne, hvilkas titlar äro med rödt bläck skrifne öfverst på sidorna, hafva rubriker och förtekningar på flockarnes innehåll, och äro prydde med stora målade begynnelsebokstäfver. Flockarnes början utmärkes med Romerska siffror, samt merendels med ny rad och en mot två raders höjd svarande målad begynnelsebokstaf; men några flockar utmärkas endast med siffror och en mindre, merendels målad begynnelsebokstaf^[5]. Stora bokstäfver inuti texten äro merendels märkte med ett rödt streck. Bokstafven þ brukas här, äfven stundom i stället för t, hvarpå exempel nedanför skola anföras. Ett skiljetecken, alldeles likt det som förekommer i cod. B af Vestmannalagen^[6], finnes äfven här, endast i slutet af raderna; jag har här i tryck utmärkt det på samma sätt som i VML.^[7] Prof af stilen lemnar Tab. I, som äfven uptager de här förekommande mindre vanliga förkortningar. Uteglömda ord eller bokstäfver äro tillsatta ofvanför raden^[8], på några ställen, såsom det synes, af en något senare hand^[9]; på ett ställe är en uteglömd bokstaf tillsatt nedanför raden^[10]. Misskrifna ord äro ofta öfverstrukna^[11], stundom med rödt streck^[12]; på några ställen märkta med undersatta punkter^[13], eller utplånade^[14]. I grammatikaliskt afseende råder i denna handskrift mycken oreda; så förekommer här ofta accusativus i stället för nominativus, t. ex.

alla, annan, fiærþung, hwan, kirkiu, skaþa &c, för allir, annar, fiærþunger &c.

Likaså nominativus för accusativus:

a ganga, annar, blea, krona, klarker, nokor &c. för a gangu, annan &c.

Äfven på flera ställen nominativus för genitivus eller dativus, singularis för pluralis &c. Jämväl orthographien är ganska oregelbunden; så förekommer ofta a i stället för e eller i, t. ex.

bonda, böta, enna, eþzöra, fora, garþa, himarikas, iorþanæ, komænda, wnnan, vppa &c

a för u eller o:

alla, datter, frilla barn, giorþa, howazman, hwæria, kunar, legha kuná &c.

æ för e eller i i slutet af ord:

baþæ, biornæ, bolæ, empnæ, foræ, liftapilsæ, vtæ &c.

æ för u eller o:

allæ, andræ, bryggiæ, delæ, fastædagh, leghædrænger, moghæ, mölnær, watn tæppær, öghæn &c.

i för a:

affrökis, andri, bötis, göri, görin, haldi, iamlingæ, malzeghindæ, oklandit, skifptis, tamin, wændis &c.

u för a:

annur, aþulz manz, boghu böter, bughu, hælghun dagh, siælu mæssur, skylduster, taku, vilu &c.

o för a:

nokro, swo, worþer, worþmaþer.

æ för a:

bæþæ, ræþæ, skæl, stændæ, ællom, ællær.

u för i:

aflung, akur, brænnur, ensamun, fæþurnæ, giptur, giærþunæ, kristnur, næmpdur, oþunzdagh, provastunum, sættu, takur, wæru, þæssur, æptur &c.

i för u:

köpi iorþir, quarstaþi, raþini, siængi, stæmpnidagh, ængi, ærwiþi.

y för i:

baþy, byscupi, friþy, fryþ, guþy, mæþsumbry, saklösyr, synum &c.

ö för e:

böndör, forö, færskö, gangör, malzeghandön, waxör, öptir.

ö för a:

haldö, hindröþer, löskö læghiæ, næfsös, sarön.

ö för o eller u:

gööz, mölnöstaþ, sönz, warö.

þ för t:

bruþ, hemolaþ, hwaþ, pæþurs mæssu, wiþnæ, wiþzorþ &c.

th för t:

alth, ath, borth, bruth, giorth, withnis, þithstlæ &c.

t för þ eller d:

blant, blotlæti, byutz.

gh eller g för k:

aghri, tagha, waghnæ skifptæ, wagnaspiæl.

fp för f eller p:

gifptur, hæfptum, skifpti, æfptir &c.

fw för f eller w:

afwlæ, arfws, hafwþi, halfwræ, hfwar, næfwna &c.

hw för w:

hwarfriþi, hwarþer, hwitæ

Bokstäfver fördubblas:

aa, aarf, barnaa, gaa, gaarþ, skaal, een, geet, ii, liif, bollæ, minnnæ bool, boort, gooz, forrra, eþzörtt, huus, suua, svva, röönt &c.

Då lika consonanter i två ord sammanstöta, uteslutes stundom den första af dem:

skiutu(m) mötæ, KgB. 11:pr. þre(m) markom, ÞgB. 4:2. barn(s) sins, ÆB. 13:7. wtmark(t) taki, ViþB. 15.

Bokstäfver omflyttas:

aghuwæn, löns, lööns.

Denna handskrift, hvilken jag i noterna utmärkt med bokstafven A, har ej blifvit följd då HelsL. år 1609 första gången af trycket utgafs; men dermed öfverensstämmande läsarter äro anmärkta bland de vid slutet af 1609 års edition bifogade varianter; och att dessa läsarter äro hämtade ur ifrågavarande handskrift, och ej ur en annan dermed öfverensstämmande, kan slutas af anmärkningen vid ViþB. 6, som röjer ett misförstånd af en rättelse i denna handskrift, hvarigenom i stället för snær blifvit läst snärs^[15].

Att den nu beskrifna handskriften af Helsingelagen är den enda som, så vidt bekant är, numera finnes i behåll är redan sagdt. Det bekanta Notarii publici betyget af år 1374, som redan omnämnes i en af Lundius år 1687 utgifven disputation^[16], och sedermera blifvit aftryckt i Rudbecks Atlantica, 3:dje Bandet sidd. 445, 446, visar att i afseende på en förstnämnda år förekommen fråga, ej mindre än fyra handskrifter af denna lag blifvit med hvarandra jämförda. Nämnda dokument, utfärdadt af Olavus Nicolai, prest och kyrkoherde i Tyllinge, samt påflig notarius publicus, innehåller nemligen att då Ärkebiskopen i Upsala Birger d. 16 October 1374 vistades i en hamn benämnd Svartasund i Norrala socken och Baldanes (Bållnäs) kontrakt, så hade för honom blifvit framvisade tre lagböcker, innehållande Helsingelagen, ur hvilka han lät sig föreläsas det stycket i början af sista capitlet i Þingmala-Balken, som lyder sålunda: Sva skiptis Landum tväggia Konunga mällan at Sverikis oc Norikis birias ij Uluthräske och ledhir äptir ijsma^[17] fämtan vikno langan &c.^[18]; och hade vid noggrann undersökning befunnits att alla dessa tre böcker på ifrågavarande ställe klarligen och uttryckligen öfverensstämde med den lagbok för Helsingland, som plägade förvaras, fästad med järnkedjor, i Silångers kyrka af Medelpads kontrakt i samma land och stift, till landets gemensamma begagnande och efterrättelse, och hvilken bok Ärkebiskopen hade låtit hämta till sig^[19]. Det är från detta dokument den i senare tider upfunna och i Cancelli-Collegii företal till den år 1736 stadfästade lagboken uptagna dikten om ”lagars afskrifter, som dels med runor, dels med då brukliga bokstäfver varit på trä och balkar upritade och med kedjor i kyrkor och andra allmänna eller enskilda hus häftade och förvarade,” leder sitt ursprung; och utan tvifvel är det på samma grund, jämte den omständighet att det anförda stället i Helsingelagens Þingamala-Balk saknades i de tryckta editionerna af HelsL., som Hadorphs mening om en äldre Helsingelag stödjer sig^[20]; likasom ännu Burman i samma dokument finner sin mening om ”tväggehanda Helsinge lagböcker” bestyrkas^[21]. Originalet till anförda dokument finnes numera ej i behåll^[22]; men intet skäl är dock att betvifla dess äkthet, i synnerhet sedan det der anförda sista capitlet i Þingmala-Balken, hvilket saknats i de äldre editionerna af HelsL., funnits i den ännu i behåll varande handskriften af denna lag^[23]; och hvad i nämnda dokument berättas om de fyra jämförda handskrifterna af HelsL. kan derför med fullt skäl anses som trovärdigt; men att den i Silångers kyrka förvarade handskrift skulle varit med runor ristad på balkar, derom säges i oftanämnda dokument icke ett ord; tvärtom vederlägges denna tydning derigenom att handskriften kallas en lagbok (liberlegum)^[24]. — Då HelsL. år 1609 första gången af trycket utgafs, funnos ännu i behåll flera handskrifter af denna lag. Nämnda edition är tryckt efter en numera förlorad handskrift; af de vid slutet bifogade varianter igenfinnes väl en stor del i den handskrift som ännu är i behåll, och hvilken sannolikt varit af utgifvaren begagnad^[25], men ännu flera äro de läsarter som blifvit hämtade ur andra handskrifter; och att flera sådana blifvit jämförda, kan man finna deraf, att det stundom, om läsarter som ej finnas i cod. A, anmärkes att de finnas i flera handskrifter, då det heter: ”alii add.”, ”aliqui add.”, ”desid. in quib.”, ”aliqui non habent”, ”alii non habent”^[26]; skulle man ock ej kunna lita på noggranheten af dessa uttryck, så är det åtminstone visst att två handskrifter, hvaraf den ena blifvit följd af utgifvaren, och den andra jämförd, funnits i början af 17:de århundradet, men sedermera gått förlorade. Att en numera förlorad handskrift af HelsL. funnits ännu i Lundii tid, skulle följa deraf att han, i företalet till den jämte Loccenii Latinska öfversättning utgifna Uplandslagen sid. 10, ur gamla ”membranae” af HelsL. anför orden: ”böte ok hwar sum han taker, til thridia mans;” men då dessa ord stodo att läsa i den tryckta HelsL. ManhB. 38. (undantagande att der står fiärda och icke thridia), så har Lundii mening förmodligen endast varit att citera HelsL., sådan denna lag var af trycket utgifven; men om ock hans mening varit att åberopa handskrifter, som på det anförda stället innehölla en från den tryckta texten afvikande läsart, och om för sådant ändamål ordet fiärda blifvit ändradt till thridia, så kan det dock numera icke sättas i fråga att dylika upgifter af Lundius skulle förtjena någon upmärksamhet^[27]. Uti en i 3:dje bandet af den af v. Savigny, Eichhorn och Göschen utgifna Zeitschrift für geschichtliche Rechtswissenschaft införd afhandling af J. Grimm, Literatur der altnordischen Gesetze, säges väl att Lundius i den sid. V ofvanför anförda disputation funnit tres libros legum antiquissimarum Helsingiae; men denna upgift grundar sig på ett misförstånd. Lundius säger endast att Magister Daniel Djurberg meddelat honom det förutnämnda dokumentet af år 1374, der de nämnda handskrifterna äro åberopade.

