Jag vet ej, hur du hit har hittat
Från hemmet och den gröna skog:
Det är mitt fönster, som jag kittat,
Som du vill åt, det ser jag nog.
Jag ser dig gerna och jag prisar
Din hållning, som är gratiös;
Men sättet att ta för dig visar
En snålhet, som är gudalös;
Om du, i stället att förstöra
Min ruta, sjöng för mig en sång,
Det vore bättre än att göra
Skälmstycken hela dagen lång.
Ni skapades ju för att leta
Insekter och dem öda ut!
Det har jag just i dag fått veta
Af Flugis på hans institut.
Och då naturn af frön och larver
Ett yppigt kosthåll ger dig fritt,
Det blott okynne är, din slarfver!
Att äta upp mitt fönsterkitt.
Jag undrar, hvem som mig kurerar,
Om jag vid sjuksängen blir fäst
Och lungsot får, som galopperar
I bröstet, som en åkarhäst.
Det fins ej folkvett å din sida:
Ett kyligt luftdrag redan känns;
Å min går godheten för vida,
Och tålamodet har en gräns.
Snart har du hackat lös min ruta,
Och jag får sitta här i drag:
Talgoxe! Om du ej vill sluta,
Jag knäpper dig på näsan, jag.
E. S—dt.
