Till lands och sjös
| ← Meteoriten |
|
Seglats på Mälaren → |
| Ur Svenska Familj-Journalen Band XI 1872, N:o 5(141-142),6(185),7(195-196) Se digitalisering på ALVIN,ALVIN,ALVIN! |
Till lands och sjös.
tt börja ifrån början är det rätta
I allt som skrifs i prosa som i sång;
Och se’n beror det, om man vill fortsätta
I större eller knappare omfång.
Och har författarn något att berätta
Från skeppsdäck, jernväg eller per ballong,
Så bör han ej för mycket snål och sniken
Med visdomsskatten knussla med Publiken.
Sjelf tycker jag ofantligt om Publiken
På rama landet eller uti stan.
Man utaf honom aldrig blir besviken,
Om man blott sättet vet, hur man skall ta’n;
Och slår han sig ibland uppå kritiken,
Så gör det blott att man blir pigg som fan.
Och låts man ej sig bry om misshumöret,
Så kan till slut man komma upp i smöret.
Nå ja! Det der vet man förut kanhända,
Jag också sagt det blott i parentes.
Till andra ämnen låtom oss nu vända:
Min garderob behöfde genomses;
Ty garderober taga också ända,
Och utan byxor ingen aktning ges.
Jag skulle resa: det var just på våren,
Då man på bete brukar släppa fåren.
Min gamla koffert måste nu deran:
Snagghårig var han och behöfde dammas.
Från någon ädel häst-ras stammar han
Och färgen rödgul är liksom en flammas.
En nattsäck bör man ha’ som gentleman:
Jag hade ingen, men jag lånte mammas,
En kolossal, med skinn i alla hörn,
Från någon auktion i Södertörn.
Ordentligt packades nu i den ena,
Se’n jag först synat foderväf och lås,
En mängd effekter, allesammans rena,
Kalsonger, strumpor och en filt, förstås!
Och deremellan för min hufvudbena
Två sorts pomador i vanilj och rose,
Kristallblanksmörja, borstar och för resten
En flaska aseptin och yllevästen.
Uti den andra, som min egen var
Och, som jag sagt, var gammaldags och luden,
Der packades, hvad vanligtvis man har
Till yttre prydnad uti rese-skruden.
Min gamla frack jag alltid med mig tar,
I fall jag till landshöfdingar blir bjuden:
Jag vet det händt, och grufligt det mig stack,
Att jag fick svara nej, i brist på frack.
Nu var jag redo till att gå ombord,
Och käpp och paraply jag tog i handen
Och talte några känslofulla ord
Till vännerna och fränderna på stranden.
Så kommo tårar, som man i vår Nord
Benämner med att ta’ en tår på tanden.
Det kunde lätt ha händt på akterdäck,
Att man af afskeds-rispen fått sin knäck.
Så var jag nu på ångfartyget Aros,
Som gick med hjul på böljorna, förstås!
Och satte af, och med en fart han bar oss,
Som ej för långsamhet kan förebrås.
Jag tänkte genast: om han ej bedrar oss,
Så bär han väl oss fram till Westerås.
Och man må hur som helst den tanken kalla,
Men samma tanke fanns om bord hos alla.
Men Aros är också en respektabel,
En Mälar-storhet utaf första sort,
Som ej vår resa göra kan riskabel,
Om maskinisten ej sig kollrar bort.
På skepparn lita vi som på en kabel
Och tryggt förtro vi honom vår transport.
Dessutom ha’ vi ju en rask besättning,
Förträfflig styrman, präktig matinrättning.
Hvad fattas oss då mera? Ingenting!
Små nätta vågor gå bredvid och buga.
Ej fins en molntapp hela himlen kring
Så stor att man kan sätta dit en fluga;
Och balsamluften ifrån skogens ring
Vi som en sherry-kobbel i oss suga.
I Mälarns spegel solens öga ser:
Jag vet ej någon som sig speglar mer.
Hvad solen ändå har för en förmåga
Att hålla ut, fast hon i sekler brann!
Och utan fråga är det utan fråga,
Att hon från början varit likadan.
Om jag så der beständigt skulle låga,
Så gick det visst i längden aldrig an.
Men det är solklart, ty I veta skolen,
Att det dock skilnad är på mig och solen.
Den glada Mälarn bar oss vänligt fram
På lätta vågor glänsande och gula.
Det varit också både synd och skam,
Om Eol visat några miner fula.
Vi stodo alla såsom fromma lam
Och hörde vindarna behagligt kula
Och åto helsan nästan som med sked
I vårens luft på Mälarns segel-led.
Hvad helsan är för en gudomlig gåfva:
Ej något fins mer helsosamt än den.
Hon ovärderlig är, då man skall sofva
Och likaså, då man skall upp igen.
Om blott mer stadighet hon kunde lofva,
Och trifvas hos oss som en trofast vän!
Men hon är journalier: I ögonblicket
Får hon en fnurr och lemnar oss i sticket.
Men Gudskelof! jag ingen hör som klagar,
Och ingen heller tycks ha’ något skäl.