B. Om Helsingelagens äldre editioner.

1. Hälsinge Laghen, Som öfwer alle Norlanden, thet är Sundhedhi, Mädelpada, Ångermanland och Norrebotn, fordom brukades: Efter Then Stormächtige Höghborne Furstes och Herres, HER CARLS then Nijondes, Swerikes, Göthes, Wändes, Finnars, Carelers, Lappers j Norlanden, the Caijaners, och Esters j Lifland etc. Konungs, nådige befalning, af Trycket vthgångin. Stockholm Åhr etc. 1609. In fol.

Denna uplaga innehåller, utom titelbladet, 28 blad, hvilka, med undantag af det sista, äro numererade med Romerska siffror. I slutet läses: ”Tryckt j Stockholm, Af Anund Olufsson Helsing. Anno 1609.” Utgifvaren af denna så väl som de öfriga i Konung Carl IX:s tid tryckta lagböcker har troligen varit Riks-Antiquarien Johannes Thomae Bureus^[28]. Han har följt en numera förlorad handskrift, hvilken synes hafva varit mera korrekt än den nu i behåll varande, ehuru det är ovisst om ej rättelser blifvit hämtade ur andra handskrifter, eller till och med af utgifvaren egenmägtigt gjorda. Utom de här förekommande uppenbara tryckfel, såsom bouo, mämpna, rahi &c., för bono, nämpna, radhi &c., finnas här åtskilliga fel som måste tillskrifvas bristande språkkunskap hos utgifvaren, såsom då här förekommer marker i sing. för mark, mark i pl. för marker, marker i gen. pl. för marka, uppenbarligen af den anledning att ordet i handskriften varit förkortadt; och då IIII, som utan tvifvel stått i handskriften, här blifvit förvandladt till fiura, fastän det i dat. bort heta fiurum. Vid slutet äro tillagda ”Åtskildnader på någre ord som finnes vti de gamble skrefne Exemplaren i Hälsinge Laghen.” Dessa varianter, som uptaga de tre sista sidorna, öfverensstämma, såsom redan blifvit anmärkt, till en stor del med den nu i behåll varande handskriften, hvilken synes hafva varit af utgifvaren begagnad^[29]; men många äro hämtade ur andra, numera förlorade handskrifter. Hvad i denna edition förekommer mest anmärkningsvärdt, är att den förut omnämnda sista flocken i Þingmala-Balken, om gränsorna emellan Sverige och Norrige, här icke allenast alldeles saknas i texten^[30], utan ock icke med ett enda ord omnämnes bland de anteknade varianterna, ehuru det alldeles icke är troligt att denna flock saknats i alla de af utgifvaren begagnade handskrifterna, då den funnits i alla fyra år 1374 jämförda handskrifterna, och äfven står att läsa i den enda nu i behåll varande handskriften, hvilken dessutom högst sannolikt varit en af dem, som 1609 års utgifvare jämfört. — Enär den handskrift som blifvit följd i denna edition, hvilken ligger till grund för de öfriga äldre uplagorna af HelsL., numera ej finnes i behåll, hvarför denna edition måst behandlas såsom en handskrift, så har jag i noterna beteknat densamma med bokstafven B; de i slutet anmärkta varianterna har jag deremot kallat C.

2. Sweriges Rijkes Landz- och StadzLagh &c. Stockholm, 1643. (Vide ÖGL. praef. pag. XIX.)

Helsingelagen uptager 52 med Arabiska siffror numererade sidor, titelbladet inberäknadt, på hvars frånsida företalet läses. Denna uplaga är aftryckt efter 1609 års edition; titlen är lika lydande, utom det att här nederst läses: ”Tryckt på nytt i Stockholm, Af Henrick Keyser, Åhr 1643.” Med flockarnes titlar är här likadan ändring gjord som i Uplandslagen^[31]; och likasom i nämnda lag, så är äfven här den äldre uplagans orthographi ej noga iakttagen. Dessutom finnas här många tryckfel, hvartill hör att ord ej sällan äro i förbigångna, stundom tillagda. De i original-uplagan efteråt bifogade varianterna äro här uteslutna.

3. Sweriges Rijkes Gamble Laghböker &c. Stockholm, 1650. (Vide ÖGL. praef. pag. XX.)

Helsingelagen, som här uptager 84 med Arabiska siffror numererade sidor, titelbladet inberäknadt, är, likasom Uplands- och Östgötalagarne i samma uplaga, aftryckt efter 1643 års edition. Titlen är lika med den i de äldre editionerna, utom det, att här nederst läses: ”Stockholm, Tryckt hoos Henrich Keyser.” Några uppenbara tryckfel i 1643 års edition äro här rättade, men många nya fel hafva kommit i stället; hvaribland det som förekommer i ÆB. 3:pr., fäster i stället för äster, har vunnit ett slags märkvärdighet derigenom, att det blifvit anmärkt bland de i 1665 års uplaga efter originaleditionen aftryckta varianterna.

4. Swerikes Rikes Lagh-Böker &c. Stockholm, 1666. (Vide ÖGL. praef. pag. XX.)

Helsingelagen, hvilken, utom titelbladet, har 25 med Arabiska siffror ehuru till större delen orätt numererade blad, är aftryckt efter 1609 års edition. Titeln är den samma som i de äldre uplagorna, utom det att här nederst läses:

Cum gratia & privilegio S. R. M. Sveciae. Tryckt i Stockholm, hoos Ignatium Meurer, Kongl. Booktryckiare medh egen bekostnat, ock fins hoos honom til kiöps. Åhr 1665.

