Allena stod jag på en naken klippa
Och diktens haf låg framför mina fötter,
En solklar himmel lyste öfver mig.
På hafvet såg jag stolta kungsskepp gunga
Med fulla segel och med rika vimplar.
På himlen såg jag evighetens stjernor
Som diamanter blixtra för mitt öga,
Som minnes-lampor lysa för min själ.
Och längtan, ack! hvar tankes dolda drif-hjul,
Hvar önsknings tvillingbror, fick lif hos mig,
Och bort mot fjerran, mot dess gyllne öar
Stod all min håg. Der himmelen och hafven
I lågor sjönko till hvarandras famn.
Dit ville jag med hvarje bölja fly.
Snart stod jag äfven på ett mastadt skepp.
Men vågen var min herre. som en boll
Jag vräktes uppåt och jag vräktes neråt
Emellan höjd och djup en rastlös färd.
Då syntes du. På spegeldäcket af
Din gyldne drake stod du med din lyra:
Lätt sköt den fram, och tvenne breda vingar
Af silfverperlor, skiftande och ljusa,
Utsköto ifrån fören. Seglen svällde,
Och rosig vimpel pekade mot öster:
Och allt var ordnat af en mästars hand.
Min nöd du märkte. Lade till vid sidan
Utaf mitt fartyg. Fattade dess roder
Och lärde mig att föra det. Med lodet
Du viste mig på hvilket djup jag stod.
Och med octanten i din hand, du sade
Mig middagshöjden af mitt Väsens sol.
Jag hissade ett segel; vinden fyllde
Dess hvita duk; jag hissade ett till
Och framåt gick det, knakande i tackel
Och knakande i buktig bog. Ha! lustigt
Det är ju himlens alla ögon på oss
Och djupets äfven. Stormen blåser bort
Från Menskosinnet hvarje dimmig sorg;
Ty sångarlifvet är ett Viking-lif.
Vid styret står jag nu. Du står bredvid mig
Och pekar på den ledande kompassen;
Och högt på himlen tindrar polens stjerna:
Mot den mitt öga ledes ock af ditt.
Du ädle! tack för hvad du gjort och gör!
Det mäts af intet famnmått, blott af hjertats!
Och lönas! nej! — all lön bor ofvan molnen.
Hvar bättre handling och hvar bättre tanke
Till guldfrukt knyter sig i lifvets bakgrund;
Och först i evighetens land de njutas.
Dock kommer jag en gång till någon ö
Än icke upptäckt, men likväl befolkad,
Och du mig lemnat re'n, så skall jag sända
Dig mången skörd af allt hvad skönt den har.
Men hinna: — ack! i konsten hinnes intet:
Hur långt man seglat, flyr dock horisonten
Beständigt undan. Haf och himmel sluta
Sig väl tillsammns, — dock ej der man ser det,
Men bortom skapelsens oändlighet.
