itt hjerta klappar. Det är vårens skuld:
Han kommer som en liten gud och dansar
På lätta skyar, lefnadsfrisk och huld,
Med blommor som han fått för solens guld,
Att smycka skog och äng med blad och kransar.
Vi ha ju knappast mera än April,
Och ändå vågar han sig upp mot polen.
Men han är van att göra, som han vill,
Och så kanhända gör det också till,
Att han gjort res-sällskap med sjelfva solen.
Han hela attiraljen med sig har,
Gullvifvor, fjär’lar, sippor och penséer.
Men hofkapellet dröjer några da’r;
Ty gökarna på vägen stannat qvar,
Att ge i Skåne några matinéer.
Han vet nog, hvad han gör. Han tänkte visst
På fädrens vishet, som vi än sentera:
Att när som göken gal på naken qvist,
Blir öfver landet säd- och foderbrist,
Och vi se helst att slippa beggedera!
Likgodt! Nu är han här med hopp och tröst,
Och gladt vi vända gubben Vinter ryggen.
Vi hellre lyssna till naturens röst,
Då våren hyllas af hvart men’skobröst –
Ja, ända ned till bromsarna och myggen.
Och lärkan jublar uti solens bad,
Och sången klingar öfver höjd och slätter.
I hvarje buske nickar en dryad
Och bäcken sjunger, lefvande och glad,
Med lilla Zephyr sina små duetter.
Min ande gläds af bäckens friska språng,
Af böljans svall och molnens fantasier.
All konst får vara till en annan gång:
Hvad är väl harpans klang och skaldens sång
Emot naturens enkla harmonier?
Och hör jag än, en vacker sommardag,
Piano klinkas uti qvafva salar,
Då leds jag först, och sedan svettas jag
Och längtar ut och hör med mer behag,
Hur korna böla uti berg och dalar.
Och så det varit har, så långt jag mins,
Ty men’skan skaptes att naturen prisa:
I hennes anletsdrag en gudom fins,
I hennes sköte mår jag som en Prins,
Och henne ger jag nu min lilla visa.