Med flockarnes titlar är här samma ändring gjord, som i 1643 års edition. Bland de här förekommande tryckfel må anmärkas att på flera ställen ord äro förbigångna. I brädden äro tillagda hänvisningar till motsvarande ställen i de andra lagarne, äfvensom korta anmärkningar angående textens innehåll, t. ex. ”Aff andrum sokn bönder och Präster så många som asämber,” KkB. 2. ”Taki soknamän slikan som the wilia,” KkB. 6. &c. De i originaluplagan tillagda varianterna äro här aftryckta, hvarvid blifvit tillagd rättelse af ett fel i 1650 års uplaga, såsom nyss är anmärkt.

Bland de af Loccenius utarbetade Latinska öfversättningar, som äro omtalade i företalet till Östgötalagen, sid. XXII, finnes äfven Helsingelagen, med undantag af Kyrk-Balken, om hvilken här läses den anmärkning, att denna Balk är den samma som den vid slutet af Stadslagen bifogade Kyrk-Balkan samt Uplandslagens Kyrk-Balk, hvarför läsaren dit hänvises. Att Loccenius följt den nyaste editionen af år 1665, synes af åtskilliga ställen i öfversättningen.

C. Om närvarande edition af Helsingelagen.

Då af Helsingelagen ej mera än en handskrift finnes i behåll, så har denna, ehuru defekt, måst läggas till grund för texten. De stycken, som i handskriften gått förlorade, har jag måst aftrycka efter 1609 års edition, och jag har, för att göra desamma vid första ögonkastet igenkännliga, utmärkt dem med cursif stil^[32]. Ehuru lätt det hade varit att i dessa stycken ändra orthographi och interpunktion till den i gamla handskrifter brukliga, så att t. ex. æ sattes i stället för ä, þ för th, punkt för komma o. s. v., så har jag ansett det rättaste vara att troget följa den aftryckta texten, i synnerhet som äfven derigenom det, som i brist af handskrift är aftryckt efter den äldre editionen, måste genast falla i ögonen. Flockarne har jag, der så nödigt varit, indelat i §§, hvarvid den indelning som finnes i 1609 års edition, äfven i de stycken som efter samma edition äro aftryckta, blifvit lemnad utan afseende. De vid slutet af nämnda edition bifogade varianter har jag på sina behöriga ställen anmärkt, då de ej öfverensstämt med den af mig utgifna texten. Vid de ställen som äro hämtade ur Uplandslagen har jag här, likasom i Vestmannalagen, närmast under texten tillsatt hänvisningar till de motsvarande ställena i UplL., hvarvid genom likhetstecken (=) de med UplL. mest öfverensstämmande ställen äro utmärkta; hvaremot cfr. (confer) är satt vid sådana ställen, som, ehuru mindre öfverensstämmande med UplL., dock innehålla något som är derutur hämtadt.

I afseende på glossarium är att anmärka det samma som i företalet till VML. sid. XLII är anfördt, att jag nemligen ansett onödigt att nu åter i glossarium uptaga och förklara sådana ord, som förekomma i de från UplL. hämtade ställen, och derför redan blifvit i UplL:s glossarium förklarade. Vid den efteråt bifogade förtekningen på ställens namn får jag, i afseende på de i ÞgB. 15. nämnda gränsorter emellan Sverige och Norrige, och det sätt hvarpå jag sökt bestämma dessa orters belägenhet, här framställa några allmänna anmärkningar. Då gränslinien från Uluträsk långs efter Ysmæ, hvilken linies längd beräknas i sjömil (vikur), sträckte sig från nordvest till sydost, emedan Norrige låg i sydvest och Sverige i nordost om denna linie, så måste all tanke derpå, att med nämnda träsk skulle menas Uleåträsk i Finnland, förfalla; hvaremot det är alldeles klart att härmed måste utmärkas det på den tiden till Norrige hörande Jämtlands nordliga gräns, och Ysmæ kan då ej vara annat än ett på denna gräns beläget, i nämnda rigtning gående vattendrag. Om belägenheten af Uluträsk och Ysmæ verkligen varit den som jag antagit, så har den på den tiden föga eller intet bebodda nordligaste delen af det nuvarande Jämtland hört till Sverige, såsom förhållandet också ursprungligen var med allt det öster om bergsryggen Kölen belägna landet, ehuru Jämtland och Herjedalen af den anledningen kommit att blifva förenade med Norrige, att de blifvit befolkade genom Norska kolonier^[33]. Man finner ock att denna gränsförtekning börjas på det ställe, der den dåvarande gränsen afvek från Kölen; och det är klart att afsigten med samma gränsförtekning endast varit att utmärka den delen af Norska gränsen, som, af nyssnämnda anledning, afvek från den rätta riksgränsen. — Då det vidare tillkännagifves att gränslinien från Þorþungægraþ afviker mot vester, så måste detta ställe hafva varit beläget der, hvaräst Jämtländska gränsen böjer sig i nämnda rigtning. Sedan den forna Norska gränsen (vid Alveras) viker från Helsingland, och Dalarne vidtaga, har Helsingelagens författare ej ansett nödigt att vidare upräkna de särskilda gränsorterna, utan derifrån tagit ett enda steg till Kölen (vid Hovær höghæ), och sedan i sydlig rigtning till staden Kungälf. Detta är hvad med någorlunda säkerhet synts kunna antagas, och hvaraf ledning kunnat hämtas till att ungefärligen bestämma de öfriga på anförda ställe nämnda orters läge, ehuru endast några få af dem kunnat igenfinnas på de allmänt tillgängliga tryckta chartorna. Med den ledning jag varit i tillfälle att lemna, torde dock ännu ett eller annat ställe kunna igenfinnas på de otryckta specialchartorna, till hvilka jag nu ej haft tillgång.

