Vetenskapsrön af en Bacchi broder
Den frågan är värd till att väcka:
Af upptäckter hvilken är störst,
Den konsten att lågorna släcka
Och den till att släcka vår törst?
Jag länge begrundat den saken,
Men funnit, I bröder till slut
Att sistnämde konst går förut,
Till trots för von Aken.[1]
Det är en orubbelig sanning
Att drycker förfriska vår kropp.
Men drycken till ämne och blandning
Är konsten jag tänker ge opp.
Jag söker ej vinning och ära,
Jag säljer ej Polen[2] mitt rön:
I bröder, ert lof är den lön
Jag blott vill begära.
Naturen oss skänkte den skatten,
Som namn utaf urskillning fått:
Man nöjes ej gerna med vatten
Vid tillgång af ädlare vått.
Det enkla i hela naturen
Har eljest ett välgrundadt pris,
Men vatten - så skrifver en vis -
Är endast för djuren.
När törsten den dödlige bränner,
Han mister båd' lynne och min:
En eggande trängtan han känner,
Som stundom kan döfvas med vin.
Jag klandrar ej denna metoden,
Men nyttjom min komposition
Af socker och rack[3] och citron!
Den friskar upp bloden.
Min upptäckt är satt i sin dager
Hur medborgarns törst skall bli släckt.
Ju mindre af Mälarn man tager
Ju bättre är ämnets effekt.
Och såsom all törst är en fara,
Förskräcklig till vatten och lands,
Så lagom att ämnet till hands
Beständigt må vara!
