Tankar på landswägen wid Wermlands gräns, den 19 Julii 1839

←  Waxholmsresan
Tankar på landswägen wid Wermlands gräns, den 19 Julii 1839
av August Blanche
Persbergs Grufwor  →
Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839, n:r 60 (30 Juli 1839)


Tankar på landswägen wid Wermlands gräns, den 19 Julii 1839.

Sträck ut, sträck ut, min gångare god!

Icke skrifver jag om Hesperien eller Hellas, icke om dess lagerskogar eller mrtenlunder, icke klibbar vid min mun med karamellens sötma »Italiens» namn. =. nej, Sverige! ingenting annat ån Sverige. — — Och hvad ån vål denna lager och myrten mot dessa gran-' beklådda böjder och friska björkdungar? Firen, 3 hjel- tar, så många tWwiumhåg J viljen öfver lagerbeströdda banor! Förr eller sednateskolen J fira det sista tåget öfver granrisvågen under deu dystra grafportiken. — Sjungen och sucken om myrtenlunden, I tårnor!? Like hvitklådda, systerligt förenade pensionårer hoppa om- kring mig dessa spåda björktelningar i sina hvita klåd- ningar med friska löf kring fagra tinningar, hviskande 1 mitt öra, på samma gång om dygdens ympqvist: barn- domsriset, och dygdens håmnare:. den förfårliga Miss- gerningsbalken. Herrliga landtluft, tjusande landtliga nejder! Med örnens känsla svåfvar jag i höjden, med ekorrens snabb- het hoppar jag från qvist till qvist i dalen, under det att man i staden lik grodan tråsklikt hoppar från dike till dike, i fara att hvarje stund söndertrampas af lik- nöjdheten, hånas eller glömmas. Den fria naturen, icke den »fria» pressen, omsusar mig. Når jag vaknar om morgonen, mötes jag ej af något »årligv Dagligt Alle- handa, utan af den årliga Svenska bonddialckten, ärlig utan att affektera eller söka bevåmna sig något dylikt; intet Stockholms Dagblad uppdukar för mina ögon ota- liga annonser, utan naturens stora dagblad höjer sig öf- ver” mitt bufvud, bårande på hvarje löf och blomblad en annons om Skaparens åras; ingen Svenska Minerva trålar här i vingården för det mycket godas sak, men vål idoghetens Minerva i hyddan, på ångarna och fålten för. det sanna goda; vålståndet och förnöjsamheten; och når solen lutar sina rosenkinder mot skogens guldvirkade örngottskudde och drager öfver sitv bufvud de ljusa sky- ars bleknande primalårft, utbreder ej något Aftonblad sina fyrskåftade blaggarnslakan Öfver den nedgående upp- lysningens Ögonlock, — — Herrliga landtluft, tjusande landtliga nejder! Vid Riddarholmen låg för några dagar sedan Ång- båten Kikingen, en eldsprutande drake, som långtade klyfva" och kufva rabulistisk Målarevåg. På dess rygg uppsteg jag, nedsatte mig på »Vikingasåten», satte forn- tidå minnets förstoringsglas för mina ögon och såg vid hvarje holme, hvarje skår de vårdade fåder på samma gäng bita i hemsmidda Beris rkssköldar och fråmmande lånders röfvade matsåckar, Jag har tuggat på Arboga kringlor , tånkt på Arbogaöl och svåfvat i skyar af lands- vågsdam ut åt landsbygden igen. Jag har hört fågelns och hammarens slag, svettats vid solens strålar och den flammande masugnen, druckit mjölk och koldam, blif- vit mörk på kinden, men fått glådjens ljus 1 min själ, Jag har fårdats mellan slagna ångar, kånt liktakten från de afslumrade blommor, njutit deraf och tånkt på men- niskan, det kadavret!,. Blomma! når solsträlen med sitt trollspö. vidrörde ditt frå, upphöjde du genast mot ho- nom ditt tacksamma hufvud, och når himmelen gret glådjetårar Öfver sitt serk, mottog du dem i din blom- strande, genomskinliga kalk och råckte dem sedan till mensklighetens låppar med faran af diu eget lif, utan begår att för din uppoffring få något åter. Nu ligger du fallen, fallen: för. menniskans skull; men jag återfinner dig öfverallt — i detta kärnfårska smör, som smålter