Tal till Jonathan
I
Säg, varför skall du, Jonathan, sörja och lida,
kan du inte vara rosam och rolig som förr,
när du sitter i din stuga medan tiderna skrida,
medan stormarna larma med din förstugudörr.
Omkring dej har du fattigdomens paltor och trasor
och män som rulla galna i tillvarons grop —
och din själ har hällts bräddfull av jagande fasor,
och ditt inre är ett nödskri, en döendes rop.
Men du måste bliva kall, du må sluta att brinna,
innan livets tunga järnhand slår din ande ihjäl.
Låt gudar och djävlar ur din hjärna försvinna —
du måste bliva hård för att rädda din själ!
Vad båtar det att stirra sej blind och att tänka
på allt som är förvuxet och krokigt och snett?
På alla vilda ögon som fåniga blänka —
på allt som drömmer galenskap och vaknar i svett?
II
Gå knyt dej i skuggan, gosse,
och sov under svala trän,
och hölj ditt arma huvud,
för bett från flygande fän!
Och skälls du för en latmask,
så ge gott igen:
”Ni pressar er framåt mot graven,
med bekymmer varenda dag —
jag ligger i lundens svalka
och bara väntar, jag.”
