Till Englarne
| ← Rättelser |
|
Prolog → |
En kyss er äldre broder skalden sänder
Uti de milda sångers ljud till er.
I edert öga han den fackla tänder,
Hvarvid han skönheten på jorden ser.
Medborgare i diktens ljusa länder!
Rikt blommar känslan, saligt ögat ler,
Då jag hos er i palmens skugga sitter
Bland Pisons sorl och ömma dufvors qvitter.
Sen! jag är ock ett barn. Som eder like,
Med eder mildhet blott jag in kan gå
I sångens ljusa sköna himmelrike,
Der endast frid och kärlek harpan slå.
Ack ljus och skönhet jag så ljuft predike
Med sång, som J med edert öga blå.
Och när de stora sig i hat förtära,
Må vi kring jorden oljoqvistar bära.
På eder mun, att sig med mig försona,
Steg Ödet och jag kysste bort dess tal.
Jag återtog min barndoms blomsterkrona;
I hög förklaring såg jag berg och dal.
På jord och himmel såg jag ljuset throna,
Och all naturen var en högtidssal.
I toner och i kyssar dog min smärta,
Och lyrans klang var mild, som edert hjerta.
Om Gud en droppa utaf skönhet gjutit
På dessa blommor, som min blyga hand
Vid foten af den helga Pinden brutit,
Och som till krans åt er min tjusning band,
Då tagen vänligt hvad mitt öga njutit
Hos er i morgonrodnans fosterland!
Nog lön, då icke mig er famn förskjuter,
Jag i er oskuld och er skönhet njuter.