Till jordens medelpunkt/Kapitel 25
| ← EN NY ÖVERRASKNING |
|
VAR ÄRO VI? → |
TJUGUFEMTE KAPITLET
I OVÄDER
Fredagen den 21 augusti. — Följande dag har den ståtliga geysern försvunnit. Vinden har friskat i och skyndsamt fört oss bort från Axelön, ty så blev den uppkallad efter mig. Dånet har också småningom försvunnit.
Vädret, om man så får uttrycka sig, kommer inom kort att ändra sig. Atmosfären är tydligen mättad med elektricitet. Jag är alldeles impregnerad med sådan, och håret reser sig på mitt huvud som i närheten av en elektricitetsmaskin. Jag tycker, att mina följeslagare skulle få en riktigt ordentlig stöt, om de rörde vid mig nu.
Klockan tio på morgonen bliva oväderstecknen tydligare. Vinden mojnar liksom för att hämta andan, och skyn liknar en ofantlig säck, vari orkanerna samla sig.
Jag vill icke tro på himlens hotelser, och dock kan jag icke låta bli att säga:
»Det här drar ihop sig till oväder.»
Professorn svarar ingenting. Han är vid ett bedrövligt humör av att aldrig se oceanen taga slut. Han rycker blott på axlarna vid mina ord.
»Vi få åskväder», säger jag och sträcker ut handen mot horisonten. »De här molnen sänka sig över havet som för att krossa det.»
Allmän tystnad. Vinden tiger. Naturen liknar en död, som icke längre andas. På masten, på vars topp jag redan ser en elmseld fladdra, hänger det slaka seglet i tunga veck. Flotten ligger orörlig på ett tungt och böljelöst hav. Men om vi icke längre segla framåt, vad tjänar det då till att hava kvar detta segel, som kan bringa oss i fördärvet vid första stormil?
»Låt oss taga ned det», säger jag, »och låt oss taga ned masten. Det är det klokaste.»
»Nej, vid alla avgrundens makter», utropar min farbror, »nej och hundra gånger nej! Låt vinden fatta oss! Låt orkanen rycka oss med sig, blott jag äntligen får se klipporna på en strand, skulle också vår farkost splittras mot dem!»
Dessa ord hava icke väl uttalats, förrän södra horisonten plötsligt förändrar utseende. De hopade dunsterna upplösas till vatten, och luften, som rusar in i det uppkomna tomrummet, blir till orkan, Den brusar fram ur grottans avlägsnaste skrymslen. Mörkret tilltager. Jag kan med möda göra några ofullständiga anteckningar.
Flotten lyftes och hoppar på vattnet. Min farbror faller omkull. Jag släpar mig fram till honom. Han har gripit ett kraftigt tag om ett tåg och synes med välbehag betrakta de lössläppta elementens raseri.
Hans rör sig icke från sin plats. Hans långa hår, som fladdrar för vinden, förlänar honom ett sällsamt utseende, ty på varje hårtest synes en liten lysande gnista.
Emellertid står masten alltjämt kvar. Seglet sväller som en bubbla, färdig att brista. Flotten ilar fram med en hastighet, som jag icke kan beräkna.
»Seglet! Seglet!» ropar jag och gör tecken att taga ned det.
»Nej», svarar min farbror.
Emellertid bildar regnet ett brusande vattenfall framför denna horisont, mot vilken vi ila som vansinniga. Men innan det hinner oss, sönderslites molnslöjan, havet råkar i kokning, och den elektricitet, som alstrats i de övre luftlagren, träder i verksamhet. Med åskskrällarna omväxla flammande blixtar, vattenångorna bliva vitglödande, lysande hagelkorn smattra mot våra verktyg och vapen, de vältande vågorna likna små vulkaner, under vilka en inre eld ligger på lur och vilkas toppar äro omgivna av lågor.
Mina ögon bländas av det intensiva ljuset, och jag är nästan bedövad av åskskrällarna. Jag måste klamra mig fast vid masten, som böjer sig som ett vassrör under den våldsamma orkanen.