mellan mina låppar; i denna sköna grådda, som jagar dov mörkbruna skuggan ur kaffekoppen; i denna 'kalfstek , som för sista gängen betar inom mina tånders omhågnad. Blir jag fet, o blomma! så år det du som förorsakat det; försvinna dessa magra knotor, så år det du som öfverklåder dem med ditt eget kött och blod; och hvem vet, om det ej år dig beskårdt, att åter uppstå på mina kinder med fårgen at mina första dagars morgonglöd, | Jag kom till Nora stad med själen genomfylld af allt det sköna jag förbifarit och med kroppen öfverfyld at dam och hetta, samt gick i min anletes svett från gäst= gifvaregården rakt till badhuset. Och ut derifrån kom idetsamma ett halft dussin sköna, mjållhvita och, troligt- vis likasåvål till själen som till kroppen rena, qvinliga varelser, Ur deras stora ögon, i hvilka ånnu några vat- tendroppar darrade, flög en småstadsblick mig till mös tes, måtande mig från hufvud till fot — i sanning, ett jungfrumått i ordets skönaste och afundsvårdaste bety- delse! Jag blottade mitt hufvud — o, att jag fått göra detsamma med mitt bröst, så öfverfyldt i detta ögon- blick! Jag sparade likvål den sednare manövern till dess jag kom in i badhuset -— och inom några minuter eg- de samma kar, som nyss burit Fenus och Gratierna, åfven mig i sitt sköte, mig, en Fulkanus, i förhållande till nåmde gudomligheter. — O! gifve Gud, att jag ån> då kunde vara som han! Jag skulle då binda guldnåt och, liksom han, deruti fånga på en gång åran och skönheten, ud | 3 Under vågen från Nora vill Filipsstad, emellan gåst-- gifvaregårdarna Greksåsar och HRjärvingeborn, reser sig Lohella backe. Der famntogs jag af en natur, den skö- naste jag sett i mina dagar. Solen var nåra nedgången och det låg något i hans afskedsbliekar; som sade, ait han ogerna lemnade-den nejd, hvaröfver lan nu strälade, Jag reste mig upp i kärran från den sofvande skjutsgos- sens sida och såg omkring mig, på himmelen öfver mig, den jag tyckte mig så nåra, och nedanför, djupt under mina fötter, nåstan oråkneliga småsjöar, dalar och skogar, om- vexland cmed hvarandra på alla sidor:1 den mest blån-: dande fårgprakt, så längt mitt öga måktade skåda, Hyad jag inom mig kånde, kan jag ej beskrifva, ty jag kunde knappt andas för njutning; men hvad jag likvål kånde, vår en tår i mina Ögon, som för några sekunder bort- skymde utsigten och bragte mig till: mig sjelf, Der jag nu" stod på den rankiga skakande kårran, en bild af lifvets: trögkörda skakande bana, omgjuten af så mycket outsågligt stort och skönt — huru liten, huru eländig fann jag mig icke då, och likvål var jag menniska och borde, åtmin- stone såsom sådan, vara skapelsens måsterstycke! Inom några år skall jag icke finnas mer, icke en gång. min huf- vudskalle finnas vårdig en plats I frenologens studer- kammare — då åro på sin höjd mina ben förtjente af att up= plockas af någon arm kårng för att säljas till bensvårta på ett sockerbruk; men dessa sjöar, dessa holmar, des- sa i ett oåndligt blå försvinnande skogbekransade höjder skola i århundraden dricka solens strålar »och göra kom- mande slågten berusade på samma gång af hänryckning öfver de omgilvande naturskådespelen och af sorg öfver menniskans litenhet och elånde.

Vid ankomsten till Kjärvingeborn kånde jag en för- fårlig sveda i mina Ögon, hvaraf jag fann mig föranlåten att framför en spegel granska de tvenne enda ljuspunkterna af min varelse. — O ve! Som i en cholera-kyrkogård Jågo under ögonlocken begrafna oråkneliga lik efter mygg och knott, Jag borttorkade- snart dessa, de enda, som verkligen varit fördjupade i mina Ögon, fortsatte min fård — — — — och nu var jag i det sköna Wermland och drack ur den första källa en skål för Olof Trätäljas<&i> minne.

—e.