←  Till Mina Vänner
Tids- och Krigs-Bilder
av Carl Fredrik Ridderstad

Till Svear
Runesvärdet  →


[ 4 ]


Till Swear.




 
Tro ej minuten med sin slappa lära,
Om flyktad kraft och om försvunnen ära;
Minuten är en dikt allenast sjelf,
En bubbla blott på tidens vilda elf.

Tro ej att Sverge re’n, med orklös tunga,
På fjellet sitter att sin svansång sjunga;
Tro ej att modet flytt från hem och hus,
Och re*n blåst bort med nordanvindens sus.
 
Tro ej den skald, hvars sång vår tid fördömer,
Och blott om häfden ocli dess storhet drömmer;
Han gör det för att ge sin dikt mer glans,
Men drömmens verklighet är endast hans.

Tro icke dem, som rädda eller lama,
Blott scen för scen betrakta tidens drama,
Och icke anden, hvilken alfvarsam,
På djupet stryker som en stormvind fram.

Det är ett bruk att se vår kraft stå bunden,
Uppå schavotten af den lumpna stunden;

[ 5 ]

Att peka fingret åt vår tid; men den
Går dock sin jemna gång som fordom än.
 
Det är ett bruk att se vår gamla ära,
Ett slafviskt ok på lejonskuldran bära,
Och icke se hur än den framåt går,
Och skakar manen friskt från år till år.
 
Det är ett bruk att se hur hjelmens galler
från Sverges panna med hvar timma faller,
Och se ett dödsansigte skymta fram;
Det bruket är ej mindre dock än skam!
 
O, nej! vart Sverge är som förr detsamma,
På himlen brinner än dess norrskens-flamma,
Och stormen susar i dess skogar än,
Och brageharpan klingar uti den.
 
Än hvilar bojan blott hänsidan hafven;
Men Sverges frihet är ej än begrafven,
Än lefver den och andas hjeltevarm,
Hvem känner det ej i sin egen barm?

Än växa hjeltar i de slutna leder,
Och kommen, fiender! välkommen! — Eder
Ha' vi, hur arma vi er tyckas må,
Dock dragna klingor till att bjuda på.

[ 6 ]

 
Än spelar lifvet friskt i våra barmar,
Än ha’ vi hjertan ju, och ännu armar,
Och än den gul och blå ju fladdrar fri,
För hvarje vind, som flyger den förbi!

I tusen riktningar syns lifvet strömma,
Och sina urnor öfver Swithiod tömma,
Och ljusets guld-lavin, från ort till ort,
Den växer ständigt som den rullar fort.
 
Vår framtid, för hvars glans hvar timma strider,
Dess krona susar öfver gångna tider,
Och rotens kraft bor än i kronans knopp;
Vi hafva minnen väl, men äfven hopp.
 
O, hade vi ej det, då vore Skanda
Ej värd att minnas sina fäders anda,
Då vore minnet sjelft af dem ett hån,
Som skulle gå i arf från son till son.
 
Det vore då, som se en skogens vätte
Klä på sig drägten af en gammal jätte,
Och såsom klubbslag fälla stolta ord;
En parodi uppå oss sjelfva gjord.

Det land, som ej har hopp — hvad kan det äga?
Der har ej lifvet något ord att säga,

[ 7 ]

Från hvad det varit, har det sjunkit ner
Och hopplös hjelte är ej hjelte mer.

Den gångna tidens genius sjelf förfäras,
Att af ett sådant slägte ännu äras;
Den vill ej nämnd af slafvar bli: en slaf
Har ej mer hopp än han kan lefva af.

Men lyft från ögonblickets strid och hvimmel
Ditt öga, Svea, emot stjernig himmel,
Och fira dina fäder du; ditt svärd
Det ropar till dig, att du är det värd.

Vi äro värda! — Utan detta värdet
Vi borde kasta långt ifrån oss svärdet.
Dock, se! vårt Svea kan det föra än,
Väl ut så manligt som för sekler sen.

Hvar tid är rik, blott fattig är den dåren,
Som tror att tiden sjelf tar af med åren;
Hvart sekel är, om du blott gör det rätt,
Af samma ursprung, samma guda ätt.

Men hvilken sträfvan som dess genius äger,
På engång vinns dock blott en enda seger;
Men såsom seklerna stå, man vid man,
Så stå ock segrarne bredvid hvarann.

[ 8 ]

 
Se der de stora krafter, hvilka vandra
Utöfver oss och lösa af hvarandra,
De stora tankar lifvet talar ut,
De der sig göra gällande till slut.

Och än är Sverge samma runekammar,
Der mången sköld kring pelarhvalfven flammar,
Och lejonet går vaktande som förr,
Yid altar’ts låga och vid templets dörr.
 
Ett drakskepp än, i skyarne det flaggar;
Men i ett haf utaf briljanter vaggar,
Europas panna, alltid hög och klar;
Det ännu är det, såsom förr det var.