---

---

II. FÖRETAL TILL KRISTNU-BALKEN AF SMÅLANDSLAGEN.

A. Om handskrifterna af Smålandslagens Kristnu-Balk.

1. En pergamentscodex af Konung Magnus Erikssons Landslag, tillhörig H. E. Riksmarskalken m. m. Herr Grefve M. Brahes boksamling på Skokloster. Denne codex, som synes vara skrifven i senare hälften af 14:de århundradet, innehåller 132 blad af 1018 tums höjd och 7 tums bredd, inbundna i skinnband, som fordom varit försedt med spännen. Foll. 7 o. följ. innehålla Landslagen, hvaraf dock slutet fattas, derigenom att ett blad, innehållande de 4 sista capitlen i Tjufva-Balken, gått förloradt. De 6 första bladen innehålla Smålandslagens Kristnu-Balk, skrifven af annan, men samtidig hand. Öfverst på första bladet är af senare hand i 17:de århundradet anteknadt: Thetta Synes wara Wæxiö Kyrckielagh^[34]. De nämnda 6 första bladen hafva hört till ett lägg som innehållit 8 blad (eller 4 inom hvarandra lagda pergamentsstycken); men de sista två bladen äro bortskurna. Härigenom har dock intet gått förloradt af Kristnu-Balken, som uptager ej fullt hälften af sista sidan; men huruvida de två förlorade bladen innehållit fortsättning af Smålandslagen, eller icke, derom kan af de smala remsor som af dessa blad återstå, ingen ting slutas. I förra fallet har denna handskrift af ifrågavarande Kristnu-Balk hört till en fullständig handskrift af Smålandslagen, hvilken blifvit stympad för att lemna sin Kristnu-Balk åt närvarande handskrift af Landslagen^[35]; i senare fallet har Kristnu-Balken för samma ändamål blifvit särskildt afskrifven. Det förra kan väl icke antagas såsom säkert derför, att två blad äro bortskurna, enär det är möjligt att skrifvaren ej kunnat så noga i förväg beräkna att Kristnu-Balken skulle rymmas på sex blad; men det synes dock vara sannolikt, då handskrifterna af Kristnu-Balken och Landslagen äro samtidiga, och det är troligt att om den förra blifvit särskildt afskrifven för att sammanbindas med en vid samma tid gjord afskrift af Landslagen, alltsammans hade blifvit skrifvet af samma hand; och till motsatsen kan icke slutas deraf, att något mera än hälften af sista sidan efter Kristnu-Balkens slut blifvit lemnad ledig, enär det är ganska vanligt, såsom ock förhållandet är i denna handskrift af Landslagen, att Balkarne börjas på ny sida, och till och med hela sidor eller blad emellan Balkarne blifvit förbigångna, för att lemna rum åt senare tillägg. I hvilketdera fallet som hälst kan det såsom säkert antagas att denna Kristnu-Balk (såsom den i slutet kallas, eller Kyrk-Balk, såsom den benämnes i en annan handskrift^[36]), icke varit en särskild kyrkrätt, utan utgjort en del af en hel lagbok. Den tillfälliga omständighet, att det öfriga af Smålandslagen, hvilket, sedan M. E. Landslag blef antagen, kom ur bruk, numera ej i någon handskrift finnes i behåll, bevisar icke att en fullständig Smålandslag aldrig funnits, enär det måste vara för hvar och en begripligt att handskrifter som för 500 år sedan funnits, kunna hafva gått förlorade, och det är alltför väl bekant att ett sådant öde träffat handskrifter, som ännu i 17:de århundradet funnits i behåll; jag behöfver blott åberopa det närmast liggande förhållandet med Helsingelagens handskrifter^[37]. Att deremot en Smålandslag funnits, hvaraf denna Kristnu-Balk utgjort en del, det kunde, om ock ej händelsevis ett dokument af år 1340 ännu vore i behåll, hvari en Småländsk lagbok (legisterium Smalenzt) omnämnes^[38], med visshet slutas deraf att, såsom förhållandet med de öfriga i behåll varande landskapslagarne utvisar, i Sverige i äldre tider icke funnos sådana särskilda Kyrko- eller Kristin-Rätter som i Norrige, på Island och i Danmark^[39], utan endast med landskapslagarne sammanhängande Kyrko- eller Kristnu-Balkar, hvilka, sedan M. E. Landslag kom i bruk, blefvo denna bifogade. Dessutom vitnar det för presterskapets magt snarare mindre än mera än de öfriga Kyrk-Balkarnes, gynnande innehållet af denna Balk, att den icke varit en af kyrkstyrelsen ensidigt författad kyrkrätt: och af flera ställen ser man att det här, likasom i de öfriga Landskapslagarne är Lagmannen som talar till folket; såsom då det i början heter: nu skulu mæn til þings fara, ok laghsaghu vara höra;... æn laghsagha var hon byrias sva (2:pr.); och då det på ett annat ställe säges: i köplaghum ok i iorþalaghum þa a præster meþ os vara i lekmanna laghum (11.); der ordet os har afseende på lagmannen och folket^[40]. Äfven må här anmärkas det sätt hvarpå i ett tillägg, som finnes i en annan handskrift, sockneboarne, i motsats mot presten, beteknas: vi varum eigh laghvaraþe til, vi aghum ei ater gælda (5:3. not. 9.). Slutligen synes det, att denna Kristnu-Balk var en del af en lagbok, af det här inflickade, men tydligen till Konungs-Balken hörande tillägget om dem som äro skylde til gizla ok gruþa^[41]. Det är genom ett lyckligt mistag, som detta tillägg har fått sin plats, och hvarigenom det blifvit möjligt att med visshet bestämma det landskap, som denna lag tillhört. Att den icke tillhört något af Svealandskapen, kan man redan med säkerhet sluta deraf, att här talas om hæraþ och hæraþs næfnd, hvilka benämningar i de Götiska landskapen svara mot hundari, hundaris næmd; äfvensom flera här förekommande ord, t. ex. fæmt, skötning &c. vitna om grannskapet med Vester- och Östergötland; hvaremot det så mycket mindre gäller såsom bevis, att vid författandet af denna Kristnu-Balk Uplandslagens Kyrk-Balk, såsom af många ställen är uppenbart^[42], blifvit begagnad, som andra ställen äro afskrifna ur ÖGL:s Kristnu-Balk^[43]. Då det nu är uppenbart att denna lag hvarken kunnat tillhöra Öster- eller Vestergötland, men det är bekant att den ännu så kallade Tiohärads lagsaga från uråldriga tider utgjort en särskild lagsaga, som dock ursprungligen sannolikt endast innefattat Värend^[44], så måste det redan af dessa skäl visa sig troligt att denna lag tillhört Tiohärads lagsaga. Detta förhållande bringas till visshet genom det förutnämnda till Konungs-Balken egentligen hörande tillägget, som enligt hvad de der förekommande ortnamn utvisa, angår det till nyssnämnda lagsaga hörande Upvidinge härad. Samma tillägg bidrager äfven till bestämmande af denna lags ålder. Ehuru det som i cap. 17:1. talas om den som af någon beskylles att hafva ur ättehögen upgräfvit hans frände, synes innefatta spår af en hög ålder, så bevisar dock en nyss anmärkta omständighet, att den år 1296 stadfästade Uplandslagen blifvit vid denna Kristnu-Balks författande begagnad, att densamma i sin nuvarande skepnad ej kan vara äldre än från slutet af 13:de eller början af 14:de århundradet; och samma förhållande bestyrkes ytterligare af det oftanämnda tillägget, som har afseende på eriksgatan, och förutsätter ett förhållande, som först i slutet af 13:de århundradet upstått^[45]. — Beträffande vidare beskaffenheten af ifrågavarande handskrift, märkes att Kristnu-Balken är försedd med en stor, röd begynnelsebokstaf, men har ingen indelning i flockar; den är skrifven med blekt bläck; prof af stilen visar Tab. II. Bokstafven þ brukas här icke, utan i dess ställe th. Såsom skiljetecken förekommer här, utom punkt, ofta derjämte ett streck, liknande comma. I början har en senare hand af 16:de århundradet på flera ställen ändrat a till å, såsom i orden waræ, swa &c.; äfvensom i blifvit försedt med en prick, hvarvid ordet fæmt af mistag blifvit ändradt till fænit^[46]. På några ställen hafva skriffel blifvit på vanligt sätt af skrifvaren egenhändigt rättade^[47]. Angående orthographien i denna handskrift må anmärkas: e förekommer på några ställen för i:

huilekin, laghleka

y för i:

gryndæ, nyu

ö för o:

höön, höna

fp för f eller p:

skifptæ, skrifptæ

z för s:

banzatte, banzlæt, syzkenum

w ofta för u:

gwz, hws, konw, liws, niw, nw, scwlde, w olather, wt &c.

r utelemnas i slutet af ord:

fæmti, giærthi, saki, syndæ, wixle &c.

Dubbla bokstäfver förekomma ofta för enkla:

aa, aaf, aat, gaangæ, gaarz, laamb, paascæ, waar, waarthæ, een, see, tolff, ij, griis, hiit, liin, wiixlæ breeff, enn, monn, renn, sonn, bool, hoon, stooll, ææng, lææst, sææ, sæænt, döö, löös &c.

På ett ställe, der lika vokaler i två ord skolat sammanstöta, är den första af dem utesluten:

tw(æ) æru (13:8.).

Af denna handskrift, hvilken, såsom fullständig, blifvit af mig lagd till grund för texten, och utmärkt med bokstafven A, finnas två afskrifter, hvilka här skola i korthet omnämnas.

a) I Palmskjöldska samlingarne i Upsala Akademi-Bibliothek, Acta eccles. pars VII sid. 467–487, finnes en i slutet af 17:de århundradet gjord afskrift af ifrågavarande Kristnu-Balk, efter den nu omtalade handskriften.

Denna afskrift har ingen öfverskrift, men öfverst på första sidan läses: ”alia manu: Thetta synes wara Wexiö Kyrkielag;” och i brädden: ”Ex codice LL. Mss. Bibl Skoklost in 4:o. står främst.” Afskriften synes vara gjord med omsorg, men har dock många fel. I brädden äro af annan hand tillagda anmärkningar angående sådana ställen i originalet, hvilka synts vara tvetydiga. Då jag på några ställen i noterna citerat denna afskrift, har jag beteknat densamma med bokstafven P.

b) En af Presidenten i Kammar-Revisionen Friherre Gustaf Rålamb år 1732 gjord afskrift in 4:o, hörande till Kammarherren Friherre Claes Gustaf Rålambs boksamling på Strö i Skåne. Denna afskrift är försedd med en så lydande titel:

KRISTNU-BALKER, Effter En gammall Permskrifft, som finnes uthi Sko-Klösters Bibliothek, afskrefwen. Och förmenes wara ett Fragment af Smålands-Lagen. 1732.

