Och nu är det jul i min älskade nord;
är det jul i hvart hjärta också?
Grenljusen de brinna på rågade bord,
och barnen i väntan stå.
Där borta i taket, där hänger han än,
den bur, som har fångat min trognaste vän.
Och sången har tystnat
i fängelseborg;
o hvem har ett hjärta för sångarens sorg?
Jag bor i de eviga vårarnas land,
där de glödande drufvorna gro.
Cypresserna dofta vid hafvets strand;
där har jag mitt ensliga bo.
Det flammande Etna, det gnistrar så skönt;
och luften är vårlig, och gräset är grönt.
Orangernas ånga
ur skogarna går,
och ljuf mandolinen om kärlek slår.
Cypresserna dofta. Det brusande haf
i silfver mot stranden bryts;
vid foten af Etna, där är en graf,
hvars sorg uti blommor byts.
Där slumrar en gäst ifrån nordens dal;
och nu är det jul i hans fädernesal.
Hvem sjunger din visa,
som fordom en gång?
Hör, Sylvia sjunger din hembygds sång!
Och stråla, du klaraste stjärna i skyn,
se ned på min älskade nord!
Och när du går bort under himmelens bryn,
välsigna min fädernejord!
I blommande vårar, på gyllene strand,
hvar finnes ett land som mitt fädernesland?
För dig vill jag sjunga
om kärlek och vår,
så länge din Sylvias hjärta slår.
