←  Läsarpresten
Lika mot lika.
av Elias Sehlstedt
Den gamle landtmannens sång  →
ur Telegrafen. Optisk Kalender för 1858. af Elias Sehlstedt. Utgiven 1857


[ 51 ]

Lika mot Lika.

Romans.


F
amlar jag bland mina minnen
Och uppå pulsen dem känner,
Mins jag två älskliga sinnen
Bland mina gladaste vänner.

Helsan på kinderna lade
Rosor så friska och röda.
Glädjen var allt hvad vi hade,
Närde oss eljest med möda.

Täljde vid punsch och pastejer
Dock våra glada sekunder,
Sjöngo hvad Lindblad och Geijer
Diktat i heliga stunder.

Hade gemensamma ställen,
Dem vi besökte med gamman.
Skiljde oss dagarna, qvällen
Förde oss alltid tillsamman.

[ 52 ]


Vi blefvo män uti staten,
Följde ej längre hvarandra:
Rik blef den ena kamraten,
Adlad och hög blef den andra.

Vänskapens låga har brunnit,
Aska betäcker den redan:
Vännerna hafva försvunnit,
Aldrig jag funnit dem sedan.

Så vill jag gömma mig äfven,
Aldrig J finna mig skolen:
”Lige mod lige, sa’ Ræven,
Vendte sin Rumpe mod Solen.”