Originalets orthographi är här temligen noga iakttagen; dock har afskrifvaren på många ställen läst orätt, stundom misförstått förkortningstecken, och ej sällan förbigått ett eller flera ord. I brädden äro tillagda anmärkningar, innehållande till största delen ordförklaringar, stundom hänvisningar till andra lagar; några anmärkningar synas hafva tillkommit då afskriften blifvit collationerad med originalet, t. ex. vid ordet winnæ, fl. 17.^[48] Jag har utmärkt denna afskrift med bokstäfverna Str.

2. En pergamentcodex af K. Magnus Erikssons Landslag, tillhörig Universitets-Bibliotheket i Köpenhamn, sign. N:r 51 in 4:o af Arne-Magneanska samlingen. Denne i pergamentsband inbundne codex innehåller, utom rena pappersblad i början och slutet, 91 blad af 634 tums höjd och 514 tums bredd. Landslagen, som är skrifven i medlet 14:de århundradet, börjas på andra sidan af första bladet, och slutas fol. 88. Derefter följer af senare hand i 15:de århundradet tillagdt, under titel: her byrias ardha baker, ett i handskrifter af M. E. Landslag ofta förekommande tillägg om en utsträckt representationsrätt. På andra sidan af fol. 89 börjas Kristnu-Balken af Smålandslagen, hvars fortsättning följer på de två öfriga bladen, men två blad hafva gått förlorade^[49]. Denna Kristnu-Balk är skrifven af annan hand än Landslagen, i senare hälften af 14:de århundradet; prof af stilen visar Tab. II. Ehuru denna handskrift synes vara nästan samtidig med den förutnämnda, innehåller den åtskilliga mer eller mindre betydliga tillägg, som ej synas hafva hört till den ursprungliga texten^[50]. På många ställen har skriften, troligen genom fukt, blifvit skadad, så att bokstäfver blifvit till en del eller alldeles utplånade. I början hafva på några ställen bokstäfver blifvit ändrade eller ord tillagda af senare hand^[51]; åtskilliga fel hafva blifvit på vanligt sätt af skrifvaren egenhändigt rättade. Kristnu-Balken saknar här, så väl som i den förutnämnda handskriften, indelning i flockar. Här förekommer vanligen bokstafven þ, men stundom i dess ställe th. För öfrigt må i afseende på orthographien anmärkas att här ofta förekommer a i stället för æ, i synnerhet i förra stafvelsen af tvåstafviga ord, som hafva a i senare stafvelsen, t. ex.

alla, aru, bara, halia, uagha &c.

e förekommer ofta för æ:

er, ber, felli, heer, queld, sent, wercum &c.

Dubbla bokstäfver för enkla:

staar, een, reen, hiit, huartte, hæær &c.

Af denna handskrift, hvilken jag kallat B, finnes bland de af Assessorn N. R. Brocman efterlemnade, Kongl. Bibliotheket i Stockholm tillhöriga samlingar, i bundten N:r 8, under N:r 26, en af Brocman gjord afskrift, utgörande 6 lösa blad in 4:o, hvarvid i brädden äro anteknade varianter ur Celsii efter cod. A tryckta edition. Afskrifter är, såsom man kan vänta af Brocman, med omsorg gjord, dock på många ställen.

B. Om den äldre editionen af Smålandslagens Kristnu-Balk.

Denna Kristnu-Balk är endast en gång tillförene af trycket utgifven, i Acta literaria et scientiarum Sveciae, Anni MDCCXXXII, Upsala 1738, sidd.

71–101, under titel:

Fragmentum Legis Smolandicae, Titulum de Jure Ecclesiastico continens, in Latinum translatum, & e veteri membrana nunc primum editum a Magno Celsio, O. F.

I början, sidd. 71–77, finnes ett företal af utgifvaren, sedermera Cancellirådet m. m. von Celse^[52], deruti han först söker bevisa att denna lag tillhört Småland, eller egentligen Tiohärad; och derefter anför åtskilliga skäl för denna Kristnu-Balks höga ålder, hvilken dock ej närmare bestämmes, än att ifrågavarande lag skall vara äldre än Östgötalagen. Sidd. 77–101 innehålla lagens text, med en nedanför på hvar sida bifogad Latinsk öfversättning, jämte anmärkningar, till största delen bestående i hänvisningar till andra lagar. I sjelfva lagtexten är handskriften orthographi temligen noga iakttagen; dock finnas här många fel, härrörande af oriktig innanläsning. Öfversättningen är i allmänhet försvarlig; men flera äfven lätta ställen äro alldeles oriktigt tolkade, t. ex. då ”inlezning .. æfte barn eller bondæ,” 7:1, öfversättes: ”uxoris, marem vel feminam enixae, introductio in ecclesiam;” ”tha scal buc æfte fotum (eller såsom här läses: buth æfte fotinn) resæ,” 13:2, ”accersendus est praefectus territorialis,” o. s. v.^[53]

C. Om närvarande edition af Smålandslagens Kristnu-Balk.

Ehuru ingen anledning är dertill, att den lag, till hvilken denna Kristnu-Balk hört, skulle hafva gällt för någon annan del af Småland, än Tiohärads lagsaga, har jag ansett det redan af Celsius deråt gifna namnet Smålandslagen kunna bibehållas, häldre än att antaga det visserligen mera bestämda namnet Tiohäradslagen. — Då Köpenhamnska handskriften af denna Kristnu-Balk är defekt, och dessutom innehåller åtskilliga senare tillägg, så har jag till grund för texten lagt den äfven i den äldre editionen följda, till H. E. Herr Grefve Brahes bibliothek på Skokloster hörande handskriften. Som i ingendera af dessa handskrifter finnes någon indelning i flockar och paragrapher, så har jag gjort en sådan indelning, och utmärkt flockarne med Arabiska siffror för att erinra derom, att denna indelning är af mig gjord^[54].

---

---

III. FÖRETAL TILL BJÄRKÖA-RÄTTEN.

A. Om handskrifterna af Bjärköa-Rätten.

1. Den enda fullständiga handskrift af Bjärköa-Rätten som finnes i behåll, innefattas uti den Kongl. Bibliotheket i Stockholm tillhöriga pergamentscodex, sign. B 58, som innehåller den yngre bearbetningen af Vestgötalagen, och efter dess slut ifrågavarande stadsrätt. Som denne codex i det hela är beskrifven i företalet till VGL. sid. XIV och följande, der det äfven (sid. XIX) är anmärkt att den är skrifven omkring år 1345, så vill jag här blott anföra hvad som särskildt är att märka angående Bjärköa-Rätten, hvilken uptager foll. 105–123. Denna lag är försedd med en större röd begynnelsebokstaf, men har ingen indelning i capitel; dock börjas på tre ställen inuti texten (cap. 9, 12 och 13 i närvarande edition) på ny rad med större röd eller blå begynnelsebokstaf, och Hadorph har i brädden anteknat den af honom gjorda indelning i capitel och paragrapher. Stilen är alldeles lik den i den af samma hand skrifna Vestgötalagen^[55]. Uteglömda ord och bokstäfver äro af skrifvaren egenhändigt tillagda öfver raden^[56]; stundom, då hela rader blifvit utelemnade, äro de tillagda i nedre kanten^[57]. På några ställen äro rättelser gjorda af en efter utseendet något yngre hand^[58]; äfven af Hadorph äro några ord här tillsatta^[59]. Den i företalet till VGL. sidd. XVI, XIX omnämnde Dansk^[60] har äfven här i brädden, och på några ställen emellan raderna, tillagt anmärkningar angående textens innehåll, och äfven ordförklaringar, såsom då orden kunnughi i staþ, cap. 3:1, öfversättas: ”y kongens neruerelse;” och vid ordet owormaghi, cap. 14:20, anmärkes: ”quid est offuormagi ɔ: then som er fra sindene eller awittigh: eller fæ som yngre end XV aar.” I afseende på orthographien i denna handskrift må anmärkas att bokstafven þ här öfverallt brukas, äfven förekommer ej sällan ð; stundom förekommer æ för a, e för æ, o för ö, i för y och tvärtom, z för s, m. m. Ofta utelemnas bokstäfver, t. ex.

