»O Clara, Clara! långt från dig
Jag tågar bort i blodigt krig.
Tag denna ringen, ömma vän,
Och svär att troget gömma den.
Du ser i ringen en rubin,
Som blodet röd, som drufvans vin.
Så länge stenen än är röd
Din Fredrik lider ingen nöd.
Men när Du honom hvitna ser
Då andas ej din Fredrik mer.»
Han for. Sin kammar jungfrun slöt,
Sjönk på sin bädd och tårar gjöt.
Ren hade året gått förbi.
Ej Clara ville tröstad bli.
»O Dotter! hvarför sörja så?
Tag krans och högtidskläder på.
Din Fredrik kommer väl igen.
Rubinen har ej bleknat än.
I afton komma gäster hit.
Gack nu att pryda dig med flit.»
Och Clara fram till spegeln går.
Hon virar blommor i sitt hår.
En klädning skimrande, likt snön,
Omböljar lätt den ädla mön.
Ren salen full af gäster var,
I taket kronan brann så klar.
Af harpa, flöjter och cymbal
Genljudade den höga sal.
Och dansen re’n begynte gå
Och Claras bröst att högre slå.
Förföriskt skön som Kärleken
Till henne kom en ungersven.
»O Jungfru! blott en dans med Er!
Jag dansar annars icke mer.»
Af harpa, flöjter och cymbal
Genljudade den höga sal.
Och skön som Astrilds väna Mor
Steg Clara upp i dansens chor.
Dess Yngling log. Med känslig brand
Han tryckte hennes mjuka hand.
Musiken teg, och Flickan såg
På ringen ned med sorglös håg.
Flydd var rubinens rosenglöd.
Till golfvet nedsjönk Clara död.
