Till Emili
| ← Tonnerre |
|
Dæmonerne → |
Till Emili.
På den kalla Mälarstranden,
Som en ros i paradis,
Har en blomma i Nordlanden
Spirat opp bland frost och is.
Växt är blomman, som sylfiden,
Hennes ögon djupa, blå,
Som två böljor sommartiden,
Med ett solskensglitter på.
Pannan är, som Alplavinen,
Bländande och klar och skär,
Handen mjellhvit, som jasminen,
Kinderna, som mjölk och bär.
Barmen är som på nyåret
Tvenne snödropp — hvit som ett
Tvillingpar af svanor, håret
Som det mörka nedanet.
Blommans pulsar likna ärlor,
Blicken källornas kristall;
Hennes tandrad är af perlor
I infattning af korall.
Smärt som en af österns cedrar,
Lätt som Zebran under språng,
Går hon spänstigt som på fjedrar,
Smidig, luftig, rak och lång.
Hon är ljuf och skön som våren,
Liflig som en västanvind,
Oskuldsfull och ren som tåren
På den första sippans kind
Halsen är som liljans stängel,
Skullran glatt som elfenben;
Hon har allting af en ängel
Utom vingarna allen.
Finge jag, ur purpurmunnen,
Högröd, som en rosenknopp,
Oden lik vid Urdarbrunnen,
Evigt suga nektar opp!
Ej af botaniken gifvet
Blomman blef ett namn; men i
B—os hjertas flora skrifvet
Står med eldstil Emili.