Jag isterhakor ser på flere kragar
Och breda skuldror ser jag äfvenväl.
Och nästan alla ha’ små engla-magar,
Och svulten ser jag ingen kristen själ.
Allt är så nytert, kullrigt och gediget
Och middagssupen smakte innerliget.
Jag ber om ursäkt att jag glömt berätta
(Ty en poet så många ämnen har)
Att för en vecka se’n omtrent för detta,
På Monitorn John Ericson jag var.
Att den beskrifva är just ej det lätta,
Jag derför visligt mig ur spelet drar,
Men med tillåtelse af rimmets fader
Vill jag tillägga ändå några rader.
Det var en blåsig vårdag på Sandhamn,
Der slikt är mera godt om än dukater.
Jag steg om bord, och se’n jag gett mitt namn,
Jag bland löjtnanter kom som bland kamrater.
Hos kommendörkapten och riddarn Rahmn
Jag fann en chef med gentlemanna later.
Att säga mera nu, af mig ej hins,
Än att om bord jag mådde som en prins.
Men ångmaskinen började snart osa,
Och se’n jag allt besett med grundlighet,
Till Mälarhamnen ställde jag min kosa
Och kom om bord på Aros, som ni vet.
Men Monitorn han satte kurs på Trosa,
Och lika vänner voro vi för det.
Och utan allt för mycket bråk och strider —
Så var jag nu i Westmanland omsider.
u är att säga, hur i Westerås
Jag luften fann uppfylld af vindar ljumma.
Till postkontoret gick jag först, förstås,
Att skicka bref hem till min lilla gumma.
Nyfiken är jag af natur’n, gunås!
Och ville heller ingenting försumma.
Jag såg mig kring – och se! en vän och bror
Satt uti luckan som postinspektor.
Det vardt en glädje, alldeles förbaskad,
Å ömse sidor för hvarandras skull.
Han, liksom jag, blef gränslöst öfverraskad,
Fast han blef mycket mera godhetsfull,
Ty sedan sta’n i hast var genomtraskad,
Vi stannade till slut vid Vester-Tull.
Der bjöds på sexa, som på Berget dukades,
Och som för rimmets skull jag säger: slukades.
Naturen är mitt lif och min förtjusning:
Hon är gudomlig i hvarenda gest.
Och källans sorl och vestanvindens susning
Ha’ melodier, som jag fattar bäst.
Och humlans sång och lilla vågens krusning
För mig predika bättre än en prest.
En trast i lundens tempelhvalf som dessa
Jag hellre hör än allt hvad prester messa.
Naturen håller inga tal, hon talar,
Och hvad hon talar, är det kärna i.
Hon pjollrar ej, hon gläder och hugsvalar
Och hjelper kranka att helbregda bli’.
Hon öppnar vänligt sina lärosalar,
Fast tanklöst ofta vi dem gå förbi.
Till vän och moder är hon klippt och skuren:
Jag bugar mig och hippar för naturen.
Ifrån verandan kunde jag ej nog
Betrakta kyrkan och Tessinska tornet.
Och rundt omkring var berg och dal och skog
Med mellanrum för rågen och för kornet.
På himlen månen ut sig vackert tog
Och höll mot molnet silfverblanka hornet.
Jag mins ej allt af hvad jag hört och sett,
Då jag gick hem emellan tolf och ett.
På morgonqvisten tog jag afsked af
Kung Göstas park och trefliga hotellet
Och gick om bord? Jo pytt! jag mig begaf
På landsvägsäfventyr i vagn i stället.
Jag kände nog att jag på hjul och naf
Behöfde skaka om det gamla skrället.
Man vet hvad kroppen uti anspråk ta’s,
Då man som resande går på kalas.
Det var en landsväg, ypperlig som få,
Och det var väl att jag den vägen väljde,
Fast dammet tog sig för, att då och då
En liten genväg ta’, hvar gång jag sväljde.
Jag äng och åker såg med kråkor på
I väldig mängd, att det mig nästan qväljde,
Ett traskigt byke, till uppsyn och skrän
Det fulaste jag vet bland fjäderfän.
Jag många kyrkor såg, naturligtvis,
Som öfver rika rågfält syntes gapa,
Och glada ungar, nästan i chemise,
Som ville sig en liten grindslant kapa.
Ett Mars-fält såg jag ock, der exercis
Ta’r hand om bönder, för att hjeltar skapa.
Nu stod det öde: det var bara nöt,
Men ingen militär på Utnäslöt.
Jag Strömsholms gamla kungaslott besåg,
Der Carl den elfte älskade att jaga;
En konst, hvars storhet alltid deri låg
Att djur för nöje skull afdagataga.
Nu borgen öde står vid Kolbäcks våg,
Der ångfartygen fram och åter draga
Och vattenspegeln jemt i sin kanal
Ur Galten rinner, som är kolossal.
Men här var icke längre tid att bida.
Jag flög, så godt jag kunde, hit och dit.
Man nödgas andas ut en smul, så vida
Man ej skall stukas i hvar enda bit.
För korpulent och gammal till att rida,
Gaf jag till spillo hela stuteri’t.