Här bliva mina reseanteckningar mycket ofullständiga. Men även i sin ofullständighet äro de präglade av den sinnesrörelse, som behärskade mig, och de giva mig långt bättre än mitt minne ett begrepp om vår belägenhet.
Söndagen den 23 augusti. — Var äro vi? Vi föras framåt med ofantlig hastighet.
Natten har varit förfärlig. Åskvädret vill icke upphöra. Vi leva i ett ständigt buller, ett oupphörligt knallande. Det värker i våra öron, Vi kunna icke utbyta ett ord.
Blixtarna flamma utan uppehåll. Jag ser sicksackstrålar komma ljungande, vända om och slå emot granitvalvet.
Måndagen den 24 augusti. — Skall det aldrig taga slut? Vi äro fullkomligt utmattade. Hans är dock som vanligt. Flotten ilar ständigt fram mot sydost. Vi hava tillryggalagt över åttio mil från Axelön.
Vid middagstiden tilltager orkanens häftighet. Vi måste stadigt fastsurra allt, som hör till lasten, och även oss själva. Vågorna slå över våra huvuden.
På tre dagar ha vi icke kunnat tala ett enda ord med varandra. Vi öppna munnen, vi röra läpparna, men intet ljud förnimmes. Icke ens om vi skrika i öronen på varandra, kunna vi uppfatta något.
Min farbror böjer sig fram emot mig och säger något. Jag tror, att han säger: »Vi äro förlorade», men jag är icke säker på det.
Jag beslutar mig äntligen för att skriva på ett papper: »Låtom oss taga ned seglet» Jag räcker fram det till min farbror. Han nickar samtyckande.
I detsamma visar sig en eldkula vid kanten av flotten. Masten och seglet stryka med i ett enda tag, och jag ser hur de virvla upp i luften till en förfärande höjd, påminnande om Pterodactylus, urtidernas fantastiska fågel. Vi sitta stela av fasa. Den till hälvten vita, till hälvten azurblå bombliknande kulan rör sig långsamt framåt, allt under det den med förvånande hastighet snurrar omkring, piskad av orkanens gissel. Den går än hit, än dit, stiger upp på en av bjälkarna i flotten, hoppar upp på säcken med livsmedlen, glider lätt ned igen, tar ett språng och snuddar vid krutlådan. O fasa! Vi springa i luften! Men nej, eldkulan avlägsnar sig från den och närmar sig Hans, som oavvänt betraktar den, farbror, som störtar på knä för att undvika den, och mig, som bleknar och skälver i det skarpa ljuset och den starka värmeutstrålningen. Den dansar alldeles invid min fot, som jag söker draga tillbaka. Jag förmår det icke.
En lukt av salpetergas uppfyller luften och tränger in i gommen och ned i lungorna, Vi hålla på att kvävas.
Varför kan jag icke draga tillbaka min fot? Varför är den som fastnitad vid flotten? Jo, denna elektriska kula har gjort allt järn ombord elektriskt. Instrumenten, verktygen, vapnen råka i rörelse och slå skramlande mot varandra. Spikarna i mina skodon hava sugit sig fast vid en järnbit, som är infälld i träet. Därför kan jag icke draga foten tillbaka!
Med en våldsam ansträngning sliter jag den slutligen lös, just som kulan är på väg att indraga den i sin virvlande relse och föra bort mig själv, om…
Å, vilket skarpt sken! Kulan springer sönder! Vi överhöljas av eldslågor!
Sedan slocknar allt. Jag hinner blott se, att min farbror ligger utsträckt på flotten, och Hans står vid rodret och »spottar eld» under inflytande av den elektricitet, som genomtränger honom.
Tisdagen den 25 augusti. — Jag vaknar ur en lång svimning. Åskvädret fortfar. Blixtarna fara genom luften som ett lössläppt ormyngel.
Befinna vi oss ännu på havet? Ja, och vi föras bort med oberäknelig hastighet. Vi hava passerat under England, under Kanalen, under Frankrike, kanske under hela Europa!
Ett nytt ljud höres! Det är tydligen havet, som bryter sig mot strandens klippor!… Men då…