æn(c)ti, skyl(d)æstu, hal(f)mark, qu(i)nnæ, swæns(k)t, hæ(l)stz, kunu(n)ginum, stræ(n)gin, fy(r)st, mii(r)þir, my(r)þir, wæ(r)þær, op(t) &c.

Bokstäfver omflyttas:

helstz, rastudwu, razþ mannum.

Sedan jag nu beskrifvet den enda i behåll varande fullständiga handskriften af Bjärköa-Rätten, hvilken jag lagt till grund för texten, och utmärkt med bokstafven A, bör jag äfven tillkännagifva min mening angående den frågan, för hvilken stad denna lag, sådan den i nu omtalade handskriften lyder, gällt, äfvensom angående dess ålder. Äfven för den som ej känner betydelsen af benämningen biærköa rætter, visar det sig vid första ögonkastet att detta är en stadslag, och derom har icke heller någonsin varit tvist. Men frågan är hvilken stad denna lag tillhört. Att den skulle hafva tillhört den af Adamus Bremensis^[61] omtalade, redan i 11:te århundradet i grund förstörda staden Birka, såsom Hadorph tager för afgjordt, och att, såsom han förmenar, den skulle vara af Konung Björn stiftad vid år 832, är en mening som nu lika litet tarfvar vederläggning, som det hörer hit att uptaga den omtvistade frågan om stället der staden Birka varit belägen. Namnet biærköa rætter betyder, såsom jag i glossarium visat, helt enkelt stadsrätt, och denna benämning uplyser således alldeles ingen ting i afseende på den förevarande frågan. Men i denna lag nämnas flera ställen, som dock föranleda till stridiga slutsatser. Namnen Konungshamn och Ase, cap. 13:2, samt Norra och Södra Malm, 39:pr., hänvisa bestämdt på Stockholm, då deremot namnen Lyþosæ, Löþosæ rätt, cap. 13:2, lika bestämdt utmärka staden Lödöse; men att Lödösefararne här nämnas (såsom kommande från Lödöse), cap. 8:1, utmärker tydligen Lödöse såsom ett främmande ställe. Det kunde väl vid första påseendet synas besynnerligt att de här förekommande namnen sålunda likasom motsäga hvarandra; men saken kan dock ganska lätt förklaras. Denna lag har blifvit författade för en af den nämnda städerna, och sedan har den andra staden tillegnat sig densamma, hvarvid några namn blifvit ändrade, hvaremot på andra ställen de gamla namnen kommit att qvarstå. Men den frågan återstår: antingen har då denna lag blifvit först författad för Stockholm, och sedan på det nämnda sättet lämpad för Lödöse, hvarvid namnet Stockholm blifvit ändradt till Lödöse, eller tvärtom? Vid besvarandet af denna fråga måste det genast falla i ögonen att det är vida mera sannolikt att en stadsrätt först blifvit författad för Stockholm, och derifrån lånad till städer i landsorterna (såsom af en annan handskrift, som i det följande skall omtalas, kan slutas att denna lag äfven blifvit antagen i någon stad i Södermanland), än att en stadsrätt, författad för en i en aflägsen landsort belägen stad, skulle hafva blifvit antagen icke blott i städer i andra landskap, utan ock i hufvudstaden. Hvad sålunda i sig sjelft är mest sannolikt, förvandlas nära till visshet genom den omständighet, att denna stadsrätt finnes bifogad en af samma hand skrifven codex af Vestgötalagen, hvarigenom det är klart att just denna handskrift varit ämnad att begagnas för Lödöse, och tilläfventyrs äfven för andra städer i Vestergötland, hvilket föranledt de nämnda ändringarne; hvaremot det alldeles icke är rimligt att i en handskrift, som varit ämnad för en eller flera städer i Vestergötland, namn skulle hafva blifvit insatta, som ej kunnat angå någon annan stad än Stockholm, eller att sådana namn hade kunnat här finnas, om de ej hade från början, och innan denna stadslag blef antagen i Vestergötland, här haft sin plats. Ännu mera uppenbart blir förhållandet då man besinnar att det endast är på ett ställe, nemligen i cap. 13:2, som denna lag, genom en ganska lätt gjord ändring af ett namn, utmärkes såsom tillhörande Lödöse och det på ett sådant sätt, att namnet Lödöse här uppenbarligen är alldeles opassande, enär det, då fråga tydligen är om brott som begås under sjöresa i närheten af staden, heter: mellum lyþosæ ok konungs hampn, hvilket senare ställe, såsom beläget vid inloppet till Stockholm, tydligen bevisar att här ursprungligen stått: mellum stokholm ok konungs hampn, likasom att i det nästföljande för löþosæ ræt ursprungligen måste hafva varit skrifvet stokholms ræt^[62]. Stockholm utmärkes deremot icke blott genom det nyss anförda namnet Konungshamn, utan ock genom de öfriga förutnämnda namnen, som finnas på särskilda ställen och i sådant sammanhang, att endast en ändring af namn på dessa ställen ej rimligen kan antagas hafva skett. Med förbigående af flera från lagens innehåll hämtade skäl, hvarmed den af mig antagna sats kunde bestyrkas, vill jag blott tillägga den anmärkning, att man finner att den stad, för hvilken denna lag varit författad, haft flera borgmästare, cap. 21:pr.; och att der varit en mängd rådmän, så att det kunnat i vissa mål föreskrifvas att en nämnd af tolf rådmän skulle väljas, cap. 12:3,4; 14:pr.; hvilket säkerligen ej inträffat på någon annan stad än Stockholm. Af hvad nu blifvit anfördt anser jag det kunna med säkerhet slutas att ifrågavarande lag ursprungligen varit författad för Stockholm, för hvilken stad ensamt den ock, äfven i denna handskrift, varit fullt passande^[63]; men att den, sådan den i den nu omtalade handskriften lyder, varit ämnad för staden Lödöse, och möjligen för flera städer i Vestergötland^[64]. Vidkommande nu denna lags ålder, så är det klart att den, såsom egentligen författad för Stockholm, ej kan vara äldre än från senare hälften af 13:de århundradet; det samma bestyrkes af hvad i cap. 12:pr, 1. talas om edsöre om ock detta härrör från Birger Jarls lagstiftning, och ej är grundadt på K. Magnus Ladulås förordning af år 1285. Då man känner förhållandet med andra stadsrätter i och utom Sverige, t. ex. huru K. Magnus Erikssons Landslag ligger till grund för den nyare Stadslagen, eller Norska Konungen Magnus Lagabœters Gulatingslag för Bergens stadsrätt, så visar det sig högst sannolikt att Uplandslagens författande föranledt utarbetandet af en särskild stadsrätt för Stockholm, och att således denna lag blifvit författad i slutet af 13:de eller början af 14:de århundradet. På samma sätt har utarbetandet af Vestgötalagens yngre codex föranledt att Stockholms stadsrätt blifvit använd såsom stadsrätt för en eller flera städer i Vestergötland, och detta har då skett under förra hälften af 14:de århundradet, och senast omkring år 1345, vid hvilken tid, såsom förut är anmärkt, den codex som innehåller Bjärköarätten jämte Vestgötalagen, är skrifven; och af enahanda anledning har denna stadsrätt blifvit bifogad den år 1327 stadfästade Södermannalagen, i den handskrift som nu skall omtalas.

2. Uti den Kongl. Bibliotheket i Stockholm tillhöriga pergamentscodex af Södermannalagen, sign. B 53, som af mig blifvit beskrifven i företalet till samma lag, sidd. I–V, finnes i slutet ett blad, innehållande början af Bjärköarätten, med rubrik: æruis köp balkir. Södermannalagen i denna handskrift synes vara skrifven ej långt efter år 1327; och fragmentet af Bjärköarätten är tilläfventyrs skrifvet af samma hand, ehuru något senare och med annat bläck. Ingen anledning är att tvifla derpå att Bjärköarätten här, likasom i den förut omtalade handskriften varit fullständigt tillagd, ehuru deraf nu ej finnes i behåll mera än första bladet, och en smal remsa af ett derefter följande. I början har rum blifvit lemnadt för en större begynnelsebokstaf, som dock ej sedermera blifvit tillsatt. Här finnes lika litet som i den förutnämnda handskriften, någon indelning i capitel; men vid början af åtskilliga perioder, t. ex. kan þæt ok swa vara &c., cap. 1:pr.; Hwilikin arf &c., 1:1. &c., är ett litet rum lemnadt öppet, troligen för att insätta ett rödt ¶, hvilket dock ej skett. Att denna lag säkerligen ej varit indelad i Balkar, behöfver knappt anmärkas; den förutnämnda rubriken är tydligen endast föranledd af de första radernas innehåll. Denna handskrift, som utan tvifvel varit ämnad att begagnas i någon stad i Södermanland, synes hafva varit temligen afvikande från den förut beskrifna; men huruvida ändringar här blifvit gjorda för det nämnda ändamålet, kan ej slutas af det i behåll varande fragmentet. Jag har beteknat denna handskrift med bokstafven B.

