Du hafbesköljda, höga Nord,
Du fria, kära fosterjord,
Så lugnt du kring dig blickar!
En gammal, pröfvad kämpe lik,
Du hotet stolt tillbakaskickar,
På minnen och på bragder rik.
Än lefver mången okänd dygd
I dina gömda dalars skygd,
Än dina floder sjunga
Sin gamla, glada frihetssång;
På hafven svenska kölar gunga
Ännu vid stormens berserksgång.
Af oväns hop du kringhvärfd var,
Men, nära branten, stod du qvar,
Stark som de gråa fjällen;
Ur grönan skog och klippstängd dal,
Med låga, halmbetäckta tjällen,
Du väckte hjeltar utan tal.
Men sjelf du sitter uti frid
Och mins blott halft ännu den tid,
Som förr gick öfver Norden;
På afstånd stridens åskvagn kör.
Skall den ej nå till fosterjorden,
Den storm bland folken nu du hör?
Ditt segernamn kring verlden går
Och lagern glänser i ditt hår.
Vill du den mer ej bära?
Tror du, att re’n du kämpat ut
För rätt och frihet, tro och ära,
Och att ditt sköna värf är slut?
O, Svea! Slumra dina barn
I sjelfviskhetens falska garn,
Som tidens klokskap spinner?
Det smärtans rop från bröder går,
Månn’ det ditt öra icke hinner,
Månn’ det ditt hjerta mer ej når?
O ja, helt visst! Guds starkhets hand
Beskyddat, vårdat Svithiods land
I tider förr af fara;
När lugnt du går din pligt emot,
Du vet Han än med dig skall vara
Och råda för all verldens hot.
Förfäras ej du lilla hop!
Höj, liksom förr, ditt segerrop,
Som folken re’n förbida:
Då falla bojor, brista band,
Då skall ditt bästa slag du strida
För ljusets frid i Nordanland!
