Till Fisk-Lars' minne

Nu komma med blommor och löf och mygg
midsommarens lyckliga dagar.
Jag tänder min pipa och röker trygg,
medan Fisk-Lars skötarna lagar.

Det blir icke mycken tid till prat;
gubben har sitt att göra.
»Välsignadt med mygg... evinnerligt frat» —
det är nästan allt, jag får höra.

Solen går ner. Ett skimmer står
i rödaste rödt öfver fjärden;
på vattnet icke en krusning går...
Hvad det dock är skönt här i världen!

Men Lars hade visst ej sinne för
den väna midsommarkvällen;
han slutade näten i värsta humör,
satte sig på förstugshällen.

»Säg mig», sporde han, »herrn, som vill
förstå sig på allt och mera,
hvad tjänar den satans myggen till?
Det undrar båd' jag och flera.»

»Ja, säg det», svarte jag allvarsam
och drog några bloss mot myggen.
Lars fick också sin pipa fram,
la' näten till stöd för ryggen.

Rökte och såg fundersam ut.
Då hördes en trast från hagen;
på udden råmade grannfars stut,
vadade i sjön till magen.

Så blef det tyst på vatten och land;
blott asparna sakta skälfde,
och hafvet suckade till ibland,
när en dyning mot stranden hvälfde.

Lars rörde på mun, strök mössan af,
som en bön mot höjden han sände.
»Nu vet jag, hvarför vår Herre gaf
oss mygg och allt annat elände.

»Det är så vackert i sommartid»
— gubben satt helt betagen —,
»vågen är ljum och luften blid,
och natten är ljus som dagen.

»Den grönskande jord, af örter full,
i fägring står utan like...
och vore det icke för myggens skull,
hon vore ett himmelrike.

»Och det» la' han till, satte mössan på,
»det vore nog ej det bästa;
då kunde man glömma, fast gammal och grå,
att man blott är här för att gästa.»

Så gick den gamle. Jag tänkte jag:
frid öfver ditt barnsliga sinne —
och diktade detta en midsommardag
till gubben Fisk-Lars' minne.