←  Gudarna
Till Carolina Rediviva
av Karin Boye
Ängslan  →
Ur diktsamlingen Moln utgiven 1922.


Ser jag dig skymta,
å Carolina, min vän, bakom björkens frostiga ris,
faller stillaste ljus på min väg
som sol i dis.

Sträng och förnämlig
är du likt en som livet ett skyddande harnesk skänkt,
men av en skeptisk blidhets dager
överstänkt -

som en gammal mans
löje av lätt, lätt snö och höstmild ironi,
tankfullt, med värme och vishet under
och saktmod i.