Du är allena. Blomman, som blef salt
Uti din öde lefnads barm, är fallnad;
Den hand, som ofta tryckte din, är kallnad,
Den dotterliga, uti grafvens natt.
Det är ej menskan godt att vara ensam.
Hvar hjertats bättre känsla är gemensam:
Det ljud, som ingen hör, är icke till,
Den känsla, ingen delar, hon står still
(Det vare glädje eller vare smärta),
Förmöglar, ruttnar i ditt eget hjerta,
Och lifvets flod, ett lätt och rörligt ting.
Den stannar af, och luften skäms omkring.
Men sorg, som delas af en annan, tappar
Sin bitterhet; din glädje, blott han klappar
Uti en annans bröst, blir dubbelt skön,
Deltagandet är ädla sinnens lön.—
Allvarlig, tankfull, men ej derför dyster,
Till hälften dotter och till hälften syster.
Hon följde dig — O följde hon dig än —
Din djupa, ädla, dotterliga vän!
Ty uti lifvets djup hon helst såg neder:
Hvad brokigt blott sig på dess yta breder,
Den dagens uniform såg hon ej på,
Men dömde lindrigt om dess flärd ändå.
Det Sköna endast, uti dikt och toner,
Förtjuste henne, och bland sångens throner
Der voro få, hon ej sin hyllning gaf,
Och icke blott de nya, men de gamla,
Som stå ännu och ej så hastigt ramla;
Ty snillet vet dock ingen dopbok af,
Sjelft uppenbarelse, till Gud en ledning,
Ej biskopskräkla, men en trolldomsstaf,
Och hvar Apollo är och blir — en hedning.
Det sköna språket, lika rikt bestämdt
För Maros ljufhet och Horatii skämt
Som för de afgrundsdjupa Romartankar,
Der Tacitus i stormen fäller ankar,
— En skald till fots, som qvad, fast prosa blott,
Sin mörka tids sublima sagobrott, —
Det språk, som nu knappt af de lärda kännes,
Det klassiska, det blef i god tid hennes,
Liksom de andra, der vår nya tid
Sin oro pladdrar, med sig sjelf i strid.
Bland modets dockor, kanske modets spöken,
Hur lugn, hur mild satt vår Latinska fröken,
Och ingen märkte huru ömkansvärd
Hon dagens bildning fann och dagens flärd.
Med qvinligt saktmod, att i fred få lefva,
Det rättas vän, hon tålte dock det skefva.
Der låg en skatt i hennes rika själ
Af djupa önskningar för allas väl,
Jemväl de obetydligas, de lumpnas,
De vissna sinnenas, de sammanskrumpnas.
Ack! vill du lefva med det ädla blott,
Till öcknen gå, dit eremiten gått.
Men öfverse, förlåta och fördraga
För henne summan var af lifvets saga.
Af dig hon det, som annat, hade lärt,
Hvad menskligt var, hvad skönt, hvad älskansvärdt.
Och hon förstod dig; huru såg hon gerna
Så mild, så tröstfull som en aftonstjerna
Ner genom molnen af din lefnadsdag,
Rätt ofta tom på glädje och behag.
Ack! menskolifvet har ej annan kärna
Än den vi lägge dit, men skönt likväl
När hjerta gjuts i hjerta, själ i själ,
Och mor och dotter, famnande hvarandra,
Hvarandras återglans, tillsammans vandra
Och lefva för hvarannan och uti:
En tröst ändå — den är förbi, förbi!
På jorden slocknad, nu den gudaflamman
Har flytt till skyn. Kom, låt oss klaga samman!
När månen stiger öfver Sirköping
I sommarnatten, och sitt silfver snögar,
Sitt vemod, öfver Rönneberga högar,
Och nejden lyss och tiger rundtomkring;
Blott näktergalen gjuter genom lunden
Sin stilla klagan uti midnattsstunden,
— Ty ytterst allt slags sång är saknans röst,
En klangfull suck utur naturens bröst,
Och sångarfolket, vingadt eller icke,
Är längtans härold, hvart vi också blicke; —
Då låt oss se från någon tårepil
Till fästets saga, tryckt med silfverstil,
Paläotypen, som en Gud har diktat.
Hur mången sorg dit upp sitt öga rigtat!
Bland tusen ögon såg dithän ock mitt.
Hur trolös glädjen, huru trofast smärtan,
Hvad brutna fröjder, hvad förblödda hjertan!
Dock — intet blödde djupare än ditt!
Hon dog som ung. Hvad bättre kan man göra?
Mystèrer hviskas uti grafvens öra,
Och gåtan, som vi fåfängt gisse här,
Det tros att ordet dertill tinnes der.
O den som en gång fått det ordet gifvet,
Och läste rent och tydligt menskolifvet!
Men se, dess bok han förs nu mest i kladd,
Hur tungläst den, hur andelös, hur fadd! — —
Farväl, sof lugnt, till jordens hjerta sluten,
Du hvita lilja uti förtid bruten!
Hur månget år, som ingen än hört af,
Går med sin oro öfver jungfruns graf!
Lycksalig du, som i dess natt förbiser
Nej, sofver bort århundradens sottiser!
Men en gång vaknar du med mornad själ,
God morgon då! Till dess, sof väl, sof väl!