B. Om den äldre editionen af Bjärköa-Rätten.

Denna lag har förut blifvit utgifven under titel:

Biärköa Rätten, Thet är: Then äldsta StadzLag i Sweriges Rjke, Först brukat i Biörköö många Hundrade Åhr sedan. Men af Byrger Järl sedermera något tilökt Åhr 1254. och Stockholms Stad gifwen. Nu först på gammalt Pergament igenfunnen och vplagd. Hwar hoos föllia några the äldsta Konunga Stadgar Som Ifrån Konung Magno Ladulås til Kon: Gustafs I. tijdh ära vthgifne och fordom wid Domstolarne brukade warit. Bägge medh fullkomlige Register förfärdigade, och medh Hans Kongl: May:s Bekostnadt. Tryckte i Stockholm, Åhr 1687. Aff Henrick Keyser, Kongl. May:tz och Vpsala Acad. Booktryckiare. In fol.

Utgifvaren var Sekreteraren vid Riks-Arkifvet Johan Hadorph, hvars namn är underteknadt en dedikation till Konung Carl XI, hvilken börjas på andra sidan af titelbladet, och uptager tre sidor. Här ytras bland annat den mening, att denna lag är af Konung Björn stiftad vid år 832; samt att, sedan numera alla ”igenfunna Svea och Göta lagböcker” voro tryckta, endast återstodo ”den äldsta Viger Spas hedniska Uplandslag, och den äldsta Helsingelagen, samt Nylösa och Söderköpings gamla stadsrätt.” Härvid må anmärkas, hvad Nylösa (eller Ny-Lödöse) stadsrätt beträffar, att denna säkerligen ej varit annat än en nämnde stad tillhörig handskrift — möjligen just den samma som Hadorph hade i sina händer, och hvilken ännu är i behåll — af gamla Lödöse stadsrätt, eller den, såsom jag i det föregående visat, för Lödöse lämpade Stockholmska Bjärköarätten; likasom det är säkert att Söderköpings stadsrätt ej är annat än en ännu i behåll varande handskrift af den nyare allmänna stadslagen. Hvad åter den förmenta äldsta Helsingelagen beträffar, åberopas hvad jag förut derom anfört sid. VII. Efter dedikationen följa fyra blad, innehållande ett företal, hvilket till största delen handlar om den af Adamus Bremensis beskrifna staden Birka, som Hadorph antager hafva legat på Björkön i Mälaren, samt en förtekning på de efteråt tryckta gamla stadgarne. Sjelfva Bjärköarätten, hvilken är aftryckt efter samma handskrift som af mig blifvit följd, uptager 15 med Arabiska siffror numrerade sidor, och är indelad i 35 capitel, hvilka äro försedda med öfverskrifter, såsom. ”Cap. I. Om Arff.” ”Cap. II. Om Byggning.” Handskriftens orthographi är här icke noga iakttagen. Åtskilliga i handskriften förekommande skriffel äro här, naturligtvis utan anmärkning, rättade, t. ex. Hw(i)likin, cap. 1:pr.; innen (men), 9:1. &c.; deremot hafva många tryckfel tillkommit, t. ex. wæræ, weræ, för mæra, meræ, 5:1; twæggiæ för sex, 14:18. &c., hvartill hörer att ord ej sällan blifvit utelemnade, t. ex. byæ (þingum), 1:pr.; þær, 4; fram, 5:pr. &c. Stundom äro ord här tillagda, t. ex. oc, 2:pr. (jfr. not. 27.); æn, 12:4. (jfr. not. 77.) &c.; och på ett ställe är en hel rad tryckt två gånger, eller orden: Fæ man saran æller Kono, ær til twæggia mannæ vitni, sum, 14:23. I brädden äro tillagda anmärkningar angående textens innehåll, äfvensom hänvisningar till motsvarande ställen i den nyare Stadslagen. Efteråt följer på nio onumererade sidor en ”Orde-Lista på Biärköa Rätten, medh några gamble Ordz Vthtydning,” hvilken såsom den anförda öfverskriften visar, hufvudsakligen är ett alphabetiskt sakregister. De här bifogade gamla stadgar uptaga 72 sidor, hvilka, med undantag af de 8 första, äro numererade med Arabiska siffror; den första af dem är den så kallade Skenninge stadga, hvilken Hadorph gifver årtalet 1280; den sista är af år 1514. Slutligen följa på 13 blad en ”Ordelista på Stadgarne,” samt en förtekning på ”Konungars, Jerlars ock Hertugars, samt Konglige Rådens Namn, som finnes i Gambla Stadgarne.”

C. Om närvarande edition af Bjärköa-Rätten.

Texten är aftryckt efter den enda fullständiga handskrift som finnes; och som i denna handskrift lika litet som i det af en annan handskrift i behåll varande fragmentet, finnes någon indelning i flockar och paragrapher, så har jag gjort en sådan indelning, hvarvid jag, af samma anledning som i afseende på Smålandslagen Kristnu-Balk blifvit anmärkt^[65], med Arabiska siffror utmärkt flockarne; och har den förut af Hadorph gjorda indelning af mig måst lemnas utan afseende.

Lund den 3 Maj 1844.

