Jag gungar i högsta grenen
af Harjulas högsta ås;
vidt skina de blåa vatten,
så långt de af ögat nås.
Af Längelmänvesis fjärdar
där skimrar ett silfverband,
och Roines älskliga vågor
i fjärran kyssa dess strand.
Och blå som en älsklings öga
och klar som ett barndomshem
den gungande Vesijärvi
sig stilla smyger till dem.
Och hundrade öar simma
allt uti dess vida famn,
naturens gröna tankar
i blåa vågornas hamn.
Men rundtkring de täcka stränder
stå furor i dyster krans,
allt som den vise betraktar
de jollrande barnens dans.
Och skördarnas tegar luta
mot dem sin böljande kind,
och ängarnas blommor andas
sin doft i sommarens vind.
O hur det fattiga Finland
är rikt på skönhet ändå!
O hur af guld och af silfver
dock stråla dess sjöar blå!
Här ha i sorg och i glädje
sin lyra sångerna stämt
och härma i stilla gungning
de klara sjöarnas skämt.
Jag är blott en liten fågel
med späda vingar och små;
men vor' jag en örn i molnen,
jag flöge högt i det blå,
och flöge och flöge vida
allt upp till Guds allmakts tron
och sjönke där för hans fötter
och kvittrade så min ton:
Du helige himlens Herre,
hör lilla fågelens bön:
ack, hur är din jord så ljuflig!
Hur är din himmel så skön!
O låt våra sjöar stråla
klart uti vår kärleks brand!
O Herre, lär oss att älska,
o lär oss älska vårt land!
Frantsila 20 Juni.
