På denna verldens vida klot
Till ett och samma mål vi vandra:
Mot döden finnes ingen bot
Och ingen ört och ingen rot,
Och sättet skiljer blott den ena från den andra.
Vi omges utaf plågors hot:
Ack, emot jemlikhet hur dårligt att predika!
På skillna'n när af lung-, gul-, tvin- och vattusot
Så äro, som mig tycks, vi menskor temligt lika.
I någon plåga stadd af ofvannämda slag,
En hedersman låg på sitt sista
Och hade re'n bestyrt om svepning och om kista
Med vackra plåtar och beslag
Samt, enligt kyrkofädrens lag,
Tillbragt en stund i fromma böner,
Skilt tanken ifrån jordens grus,
Beställt med ordning om sitt hus
Och undanröjt all tvist för sina kära söner.
Se'n denna svåra akt var gjord,
Lät han den äldsta till sig kalla
Att honom än en gång med några afskedsord
Sin sista vilja anbefalla.
»Kom», sade han, »min käre son!
Du alltid var mig huld och om min ålder mån.
Du har min väntan ej bedragit:
Din far du ständig glädje gett.
Hör nu de mått, jag för din välfärd tagit!
Du har ett godt förstånd, ett fint och odladt vett;
Men af hvad jag i verlden sett,
Plär slikt sin egare ej göda.
Du vore dömd, min son, till torftighet och möda,
Till sliten rock och mager föda,
Förtjent uti din anlets-svett,
Om himlen i min makt ej lemnat
Att mildra ödets hårda dom.
Tag mot min hela egendom,
Som jag dig ensam odeld ämnat —
Som sagdt, tag den i ditt förvar!»
»Ack», utbrast ynglingen, »min far»,
Och snyftade af billig smärta,
»Jag vördar, som jag bör, ert hjerta:
Ert godhetsprof är alltför stort!
Men hvad har då bror Lukas gjort —
Skall jag hans arfsrätt undanrycka?»
»Min son», var gubbens svar, »jag handlat som jag bort!
Din bror är född att göra lycka:
Han är en narr ... farväl ... nog kommer Lukas fort!»