---

---

1. Att denna codex är skrifven efter år 1320, synes af ÆB. 16:pr.
2. Jfr. not. 1. sid. 27.
3. Jfr. not. 65. sid. 44.
4. Jfr. not. 1. sid. 60.
5. Sådant är äfven förhållandet med Fl. 20. ManhB. och Fl. 9. JB., hvarför dessa flockars början ej hade bort i tryck utmärkas annorlunda än t. ex. Fl. 25, 26. ManhB.
6. Se VML. föret. sid. XXIII.
7. T. ex i företalet vid ordet byggæ.
8. Se not. 9. sid. 5; not. 23. s. 10; nott. 50, 53, 58. s. 11. &c.
9. Se not. 18. sid. 28; not. 80. s. 31.
10. Se not. 98. sid. 22.
11. Se not. 68. sid. 21; not. 17. s. 23; not. 48. s. 24. &c.
12. Se not. 5. sid. 4; not. 30. s. 5; not. 2. s. 36. &c.
13. Se not. 61. sid. 11; not. 92. s. 39; not. 44. s. 91.
14. Se not. 94. sid. 17; not. 8. s. 18.
15. Se not. 82. sid. 73.
16. De legibus hyperboreis, resp. L. Welt, sid. 23.
17. Hos Rudbeck, likasom hos Lundius, står yhmæ; men det efter en annan afskrift gjorda aftryck af denna handling, som läses i E. M. Fants diss. de territorio australi Helsingiae, resp. J. D. Flintenberg, pars II. sidd. 30, 31, och hvilket jag följt, har den rätta läsarten.
18. Den Latinska öfversättning af dessa ord, som läses hos Rudbeck, är genom särskild stil utmärkt såsom af honom tillagd. Jfr. Fant och Flintenberg, anf. st. Detta är icke iakttaget i O. Rabenii afhandling de fatis litteraturae iuridicae in Suecia, Stockh. 1772, sid. 94, der samma dokument är å nyo aftryckt efter Rudbecks edition, hvarigenom saken fått det falska utseendet, som om nämnda öfversättning hörde till sjelfva diplomet.
19. I ett annat dokument, samma år utfärdadt af Olavus Nicolai, anföres samma ställe i HelsL. sålunda: Swa äru Hälsingia Raa som byrias i Vlo Thräski, och ledhir äptir Isma femptan wikna langan. Peringskjöld, Monum. Upland. sid. 4.
20. I den i hans edition af Bjärköa-Rätten tryckta dedikation, der han nämner ”den äldsta Helsingelagen” bland de lagar som ännu voro förborgade och med tiden torde ”upfinnas.”
21. I afhandlingen om provinslagarnes ålder &c., i Vitterh. Hist. och Ant. Ak. Handl. VI. sid. 248, der han, efter annat förvirradt tal om det gamla Helsingland och dess lag, finner den meningen ”att det gifvits tväggehanda Helsinge lagböcker, bestyrkas deraf att Thingmåla B. i den ena börjat (sic!) med rågångens beskrifning mellan Sverige och Norrige, hvilken saknas i den HelsL. som nu för tiden finnes;” hvarvid han åberopar de af Peringskjöld och Rudbeck aftryckta dokumenterna af 1374, i hvilka alltså, enligt Burmans förmenande, fråga skulle vara om den äldre Helsingelagen, såsom ännu år 1374 gällande!
22. En afskrift deraf finnes i Kongl. Bibliotheket i Stockholm, bland Peringskjölds monum. Sveog. N:r 5. sign. F. h. 5.
23. Denna förtekning på gränsorter emellan Sverige och Norrige finnes väl under titel: Om Landa Merken Emellom Swerige och Dannemark, i sammanhang med den förfalskade berättelsen om mötet på Danaholmen (jfr. VGL. föret. sid. XXXVI) införd i två handskrifter af K. Christofers Landslag, hvilka äro omnämnda i företalet till UplL. sid. XXXII och LI, under N:r 53 och 110; men dessa af fel vanställda afskrifter förtjena ingen vidare upmärksamhet.
24. Jfr. O. Rabenius, anf. st. sid. 95. Min afhandling om Sveriges äldsta indelning i landskap m. m., sid. 72.
25. Se ofvanför sid. V.
26. Se not. 54. sid. 34; not. 34. s. 43; not. 61. s. 53; not. 32. s. 57; not. 83. s. 59.
27. Jfr. VML. föret. sid. XXXII.
28. Jfr. ÖGL. föret. sid. XVII.
29. Se sid. V ofvanför.
30. Jfr. not. 12. sid. 85; not. 90. s. 93.
31. Se UplL. föret. sid. LXIII.
32. Se not. 1. sid. 27; not. 65. s. 44; not. 1. s. 60.
33. Jfr. min afhandling om Sveriges äldsta indelning i landskap m. m., sidd. 44, 45.
34. Celsius, i sitt företal till den af honom utgifna edition af denna Kristnu-Balk, sid. 72, säger att i början af denna handskrift är af Stjernhjelm tillsatt rubriken Wexiö-Lagen. Härmed kan ej åsyftas annat än ofvannämnda antekning, som dock ej är gjord af Stjernhjelm.
35. Jfr. VGL. föret. sid. XVI.
36. Se not. 1. sid. 97.
37. Se ofvanför sidd. V–IX.
38. Den af Magnus Niclisson utfärdade förtekning på de Konung Magnus Eriksson tillhöriga saker, som af den förstnämnde blifvit öfverlemnade i Ingemar Ragvaldssons vård. Detta dokument är meddeladt af J. H. Schröder i en afhandling de luxu aulae Magni Smek, införd i Nova acta regiae societatis scientiarum Upsaliensis, Vol. VIII. sid. 315. o. följ.
39. Den af Burman (anf. st. sid. 211.) ytrade mening, att Kyrk-Balkarne, hvilka han anser hafva varit af tre slag, ”i förstone blifvit särskildt utgifna,” saknar all grund. Den lag af första slaget som han åberopar, nemligen Kristin-rettr vikveria, var en Norsk lag, och hörer således icke hit. Till andra slaget hänför han ”Öst- och Vestgöta samt Smålands Kyrk-Balkar,” hvilka, i hans tanke, skulle vara från 12:te århundradet; en mening, som ej tarfvar vederläggning. — De tväne ”legisteria ecclesiastica”, som omtalas i det i föregående not omnämnda dokument af 1340, och af hvilka det ena säges vara ”in swensko,” hafva troligen varit samlingar af stadgar, hörande till Canoniska lagen.
40. Jfr. min afhandling om Sveriges äldsta indelning i landskap m. m., sid. 67. o. följ.
41. Jfr. mina Juridiska afhandlingar, 1 häft. sid. 14.
42. Jfr. cap. 4, 5:pr, 1–3; 6:pr; 7:1; 8, 9:pr, 1; 12:pr. i denna Kristnu-Balk med UplL. KkB. 5, 6:3–6; 7:3; 9:1; 10, 11:pr, 1; 4:pr.
43. Jfr. cap. 6:pr. not. 36; 7:2, 3; 13:4. not. 44. med ÖGL. KrB. 9, 10:pr; 12:pr; 14:1.
44. Jfr. min afhandling om Sveriges äldsta indelning i landskap m.m., sid. 18. o. följ.
45. Se mina Juridiska afhandlingar, 1 häft. sid. 13. o. följ.
46. Se not. 11. sid. 97.
47. Se not. 6. sid. 97; not. 40. s. 98; not. 45. s. 104. &c.
48. Se not. 55. sid. 110.
49. Se not. 40. sid. 102; not. 49. s. 109.
50. Se not. 15. sid. 97; nott. 26, 35. s. 98; nott. 57, 64. s. 99. &c. O. Rabenius, de fatis litteraturae iuridicae in Suecia, sid. 89. not. x, säger om Kyrk-Balken i denna handskrift, att den är mera tillökt och nyare än den af Celsius utgifna. Detta omdöme angår naturligtvis icke sjelfva handskriftens ålder.
51. Se nott. 15, 19. sid. 97; nott. 31, 35. s. 98.
52. Vita Magni von Celse, Regiae Cancellariae Consiliarii et Historiographi Regni, läses i Nova acta regiae societatis Upsaliensis, 8:de B. sid. 359. o. följ.
53. Jfr. glossarium vv. brænna, orka.
54. Jfr. VML. föret. sid. XL.
55. Se VGL. Tab. II.
56. Se not. 50. sid. 116; not. 54. s. 117; not. 73. s. 119. &c.
57. Se not. 63. sid. 118; not. 23. s. 126; not. 60. s. 132.
58. Se not. 26. sid 126; not. 28. s. 127.
59. Se not. 77. sid. 120; not. 93. s. 121.
60. Denne man har hetat Hans Lauritzön, och lefvat omrking år 1590. Se UplL. föret. sidd. XLI, XLII. SML. föret. s. XXXVII.
61. I afhandlingen de situ Daniae &c., som är ett bihang till hans historia ecclesiastica. Se Lindenbrog, Script. rer. Germ., Hamb. 1706, sid. 62.
62. Jfr. ind. n. pr. v. Konungs hampn.
63. Nordström, Bidrag till den Svenska samhällsförfattningens historia, I. sid. 316, säger: ”i sitt nuvarande skick har denna Biærkörätt af Birger Jarl blifvit gifven för den genom hans omsorger om ej anlagda, dock synnerligen befordrade staden Stockholm, och hör alltså till 13:de seklet, men då den ej dess mindre (!) benämndes Byærköarätt, kan man deraf sluta att den tillika skulle gälla som lag för andra köpstäder;” och i en not anmärkes att borgmästare i denna lag omtalas, ”men uppenbarligen af ett senare ursprung, och sannolikt tillkomna då lagen undergick sin senaste revision under Birger Jarl.” Huru den omständighet, att en åt Stockholm ”gifven” lag bär titlen stadsrätt, som författaren rätteligen antager att ordet bjärköarätt betyder, skall kunna bevisa att denna lag tillika skulle gälla som lag för andra köpstäder, är något svårt att begripa; och lättare är det icke heller att förklara huru något i denna lag kan sägas uppenbarligen vara af ett senare ursprung, och hafva tillkommit vid lagens senaste revision under Birger Jarl, då det icke kan rimligen antagas, hvad ock författaren icke ens föregifvit, att< denna lag skulle vara författad, eller till och med hafva undergått någon revision före Birger Jarls tid.
64. Lagerbring, Svea Rikes hist., II. sid. 713, antog att Bjärköarätten tillhört Lödöse; men han insåg icke att denna lag egentligen blifvit författad för Stockholm, och endast genom en senare, på ett oskickligt sätt gjord ändring, blifvit i någon mån lämpad för Lödöse.
65. Se sid. XXIX ofvanför.