Och utomdess, för andra små intressen
Kom jag ej dit: förlåt mig det, von Essen!
Jag kosan ställde till hotellet ned,
Ett godt hotell, som ni kanske ej vänten!
Kronfogdar gjorde jag bekantskap med,
Förmodligen med goda traktamenten.
I glam och samspråk tiden sedan skred,
Och jag blef vän med sjelfva intendenten,
Och nära var, att "oskuldsfull och ren"
Jag kommit in i pröfningskomitén.
ag ropte på min sångmö och hon kom,
Jag tog mig dristighet att henne fråga:
Hvarför hon Köping glömt att tala om
Och gått baklänges i det kronologa.
"Hon borde vara mera attentiös
Och ej med nycker och med hafs mig plåga".
Då blef hon stum och stött, min lilla tös,
Och gjorde blott en piruett och nös.
Om läsarn något tvifvel skulle hysa
Om sanningen af hvad jag här har sagt,
Så får jag härmed äran att upplysa,
Att ljuga är hos skalderna bortlagdt.
Att sånggudinnor också kunna nysa,
Som andra gudar, är komplett exakt.
Dessutom fins bevis i den upplysning,
Att åskans dunder är blott "Jofurs nysning".
Försont med sångmön vill jag nu berätta
Hvad hon har glömt att registrera in:
Att Köping kan som landsorts-stad man sätta
I bredd med dem, man skådat någonsin.
Den skämtvis hette "Laglösa" för detta,
Det är historiens uppgift och ej min.
Dess äldsta namn "Lagköping" bäst ni hittar
I Illustreradt Sverige, om ni tittar.
Dess gamla slott och fästen ligga öde,
Dess Köpingshus, dess Gränsborg och dess Strö.
Men om vi något litet oss bemöde,
Och ej vår forsknings-lust är allt för slö,
Så kunna vi utaf de fordna döde
Se vålnader ännu – och sedan dö.
Ty man kan se, om än en smul i sender,
Ruiner här och der på Köpings stränder.
Nu är emellertid ej tid att hvarken
Om forntid snacka eller den och den.
Jag steg i land, som Noach utur arken,
Förnöjd att torrskodd stå på land igen.
Jag bjöds på sexa uti Adams-parken
Och der var gräddan utaf gentlemen:
Borgmästare, baroner och patroner
Och mat och bålar, tal och messingstoner.
Se’n var det konsten att sig rekreera,
Ty dagen efter har sitt egna kraf.
En skog af lärkträn jag besåg med mera,
Arboga-tåget och von Scheeles graf.
Guds långa dag användes att flanera,
Då gästfriheten någon rast mig gaf.
Jag gjorde resor, både små och stora
Med Hallbergs Alva och med Sjöbergs Flora.
En vacker afton var jag till Kungsör,
Fast ej min mening var att länge bli’ der.
En promenad till kyrkans höjd jag gör
Och ville kyrkans inre se omsider.
Men presten messade derinnanför
För öfnings skull till kommande högtider.
Jag bultade, men nådens dörr var låst,
Och jag fick stå derutanför i blåst.
Af kyrkans inre såg jag ej ett dugg,
Och med mitt öde fick jag mig förlika.
Pehr Frestare[1] jag såg uti en glugg,
Hvari jag obligerades att kika.
Jag till hotellet gick och fick en mugg
Och såg ett konstigt äppelträd tillika
Och hörde i bersån vid glasens klang
En ganska vacker sång af patron Lang.
Jag rista vill i hast min sjette runa,
Och det skall bli’ en ganska vigtig bit,
I thy jag vill för läsarn utbasuna
Hvad jag har tegat tyst med ända hit:
Jag ville titta in till Eskilstuna,
Men saken var att jag kom aldrig dit.
Det går ej som man vill; men det är felet
Att ödet har sitt finger med i spelet.
Ty ödet är ett djupt mysterium,
Hvars skildring ej lär höra till det lätta,
Och som i mörkret af fördolda rum
Styr som det vill och anser för det rätta.
Det är ej värdt att komma fort en tum,
Om det täcks ödet att på tvärn sig sätta.
Nu ville det, att derifrån jag kom,
Jag skulle vända — och jag vände om.
Jag annars tänkte att min kosa ställa
Åt skilda håll, allt efter tid och håg.
Jag ville se Arboga och Thorshälla
Och se hvar Birgers gamla Thorsharg låg.
Jag ville se Arboga-ölets källa
Och ljustra ål i Hjelmarns gyllne våg.
Men allt det der, som här j fåfängt söken,
Försvann i dunklet utaf ångbåtsröken.
Det var en tjusning att sin fot få sätta
På Riddarholmens tempelprydda strand
Och att på äkta Stockholms-vis få sprätta
Med handskar, cigarrett och käpp i hand.
Och som jag ej har mera att berätta —
Och detta händer oss så lätt ibland —
Så slutar jag, se’n jag gjort er intima
Med sättet hur man gör Ottava rima.
- ↑ Pehr Frestare — Carl XI:s lifjägare.